Nazisternas överraskande marsch genom Göteborg förra söndagen fick den kommande motdemonstrationen att ändra karaktär. När något redan har ägt rum – hur ska vi då peppa folk att stoppa det?

Som gangstersonen och pulverentusiasten John F Kennedy insiktsfullt påpekade så har det kinesiska skriftspråket samma tecken för “kris” som för “möjlighet”. Efter förra helgens kalldusch kan vi lite mer nyktert analysera situationen, och konstatera att det här ger oss alla en möjlighet att tänka och planera för hur vi stoppar nazisterna – på riktigt, långsiktigt. Det bör mobiliseringen inför lördag också handla om.

1. Alla som är organiserade på något sätt, politiskt eller kulturellt, bör fundera på hur man bäst arbetar mot högerextrema grupper och tendenser: hur man bemöter fördomar och arbetar kring värderingar, hur man ser på samhällsutvecklingen, men också hur man organiserar ett slags självförsvar. Vid demonstrationer och andra evenemang behövs ordentliga vakter, samordnade och utbildade inför olika scenarier. Samtidigt bör var och en lära sig att fysiskt försvara sig själva och sina kamrater.

(Från slaget om Cable Street, den avgörande punkten i kampen mot inhemsk fascism, då East Londons arbetarklass stoppade Mosley och hans svartskjortor från att marschera genom stadsdelen.)

2. Ett geografiskt baserat självförsvar behövs också. Alltsedan 30-talet har nazisternas strategi varit att växa sig starkare på gata efter gata, torg efter torg, med ett slags lågintensivt blitzkrieg som metod, där man samlas i flashmobs för att dela ut flygblad och provocera förbipasserande, för att sedan åberopa självförsvar när man äntligen kan ta till våld. De börjar med en kvart på ett torg i en liten håla, för att sedan arbeta sig upp mot någon timme i en mellanstor stad. Nu har de marscherat genom Stockholm och Göteborg.

I Malmö bör vi vara förberedda om något liknande sker. Vi behöver strukturer så att vi snabbt kan vara på plats varsomhelst i staden, men också så att vi ännu snabbare kan vara på plats i våra kvarter, och där dra med mer folk. Målet för alla aktivister, det är att rödingar ska vara som fisken i vattnet. När vi rör på oss ska hela byggnader, innergårdar och affärer och barer och kaféer, strömma ut på gatorna och bemöta nazisternas närvaro. Det är grundläggande med goda relationer till sitt område, att man odlar starka band som individer, och är synliga som grupp varje dag i kvarteret. Sådana strukturer behövs i våra områden, men även på våra skolor och på våra arbetsplatser. Det är där vi hämtar styrkan för att vända utvecklingen.

(Från manifestation med Young Patriots och Black Panthers, två legendariska gräsrotsorganisationer i 60-talets Chicago.)

3. Det kan finnas en poäng i att kritisera polisen för att man daltar med nazister, att man inte vevar friskt med batongerna eller lagför dem så långt lagen sträcker sig, men polisen och politiker kommer inte ta hand om det här. Det ligger inte i deras natur. Utsikterna för vänstern är inte heller strålande, då det oavsett tillfälliga uppsving och medvind från journalister och kulturpersonligheter är uppenbart att vänstern har varit i ett förtvinande tillstånd ända sedan socialdemokratin kom till makten och började förvalta kapitalismen. Visst, en del gör bra grejer, så är det alltid, men vänstern växte fram som arbetarrörelsens politiska representation, och då arbetarrörelsen har blivit allt mer passiv och samhällsbevarande har vänstern bit för bit reducerats till en hobby som går i arv. Det är en rörelse som inte rör på sig speciellt mycket.

Det är där vi befinner oss idag. Här vi hamnade. Nu bygger vi nya arbetarrörelser från grunden. Vi behöver nya mötesplatser, nya strukturer, nya gemenskaper, nya identiteter, nya mål och nya metoder. Det arbetet är redan igång. Bara en bred rörelse med djupa band utanför de traditionella vänstermiljöerna kan sätta bollen i rörelse, och efter ett tag vända utvecklingen. Vi snackar en rörelse som kan möta nazister och fascister på ett effektivt sätt, men som också strävar långsiktigt efter politisk makt. Det är dags att komma upp ur källarna, och ut från partilokalerna och högskolorna.

30/9 är viktig, men ännu viktigare är hur vi fortsätter efter lördagen.