Cherrie – OG (spotify)

Precis rätt anthem för Sveriges största artist att sparka in det nya året med. Istället för någon slags garage/2step överraskar Filip Hunter med en klassisk klubb RnB-banger som ändå låter 2019. Cherrie skiner extremt starkt här. Bäst med solglasögon på när videon droppar

Ahdam – Hett i min town

Känns som att den här låten och videon redan har gjorts tusen gånger. Både Ahdam och Faraaz är två av landets absolut tyngsta rappers men försöker de ens ta sin musik framåt? Alla passar inte heller i mustasch.

Benny The Butcher – Rubberbands & Weight

Av någon anledning lyssnar jag hellre på Benny The Butcher än någon annan från New York för tillfället. Han arbetar i samma tradition av gathörnets filmregissörer som Kool G Rap, Raekwon, Ghostface, Black Rob och Roc Marciano, men till skillnad från den sistnämnde fattar Benny att en loop behöver hårda trummor, och till skillnad från så många andra som har försökt sig på genren fattar han att ett manus inte får ha för många logiska loop-holes för att påverka trovärdigheten. En snabb överblick av mannens oeuvre säger mig att Butcher on Steroids kan vara rätt tape att börja med, och att låtar som 97 Hov, Hustler’s Wife, Satriale’s och To The Grave är mer crack än de låtar som har välsignats med en video.

Lil yee – Red Eagle

The Illest var kanske den bästa låten från 2017. Detta är klint och välskrivet, men det är aldrig, aldrig bra när Bay Area-rappers ska låta som södern.

K27 – Kan dom inte se

Robbery är en cover på någon engelsk låt, Alla Mina är på alla sätt en Jireel-låt, på den mer lättviktiga Dom vet de vi säger K27 att han “stackar som en jude”, och här, över en tämligen platt Matte Caliste-produktion, att han “precis har startat – som Hitler”. Allt detta får mig att tänka att K27 har en hel del growing up to do, som människa och som artist, innan det går att se honom som något annat än en evig lillebrorsa i Rinkeby-dynastin.

Sfera Ebbasta – Ciny

Bästa från Italien jag har hört sedan Giovane Fuoriclasse. Tack för tipset, Simon Di Superti (och grattis till en välförtjänt grammis).

Gilli f. Branco – Planer

Gilli och ena halva av MellemFingaMuzik spottar realness. Danskarna älskar tyvärr sina akustiska gitarrer, men till skillnad från vad man har vant sig vid från Gilli så påminner trummorna i alla fall om hiphop.

Hornet La Frappe – Bourgeoisie

Även om jag precis som med Weiß Maskiert och La Sacem de Florent Pagny inte är hundra på de politiska och poetiska nyanserna så förklarar Google Translate att Hornet La Frappe framförallt utforskar sin egen yrkesroll i musikindustrin här; hur hans väg ut ur en prekär situation i en socioekonomiskt nertyngd sektor (som han samtidigt älskar) stavas “faire danser la bourgeoisie” – få borgerligheten att dansa. Det ska sägas att Flash à la Main och Même secteur egentligen är hårdare, men de har ingen video, och på ett intellektuellt plan är Bourgeoisie mer intressant, men när det kommer till både känsla och berättande vinner egentligen Maghrébin.

Abdiraxiim – Tugget

Märkligt ouppmärksammad artist; flow, bars, personlighet och kan skriva låtar. Somalis on top i Stockholm, Malmö – och Göteborg!

Joe Blow – Heart Vacant

Sandal game on point. Turban on fleek. Förutom att de där brittiska gästrapparna inte alltid måttet är Joe Blow en extremt pålitlig artist. Lighters Up är en favorit från det senaste tapet Bridging the Gap, men Heart Vacant är ännu bättre, och video är snäppet mer episk.

24Heavy f. Mali Meexh & Lil Keed – Blood Diamonds

Det här är bara så snyggt. Lyxigt, cyniskt och äkta jävla musik på ett sätt som Rick Ross kan fortsätta drömma om.

Carmon – Bando

Carmon är ute från Jailhouse och fortsätter leverera kvalitet. Men var är videon? För det här diggar jag mer än Dem Der Ved Det.

Yungeen Ace – Murder Rate Rising

Påminner en hel del om Youngboy Never Broke Again och OMB Peezy när de påminner som mest om gammal Boosie. Och finns det något jag stöttar till hundra procent är det unga rappare som satsar på att göra den där Boosie-musiken.