Jag har följt Pontus Lundkvist från hans första grejer i Galago till fanzines och hemsidor och intervjuer och nollbudgetfilmer till hans nuvarande plats som habil skämttecknare för den breda vänstern. “Romanen” Okända djur från 2008 hade jag missat. Mina citationstecken beskriver blandningen av dagbok, debattartiklar, brev till vänner och kändisar, hallucinationer, mummel, bråte, barndomsminnen, men också ett fiaskoartat redaktörskap som borde hämtat inspiration från Hemingway (eller kanske Hamsun någonstans mellan Svält och Mysterier) istället för Henry Miller och påtända beatnik-författare. En hel stad av skitnödiga darlings står kvar och skäms mellan pärmarna. Evighetspassagerna där den ena eller den andra biten ska läggas på rätt plats i det dagspolitiska PK-pusslet är särskilt störiga.
Vi ser nu att 70-talisterna antingen satsade på karriären eller blev gråtmilda moralpoliser och subkulturssnobbar. 80-talister har inte haft något från början och allra minst några illusioner om vår egen betydelse eller en väg framåt som inte stavas död och överdoser – alternativt blod, svett och vilja. Varför denna tough love? För att jag bryr mig om det som målas upp utanför Lundkvists rehabiliterade roll som dagspolitisk gycklare. Det snurrar i skallen på mig när han surrar om råpunk, socialkontor och arbetsförmedlingar, sunkiga lägenheter, besattheten vid modernism och konsthistoria, DIY-livet, det flimrande tv-landet, övergivna förorter och landsändar, rostiga fabriksruiner, slitna videobutiker, spelningar som spårar ut, vänner som tappar det, sår som aldrig läker. Det är underhållande och rörande läsning och ett värdefullt tidsdokument om en värld där folk dör eller bara försvinner. Mellan allt gnäll om köttätare och tjejer som sminkar sig och onda högerpolitiker och all trött, trippelironisk observationshumor gömmer sig den sorgsna, surrealistiska generationsroman som 70-talisterna kanske inte förtjänar men som vi 80-talister behöver.
