De sista 30 timmarna har farmor inte varit kontaktbar, ändå väntar hon på att syrran hinner fram från Danmark till äldreboendet, där jag och pappa redan befinner oss, innan hon tar sitt sista andetag. Klockan 16:32 är allt över. En stelhet sprider sig i ansiktet och ut i kroppen och personalen kommer in för att byta kläder och göra i ordning henne.

Veckorna efteråt inser jag hur djupt jag identifierar mig med min farmor. Hon är den sista från sin generation som lämnar oss, men hennes död är en del av en större sorgeprocess. Det handlar om att begrava ett helt samhälle. Att hälsa på henne var alltid som att besöka ett museum och resa tillbaka i tiden. Med henne dör den sista länken till den värld som jag växte upp i och som har format mitt känsloliv, mina värderingar, min världsbild.

Jag är tacksam för att farfar tog foton som om han vore besatt. I hans album från 40-talet ser jag en arbetarklass på frammarsch, full av självförtroende, enormt välklädd. Stilmässigt är det rena Peaky Blinders på gården utanför Borås och de här bönderna är redo att erövra världen. Av tio syskon flyttar en till Minneapolis, en till San Diego och 1955 flyttar farfar med farmor till Varberg, där de snart hamnar i en nybyggd lägenhet på Brunnsberg.

Även om vi gärna vill minnas folkhemmet som ett hundraårsrike är det mer rimligt att likt Göran Hägg i Välfärdsåren sätta ramarna vid andra världskrigets slut och vid mordet på Olof Palme, med en verklig guldålder mellan fotbolls-VM 1958 och oljekrisen 1973. På foton från de här åren ser jag min farfar i slips och pullover på julmiddagar, i kostym på fackliga utbildningar eller när han arbetar extra som croupier på helgerna. Han har på sig hatt och rock och klackring och eleganta klockor och ett vinnande leende och min farmor ser ut som en filmstjärna. Det var säkert inte planerat att skaffa barn så ung, men farfar var stilig och fick folk att skratta och saker att hända, så de skapade ett hem och höll ihop i många år.

Jag minns farmors garderob med mycket i rosa och andra starka färger, zebra- och leopardmönstrat, pälsar, stövlar, hattar. Heminredningen var i samma stil. Hon älskade musik och att dansa, från 40-talets dansbanor till 70-talets diskotek. Har du någon gång sett mig mellan dansgolv och efterfester, där natten är ung och livet leker, så var det en bit av henne som du såg. Hon vantrivdes antagligen som hemmafru. De sista åren åt hon enbart glassbåtar, bananer och Findus färdigmat. När vi var små lagade hon sällan mat, men hon tog alltid hand om oss och lekte med oss och gjorde ostmackor med vindruvor på. Hennes barnbarn hade aldrig gjort något fel. Hon gav oss ett reservationslöst stöd grundat i en villkorslös kärlek. Hennes leende skiner genom många foton men lika ofta syns en sorgsenhet i hennes ögon. Ett foto sticker ut, där jag är ett år och min syster är fyra, vi sitter i min farmors knä som håller om oss och tittar rakt in i kameran. Vi är världens gladaste barn och min farmor är världens stoltaste och ser ut att vara redo att göra vadsomhelst för att försvara oss.

Med henne försvinner en värld där det fanns en självklar gemenskap, socialt och kulturellt, men även värderingsmässigt. Varken hon eller min farfar hade något intresse av politik eller böcker men man var med i facket och röstade på Socialdemokraterna av tradition, och runt dem fanns en värld av rymliga lägenheter och framåtblickande myndigheter och värdiga anställningar och idrottsföreningar och dansställen där människor tänkte och handlade likadant. I albumen från 90-talet händer det något. Medan farmor håller stilen har farfar på sig reklamtröjor och byxor i polyester och billiga sneakers. Bingolotto ersätter föreningslivet. Samhället glider isär, stoltheten nöts sakta ner och i det nya Sverige trampar yuppies och nazister framåt parallellt.

Det är december 1993. Dagen efter min elfte födelsedag drabbas min farfar av en stroke. Han kan inte längre gå, inte prata, inte läsa eller skriva. Farmor har kämpat med mental ohälsa i årtionden och de flyttar nu isär. Under de tidiga tonåren har jag få vänner och svårt att prata med människor, framförallt med tjejer. Jag känner mig obekväm i världen och självkänslan sjunker. Idag förstår jag hur det som händer min farfar och farmor påverkade mig. Jag inser att jag likt min farmor är en mycket stark känslomänniska, men att det inte fanns plats för att hantera mitt sätt att vara och det som hände med mig i min familj, och nu fanns ingen annan i släkten tillgänglig. Jag har fått hantera det känslomässiga arbetet ensam. Medan mina föräldrar och min syster klättrar upp mot en mer borgerlig och tillrättalagd tillvaro spenderar jag årtionden på omvägar, ändlösa och bristfälligt upplysta, vilse i en ny värld och i sorg över en värld som har gått förlorad. Jag upptäcker alkohol och droger, men också böcker och musik som ett sätt att hantera tillvaron. Först under de senaste åren har jag börjat hitta min egen väg och en inre styrka.

Vid dödsbädden berättar min syster om när hon som tonåring ska träffa kompisar på stan, men först hälsar på farmor som hjälper till i min farbrors affär. Efter att ha prackat på henne glass och läsk och tuggummi och innan syrran försvinner ut i kvällen säger min farmor: “Sträck på dig, du är en Flysjö”. Jag har längtat hela mitt liv efter att få höra något liknande. Tidens gång för mig längre från den gamla världen men samtidigt och oundvikligen är det som att jag återvänder till den. Jag tittar på foton och sörjer, och genom att identifiera mig med det som jag kommer från läker jag mina sår och blir starkare. Nu tar jag med mig de orden på min väg framåt, och jag sträcker på mig.