Som ett tidigt fan gläds man av att Cherrie är överallt nu. Den nya SVT-dokumentären är dock, som min flickvän uttryckte det när vi kollade på första avsnittet igår, mer misärporr än musik.

Cherrie är inte bara den främsta inom RnB, det finns överhuvudtaget ingen annan rappare eller artist i Sverige som känns mer angelägen. Allt skiner: rösten, melodierna, stilen, beatsen, nätverkandet, låtarna, kläderna, budskapet. Det är nyskapande och det känns tidlöst, det är brett älskad musik på en internationell nivå.

Men det är svårt att se Cherrie – Ut ur Mörkret utan en viss bitter eftersmak. Kanske för det förutsägbara sättet som SVT förminskar en av vår tids största. Att en musiker än en gång förväntas vara förortens röst i samhällsutvecklingen flyttar fokus från de som faktiskt sysslar med politik där, som nätverkar, organiserar, analyserar och ger sitt allt för kampen. Och som vanligt tillåts nutida svart musik enbart ta plats inom mainstream som en slags uppbygglig, samhällsbevarande sociologisk fallanalys. Så smakar representation utan jämlikhet.