När countrysångaren David Ritschard kollapsade under sitt framträdande på Allsång på Skansen tisdagen 15 augusti, var det som en protest mot det samhälle där allt liv ter sig “som en oerhörd anhopning av skådespel” och allt “som tidigare upplevdes direkt har fjärmats till en återgivning”.

Guy Debord skriver i Skådespelssamhället från 1967 att den moderna kapitalismen dels har kommit att styras allt mer genom bilder, och dels koloniserar allt större delar av vardagslivet, där dina upplevelser och drömmar och begär, men även dina erfarenheter av kamp och uppror, förpackas om till varor och säljs tillbaka till dig. Dessa tendenser har bara utvecklats och intensifierats sedan sextiotalet.

Jag är kritisk till en hel del som Debord gjorde och skrev, och jag är inte mer än ett casual David Ritschard-fan, jag kanske mest lyssnar på Sverigerocken på repeat, men jag förstår en sak: all framgång i det här samhället har ett pris. Det är bra att folk från arbetarklassen får pengar och erkännande för sitt hantverk, och även om tematiken och rösten är densamma så märker jag hur det med tiden har blivit fler stora namn och putsade ljudbilder i Ritschards diskografi.

För att vinna svenska hjärtan var det nödvändigt för honom att sluta kopiera sina amerikanska country-idoler och vara mer av sig själv, stolt arbetarklass och stolt tok, men för att tränga genom det neurokapitalistiska bruset var det också nödvändigt att hans symboler för förorten, subkulturerna, arbetslivet och blandmissbruket omvandlades till säljbara bilder alienerade från honom själv. Han var redan i detta tillstånd när han stiger upp på scenen på Skansen, men när programledaren Pernilla Wahlgren i mellansnacket gör om hans feministiska devis “utan brudar stannar Sverige” till entreprenöriell girl power-ideologi, då ser man att något går sönder i honom.