Efter förbuden av NMR i Finland och Gyllene Gryning i Grekland rullar debatten om ett införande av liknande lagar i Sverige vidare. I tisdags publicerade Dagens Arbete en krönika från Lisa Bjurwald där hon trashar Sverige som “ett skräckexempel av passivitet inför den mordiska vit makt-ideologin”, och menar att nazistorganisationer bör förbjudas då vi “aktivt måste skydda demokratin från att komprometteras”. I Tyskland har nazistorganizationer av historiska skäl har varit förbjudna, alltsedan de började växa fram igen från resterna av NSDAP några år efter andra världskrigets slut. Hur har denna strategi fungerat där?

Från och med att Sozialistische Reichspartei kriminaliserades 1952 har förbudslinjen där varit konsekvent (Backes & Mudde 2000). Det öppet nationalsocialistiska NPD bildades 1964 och vann vissa lokala framgångar i slutet av det årtiondet, men lyckades aldrig nå över femprocentsspärren till det tyska parlamentet (McGowan 2006, Minkenberg 2006). Partiet försvagades efter statens repression på 90-talet, där flera ledande nazister fick långa fängelsestraff. Utsikterna för NPD att växa sig stora har traditionellt försvårats av deras hårdföra dogmatism och avsaknad av karismatiska ledare (Backes & Mudde, 2000).

Statens repression och dess försök att förbjuda NPD på 90-talet bromsade förvisso partiets expansion, men inte det högerextrema våldet (Minkenberg 2006). På senare år har man lärt sig att agera precis på rätt sida lagen, till den grad att Lisa Bjurwald själv konstaterar att de ”upprepade försöken att förbjuda NPD har nästan börjat framstå som tragikomiska” (s. 217, Bjurwald). Uteblivna parlamentariska framgångar för högerextrema partier (åtminstoen fram till dagens högerpopulistiska Alternative für Deutschland, AFD) beror mindre på det juridiska och det polisiära arbetet och bör snarare kopplas till det, med förintelsen i färskt minne, kompakta motståndet mot allt som luktade nazism – från samhället i stort och från det kulturella och politiska etablissemanget i synnerhet (Backes & Mudde 2000).

Från 80-talet visste myndigheterna att förbudens verkan var begränsad, då nazistiska grupper snabbt ombildades under nya namn, men med samma medlemmar, samma ideologiska inriktning och samma praktik. En våg av rasistiskt motiverade mord i olika städer på 90-talet och påföljande krav från media och allmänheten på konkret agerande ledde i slutändan till ytterligare förbud av en rad nazistgrupper, och konsekvenserna gick i linje med tidigare erfarenheter. Då reagerade extremhögern på statens repression med en ökad flexibilitet och nya strategier och strukturer, där man blev mer oåtkomliga och svåra att övervaka (McGowan 2006, Minkenberg 2006, Prützel-Thomas 2010, Sommer 2008). Man såg även en utveckling där en del nazister organiserade sig i mindre formella och lokalt baserade grupper, de så kallade ”Fria Kamratgrupperna”, som växte från runt 2,200 aktivister år 2000 till runt 6,000 år 2011 (Schedler 2014).

Den lösa allians av grupper och projekt som nu växte fram var mindre sårbar för statlig repression jämfört med den traditionella partistrukturen, och de små autonoma cellerna var varierade nog att möta en mängd olika ideologiska, kulturella och estetiska preferenser, och nå ut till målgrupper med skilda bakgrunder och utbildningsnivåer (Virchow 2004). De fria grupperna (även kallade autonoma nationalister) som växt fram i och med att traditionella nazistorganisationer förbjudits tillåter sig även vara mer våldsamma, och särskilt i samband med demonstrationer rapporterar myndigheterna en betydande ökning av våld mot polis och politiska motståndare (Schedler 2014).

Det är svårt att påvisa några direkta orsakssamband när det gäller komplexa samhällsfenomen, men forskningen är tydlig kring utvecklingen: medan staten har förbjudit organisation efter annan så har antalet människor aktiva i rörelsen ökat. Vändningen från traditionella partistrukturer till lokala grupper aktiva i människors vardag har skapat starkare band till subkulturer och lokalsamhällen, genom satsningar på sport, musik och subkulturer, samt aktiviteter för barn, ungdomar och pensionärer. I Tysklands miljonprogram har man upprättat så kallade ”no-go zones” som invandrare och vänsteraktivister tvingas flytta bort ifrån. Detta tillsammans med en ökad närvaro på internet och i annan media har sänkt tröskeln för rekrytering till dessa våldsbenägna högerextrema grupperingar. De fria gruppernas vändning mot vardagspolitik i kombination med en ökad våldsnivå är särskilt oroande (Schedler 2014).

I historiens backspegel framstår juridiken som ett trubbigt verktyg för att motarbeta en fascistisk frammarsch. I Tyskland har förbud har antingen varit verkningslösa eller sporrat naziströrelsen att utvecklas och växa. Det är svårt att finna argument för att det skulle fungera annorlunda i Sverige. Snarare bör vi göra vårt yttersta för att undvika en liknande utveckling här.

Ett förbud ger förvisso samhället möjlighet att agera mot nazism, men enbart på ett symboliskt sätt. Att på detta sätt försöka demonstrera handlingsstyrka riskerar att förskjuta fokus från de metoder som historiskt sett har visat sig vara framgångsrika i arbetet mot fascism och högerextremism. Här kan man även argumentera för att den demokratiska staten bör behålla en kritisk tolerans och främst möta sina ideologiska motståndare socialt och politiskt. Med det synsättet hamnar ansvaret för att mota tillbaka fascistiska tendenser hos oss alla. Enbart breda sociala rörelser och ett långsiktigt politiskt arbete kan stoppa högerextremismen. Det är där vi som medborgare kan delta, och det är även där som vi har makten att utmana de värderingar, de strukturer och en samhällsutveckling som en fascistisk rörelse får sin näring från.

KÄLLOR
– Backes, U. & Mudde, C. 2000. Germany: Extremism without Successful Parties. Parliamentary Affairs, vol. 53, no. 3, pp. 457-468.
– Bjurwald, L. (2011). Europas skam – rasister på frammarsch. Stockholm: Natur & Kultur.
– McGowan, L. (2006). Much More Than a Phantom Menace! Assessing the Character, Level and Threat of Neo-Nazi Violence in Germany, 1977-2003. Journal of Contemporary European Studies, vol. 14, no. 2, pp. 255-272.
– Minkenberg, M. 2006, “Repression and reaction: Militant democracy and the radical right in Germany and France”, Patterns of Prejudice, vol. 40, no. 1, pp. 25-44.
– Prutzel-Thomas, M. (2000). German Criminal Justice and Right-Wing Extremists: Is Justice in Germany ‘Blind in the Right Eye’? Debatte. Review of Contemporary German Affairs, vol. 8, no. 2, pp. 209-225.
– Schedler, J. (2014). The devil in disguise: action repertoire, visual performance and collective identity of the Autonomous Nationalists. Nations and Nationalism, vol. 20, no. 2, pp. 239-258.
– Sommer, B. (2008). Anti-capitalism in the name of ethno-nationalism: ideological shifts on the German extreme right. Patterns of Prejudice, vol. 42, no. 3, pp. 305-316.
– Virchow, F. (2004). The groupuscularization of neo-Nazism in Germany: The case of the Aktionsbüro Norddeutschland. Patterns of Prejudice, vol. 38, no. 1, pp. 56-70.