Jag har alltid varit en Aphex Twin-kille. Hans musik har följt mig i livet medan Autechre bara har kommit in lite här och där. Men deras musik växer med åren. Deras diskografi är om möjligt ännu mer spretig och svåröverblickbar, med en uthållighet och bibehållen upptäckarlust som få kan mäta sig med. Manchester-duon Rob Brown och Sean Booth kan framstå som kallare, akademiska, pretentiösa, men då har man inte riktigt fattat grejen.
“Because one thing that the press often gets quite wrong about us is this thing of us combining avant garde influences with dance floor influences or saying that we’re coming at dance music from a more geeky perspective. And I think that this is based on the idea that – and it may sound quite harsh this, but I’ll just say it – this idea that people, usually from a black background, but sometimes if you’re British, it’s from a working class background – aren’t capable of being geeky, and so we must be bringing it in from somewhere else. It’s sort of this tacit implication that if we took hip-hop in a direction that makes it sound, like a little bit more brainy, that those brains have had to have been glued on from some other place, that can’t be something that we found within it, or ourselves, and that we’re amplifying, and exaggerating.”
De har tidigare poängterat att de bara var electro-fans som fortsatte att experimentera medan den genren stagnerade. Även på senare material blöder klassiska breaks och trummaskiner genom mixen, åtminstone om man vet hur man ska lyssna. I intervjun med Nialler fyller Rob i bilden av hur Manchester i brytningen mellan 80- och 90-tal lade grunden till deras sound, och sätter fingret på hur Autechre låter när de är som bäst.
“Even with friends back in the day, we used to mix, do acid and stay up all night and play each other tracks, there’d always be a pair of decks there, and nearly everyone would be mixing some proper Eric B and Rakim beat over some beautiful pads or synths – maybe from Vangelis or something. And you know, it would break our hearts, leave them smushed all over the walls.”
