David Lynch började som målare men blev besatt av film när han insåg att det tillät honom att göra, vad han själv beskrev som, rörliga tavlor. Med Eraserhead från 1977 som en rivstart ägnade han sitt liv åt just detta, och tog aldrig bort foten från gaspedalen.

Lynch var med Mark Fishers ord en popular modernist, någon som förvaltade arvet från 1920- och 1930-talets modernism inom en bred masskultur. Under sin karriär avvisade han förenklade tolkningar av hans filmer, till förmån för ett friare estetiskt uttryck, och med sitt krav på “final cut” motade han industrins sabotage av den kreativa processen.

Martin Scorsese kan raljera om Marvel-industrin men hans egna filmer har bara blivit mer slätstrukna med åren. Det gäller de flesta legendera från 1970-talet (titta på stackars Ridley Scott, med uppföljare efter uppföljare), men inte alla. Samtidigt som Lynch representerade en äldre tiders regissörsroll så höll han sig nyfiken. Hans vägran att stelna till och upprepa sig kan ses i de tvära kasten från Eraserhead och Elefantmannen till Blue Velvet, Dune, Straight Story och Mulholland Drive, och i hur han, tre årtionden efter att han hade vänt upp och ner på TV-mediet, tog sig an tredje säsongen av Twin Peaks.

Nu slipper han sjukdom och smärta, och att se denna värld slitas sönder av konflikter och fyllas av cringe och slop. Vila i frid, David Lynch, och lycklig resa.