“… ska göra drömmen till verklighet som Nightmare on Elm Street”

Jag blir orimligt glad av den här deprimerande musiken, de här dystra beatsen och de här dödslängtande texterna. Även om det var i tonåren, alltså i förra årtusendet, som jag var som mest fascinerad av skräckfilm och seriemördare så välkomnar jag till hundra procent den här debutplattan. Den svenska scenen har länge behövt nytt blod, artister som vågar sticka ut, och Juno R13 sticker ut så långt att andra rappare utifrån hans exempel kan tillåta sig all musikalisk nyfikenhet i världen.

Petter417 skrev till mig att Onda hade älskat det här, och jag tänker likadant, men det inte bara det, det är som att Välkommen till det sjunkande skeppet fortsätter precis från där vår saligt insomnade storebror slutade på Jag föll. Det är inte bara influenserna från Memphis, här uppdaterade utifrån en eklektisk och en extremt online utgångspunkt, det är allt det där men återplanterat djupt ner i den svenska myllan, jag menar i Bredängs betong. Bättre betyg kan man knappt tänka sig.