Quando Rondo f. Boosie Badazz – 3 Options
Med tanke på hur mycket hat unga rappare, och speciellt unga gaturappare från södern, får från så kallade äkta huven så är det ironiskt att de mest älskade av dem, och då menar jag de som har en totalt organisk plats i kulturen och mäter miljontals views utan hjälp av några större skivbolag, ändå fokuserar på att mangla ut ett reflekterande och känslodjupt anthem efter ett annat. Den där Boosie-musiken helt enkelt. Exakt det som de äldre “upplysta” borde älska. Men som vanligt förväxlar mögelfarbröderna ignorans med en rå gräsrotsjournalistik i rap-form och sin egen New York-elitism med egentlig smak. Ingen riktig person hatar på de yngre, eller avfärdar nya stilar för att de skär sig med sin närsynta föreställning av hur en riktig jävla rap-låt ska låta. Quando Rondo verkar röra sig bland eliten i den här nya Boosie-vågen. Inte mer än rätt då att vi droppar videon som gästas av själva gudfadern.

Lil Yee ft. FMB DZ & Lil Pete – Sacrifice
Så ja Lil Yee, bort från Atlanta-flörtarna och tillbaks in i värmen, och till den betonghårda, soul-samplande och soul-searchande bruks-gangsta rap som Bay Area-området är världens mest tillförlitliga leverantör av.

Blackpack f. 1.cuz – Medaljer
Från sin första låt Akta Mannen i november förra året till Sveriges Most Wanted och miljoner visningar så är Medaljer en rå låt men lite som ett sidospår. Inte så att 1.cuz behöver stressa över det, det känns snarare som att han just nu har ett stilmässigt försprång framför andra Stockholmsrappare.

Ahdam – Ensam
Spela in en video i Barcelona, jävligt originellt. Ahdam är Göteborgs number one trap star men måste steppa upp. Både Ensam och Hett i min town är inget annat än väldigt sömniga och duger inte alls, speciellt inte dessa dagar när Ivory och Guleed släpper debutskivor.

Aden & Asme – Granddaddy Purple
Stryk det jag skrev precis här ovan. Denna duo är nummer ett i väst och bär, med ett självklart och begåvat flow och ett London-influerat sound, staden på sina spinkiga axlar.

Ivory f. Mwuana – Varann
Entusiasterna och folkbildarna i Vad blir det för rap? verkar i ett gammalt avsnitt inte riktigt greppa varför Ivory svarar att han – av alla möjliga artister i världen – helst hade velat göra musik med Cornelis Wreeswijk. Ta ut honom till Level 8-studion i Norsborg, låta han lägga lite gitarr och låta Chris Change lägga 808-trummor på det. Det är en så vacker bild att jag vill gråta. Det säger allt om var Ivory kommer från och vilka höjder i svensk musikhistoria han siktar på. Jag säger inte att gitarristen från Kent, som gästar Varann, är i höjd med Cornelis (jag är inte dum i huvudet), men så länge vi inte kan återuppliva legender duger det här bra.

När Ivory sa att han sparade mer seriösa och annorlunda låtar till sitt debutalbum, med nya producenter och live-instrument och Andreas Kleerup i studion… ja, den där oron visar sig nu vara obefogad. När han säger att “det finns dagar det känns som jag tappat greppet och fått en psykos / jag bär runt på sorg och den håller mig nere, hon sa till mig, sorgen är vår” – vill jag gråta igen. Och Varann är inte ens bästa låten på skivan. Det är få som bryr sig om att verkligen ta genren framåt. Från de senaste åren landar Nirvana i ett exklusivt sällskap med Ondas Jag Föll och Ozzys Ett öga rött.

Guleed f. Adam Aden – Tog tid
Det kan nu konstateras att 50 grader i februari även platsar i sällskapet ovan. Guleed är en annan underdog som har slitit i år med musiken och nu levererar. Känns som att man skulle kunna skriva en bok om det här släppet, och en dag kanske jag gör det. 50 grader i februari är helt enkelt det mest relevanta soundet för Malmö, Sverige, fuck it – hela Europa året 2019.