Intervju med Cormega i Jacobin

Igår pratade jag med en vän om Jacobin och deras imponerande bredd. Som ett brev på posten ser jag idag att de har lagt upp en intervju med Cormega, och det är verkligen inte någon som media brukar uppmärksamma. Ytterligare plus är att han som intervjuar kan sitt ämne och att tidningen låter dem prata precis så länge som en Cormega-intervju för året 2020 kräver.

Känner du mig så vet du att Mega Montana var min nummer ett rappare under många år, och trots att han inte har samma hunger på sina senare skivor så har han fortfarande en grundmurad plats bland de tio första, minst. Listan på de sjuka grejer han gjort för kulturen är lång, men förutom att han är en stor hantverksmänniska och mer äkta än någon i industrin (även om han fortfarande kan sägas vara mer “in the streets“) så känns han framförallt väldigt angelägen. Oavsett om han pratar om familj, gatuliv, musikindustrin, rasism, fängelse, kläder eller sport så lyssnar man noga.

När jag intervjuade Cormega 2012 så slog det mig hur politisk han var. Sedan dess har denna sida av honom fortsatt att utvecklas och även visat sig i hans musik. I intervjun med Jacobin så tar han, bland mycket annat, upp den sexism och ageism som drabbar artister. Som independent rappare så hoppas jag att Cormega kan få fortsätta att utvecklas och släppa musik ända in på ålderdomshemmet.