Inte helt såld på de rap-låtar om Palestina som jag har sett de senaste veckorna, men Riad Awwads electro-anthem I’m from Jerusalem (hela skivan från 1987 finns på bandcamp) har en helt bäng men supertajt rytmsektion och en svartvit video som fångar det poetiska i den palestinska vardagen.

Just den här vanligheten tänker jag ofta på när jag tänker på Mellanöstern. Att folk därifrån är som folk är mest. Att de vill ha trygghet, frihet, ett bättre liv. Att kapitalismen och klasskampen och konflikterna mellan höger och vänster pågår även i Syrien, Libanon, Irak, Iran, Palestina.

Den systematiska destruktionen av regionen har resulterat i att vi bara ser öken och fattigdom och krig mellan religioner och klaner (samt skyskrapor och guldklockor i Dubai). Vi tänker inte på att Irak och Egypten var minst på samma nivå som Västeuropa och USA på femtiotalet. Detta innan de senare, livrädda för att socialistiska tendenser skulle spridas och fördjupas, hjälpte en västvänlig och blodtörstig marionettregent efter en annan till makten. I detta postkoloniala projekt fungerar staten Israel som en särskilt cynisk vitamininjektion.

Bland allt som skrivs nu är AFA:s analys från 14/10 ett bra exempel på hur vi kan hålla avstånd till både konspirationsteorier och liberal ignorans. Vi har all anledning att läsa på och att lära oss av historien. Folkmordet som nu pågår vittnar om att en ny era av militarism, auktoritärt styre och etniska och religiösa konflikter är här nu.

I detta är det viktigt att hålla ignorans och nationalism borta till förmån för solidaritet och internationalism. Precis som när det gäller klimatkatastrofen är det bara en organiserad arbetarklass, i form av fackföreningar och en myriad av andra aktivister, som kan stoppa och vända utvecklingen globalt. Även här i Sverige kan den internationella solidariteten fungera som en startpunkt för en annan politisk stämning. Det återstår nu för oss att finna formerna för detta, utanför flödet, i det fysiska rummet.