Idag är det elva år sedan Chad Butler lämnade jordelivet. I Julia Beverlys Sweet Jones: Pimp C’s Trill Life Story läser jag att han med stor sannolikhet var bipolär. Det manifesterade sig i perioder av inspirerat skapande följt av depressiva perioder där han drog sig tillbaka från människor och från musiken. Diagnosen drev på hans musikaliska visioner och möjliggjorde maraton-liknande studiosessioner, ändå var det en förbannelse i hans liv.
Pappan spelade trumpet med Solomon Burke och Barbara Lynn och redan innan föräldrarna skildes när Chad var sex år hade han fått en orgel och ett trumset att lära sig spela på. Senare bemästrade han de instrument som fanns tillgängliga genom skolorkestern, och privatlektioner och studioleksaker från hans styvfar musikläraren gav ytterligare näring åt rap-stjärnedrömmarna. Dennes råd att ta den råa, atonala rap-musik som den unge Chad hela tiden spelade i hemmet, och “put some music in that shit, boy, and you gonna win”, blev både en stilmässig grundplåt och en profetisk utsaga. När Pimp C senare plockar in live-instrument för remixen av Pocket Full of Stones på Menace II Society-soundtracket föds en ny genre, och UGK får en av sina största hits.
Country rap tunes är oförfalskad amerikansk knegarromantik. I stora, väl omhändertagna bilar hör vi hur country-känslan och träsk-funken gifter sig med den där hypermoderna, utflippade rap-musiken från Bronx härjade slumområden. Det är två mäktiga floder av amerikansk smärta och berättarglädje – country och rap – som kraschar samman när Chad Butler sörjer att han kommit till punkten “where I could not decipher day from night / She says she love me but all we do now is fuck and fight / My conscience fucks with me so much that I can’t eat or sleep / The other side of selling dope and out there running the streets“… när han varnar för att “drugs and plastic thugs ain’t gone change the hood“… och i situationen nöjer sig med att röka skunk och “popping the trunk to make me feel good“.
Mamman berättar att han var “depressed 80 percent of the time” och kunde sova 48 timmar i sträck, ofta med en pistol under huvudkudden. Trots att både han och kollegan Bun B kom från stabila bakgrunder drev skivbolagsproblem och brist på pengar dem till gästspel i Port Arthurs undre värld. De sålde kokain och festade med weed, pcp och hostmedicin. Efter DJ Screws död 2000 reflekterade Pimp C i en tidningsintervju, “we were all drug addicts”. Fascinationen inför och försöken att balansera musiken med gatulivet, med dess löften om pengar, makt och kvinnor i rap-alter egon som Pimp C, Sweet Jones och Tony Snow blev med tiden allt svårare att hantera. 2002 åker Chad Butler in på fyra år efter att ha flashat sin pistol i ett meningslöst bråk på ett köpcenter.
Ute från fängelset, där han enligt egen utsago hade läst “four libraries worth of books“, var han en förändrad person. Våra föräldrars drömmar och öden lever vidare i oss, och i sina konfliker med musikindustrin var det som om han nu genomlystes av arvet från sin biologiska pappa, vietnamveteranen och oljearbetaren som gav upp sina musikerdrömmar. Redan före fängelset hade han under en av många duster med skivbolaget krävt sin rätt till sjukförsäkring (precis som andra anställda!), men enligt vännen Too Short var han nu “on his Malcolm X shit”. I intervjuer är det som om Iceberg Slim och Fred Hampton delar på talartiden. Han hånar rappare från New York som snackar skit men är “friendly as a box of puppies” när man träffar på dem. Han påstår att Atlanta inte ligger i södern och passar på att dissa Young Jeezy utan någon egentlig anledning. Samtidigt fördömer han rappare som nöjer sig med att rappa om materiella ting, säger åt yngre rappare att träffas och reda ut sina konflikter, och uppmanar artister att organisera sig så att de kan jämföra kontrakt och ta kontroll över situationen. Han släpper nu sin andra soloskiva – och den ikonsika videon för Knockin Doorz Down.
Den fjärde december 2007 hittas han på sitt hotellrum efter en dödlig kombination av hostmedicin av sömnapné. Trots att Chad Butler i sina ord om ekonomiskt samarbete och styrka i enighet tycktes ha funnit ett högre mål var det svårt att hålla balansen. Livet blev ett flimmer av video-inspelningar och VIP-sektioner och alltmer utflippade intervjuer, där industrins ormar och påsar med vitt pulver inte hjälpte den mentala hälsan i rätt riktning. I slutskedet berättar vänner att han konsulterar ett medium för att höra andevärldens åsikter om Snoop Dogg, och kunde sitta i timmar i sin bil och prata med 2pac (en person han aldrig hade träffat och som hade dött nio år tidigare).
Innan den svenska rapparen Onda lämnade oss delade han med sig av två livsråd på social media: diska efter du har ätit, det tar bara fem minuter, och lyssna på UGK varje dag. Från blues till trap, allt finns där när man lyssnar. Den vardagliga lunken, den heliga funken. Bildning och frälsning, kampen och elegansen. Säg mig, vem förkroppsligar livet i efterkrigstidens USA bättre, med dess motsättningar och paradoxer, dess låga drifter och högre drivkrafter?
Ett spöke går runt rap-industrin – Chad Butlers spöke. Ännu idag hemsöker han fake rappers som säljer sig själva, fördummar kulturen, och betalar för sex. Och hans musik håller hoppet om förändring vid liv. För som Pimp C själv säger på Shattered Dreams: “If you’re a bitch and wanna switch, it ain’t too late to change / It’s all about how you carry yourself and how you handle thangs / Some say that hoes and pimps is born, I don’t believe that shit / Cause anytime you wanna stop, it ain’t too late to quit“.