Förutom en rad artiklar på SVT.se har det varit tyst i svensk media kring utvecklingen i Sudan. På sociala medier ser jag nu hashtags och kortare upprörda texter om att västerländsk media är tyst om vad som händer där, men utan att nämna vad som händer där förutom att folk dör och att det pågår upplopp och plundringar. Tillsammans med hashtagen #prayforsudan får man intrycket att det är en jordbävning eller översvämning som har skapat oreda i landet. Så vad händer i Sudan?

I den senaste Popular Front (har bara hunnit lyssna på ett till avsnitt av den podden, även det superintressant) intervjuas den sudanesisk-brittiske journalisten Yousra Elbagir som följt utvecklingen både på plats och från London. Hon berättar om en bred och folklig rörelse som har vaknat upp och insett att förändring är möjligt, en rörelse där de unga och kvinnorna spelar en stor roll. Vi får en bild av den folkliga glädje och kreativitet som präglade den Occupy-liknande demonstrationen mot Omar al-Bashirs islamistiska regim och den karnevalliknande eufori som följde på hans avgång i april. Elbagir lyfter även fram hur militärens löften om snara demokratiska val var en strategi för att den djupa staten skulle kunna behålla makten, och hur Saudiarabien utgör ett stort stöd i dessa händelser då man bland annat vill skydda sina enorma investeringar i södra delarna av Sudan. Här har även den paramilitära styrkan RSF, som efter att ha slått ner folkresningen mot den gamla regimen på ett ovanligt brutalt sätt, tagit sin chans och nu även den verkliga makten i landet.

Vägen framåt är oklar, och rörelsen som avsatte den gamla regimen har inte gett upp. När RSF slaktade demonstranter 3 juni svarade oppositionen med generalstrejk, och nu fortsätter man att demonstrera och försöka hålla kvar vid sitt momentum och göra allt för att hålla samman, emot alla försök till splittring.

När situationen står och väger på detta sätt är internationell solidaritet viktigare än någonsin. I frånvaron av en välorganiserad och utåtriktad diaspora i Sverige kan vi i nuläget fokusera på att upplysa och bilda opinion om läget, och framförallt sätta press på vår egen regering. Åren framöver måste det dock finnas som ett mål att skapa en bättre infrastruktur för internationell solidaritet, exempelvis ett nätverk med representanter för olika chilenska, palestinska, iranska, och så vidare, vänstergrupper i varje stad. Man skulle i den miljön kunna samordna och stötta varandras verksamheter; alla kommer på allas manifestationer, det skulle värma på alla dagar man har stått en liten skara på ett torg och frusit. Detta vore ett scenario som alla skulle vinna på.

Ett sådant nätverk skulle även kunna vara ett sätt att bygga broar mellan dessa grupper och mer traditionella eller subkulturella vänstergrupper, vilket jag själv har sett trevande men mycket fina exempel på i arbetet med Rojavakommittéerna i Göteborg och Malmö. I en sådan miljö kan gamla och yngre förhoppningsvis lära sig från varandra, och olika grupper kan stärka varandra och hjälpa varandra att hitta helt nya människor att organisera sig med. Internationell solidaritet ser i det ljuset inte ut som ett specialintresse, men som en central bit i framväxten av en starkare och bredare socialistisk rörelse i Sverige.