Nästan i förbigående nämner Lil Yee att han är annorlunda. Egentligen sjunger han, med en en helt okonstlad, sällsynt närvaro om skillnaden mellan hjärtat och hjärnan; “From the heart you move with aggression / In your mind you play it cool and keep you a weapon / One of the hardest things in life is to say no / Especially to family, we shared clothes“. Lika tydligt framträder skillnaden mellan Lil Yee och många andra unga rappare.

Och vi kan även här se skillnaden mellan rap och andra genrer. Ingen annanstans kan de som behöver det allra bäst breda ut sig med en sådan frihet. Följ inga trender. Följ inga ledare. Bygg din egen stil, bit för bit, och bygg din egen rörelse. Det har funkat sedan 70-talet i Bronx och det funkar 2017 i San Francisco.

Det är bara i rap det finns låtar som The Illest, en för genren typisk slags temalåt, en sedeslärande berättelse  som påminner om hur Inspectah Deck reflekterar kring pengar och hårt arbete och hur Nas och Mac Dre lakoniskt sammanfattar livets natur. Även om det inte är första gången man hör liknande tankar om människans dualitet uttryckas, så känns det nytt; när Lil Yee påpekar att om något väger tungt på ditt samvete, så är det fel beslut, att du bör tänka innan du pratar, då “words can cause collisions“, och att alla också i slutändan har rätt till sin egen åsikt.

Som extramaterial på den brasilianska rap-gruppen Racionais MC’s DVD Mil Trutas Mil Tretas finns en dokumentär om svart musik i Brasilien, med betoning på funken och hur den historiskt sett har organiserats från landets favelas och utåt. Hur James Brown och George Clinton översattes till lokala villkor, och hur vita skivbolagsdirektörer och lokalägare – precis som överallt annars – dikterade hur artisterna skulle se ut, hur de skulle spela och sjunga, vad de skulle sjunga om, vilka som tilläts i publiken, och hur profiten skulle fördelas. I en tillbakablick jämför en av denna rörelses DJ:s detta med dagens situation, och konstaterar att även om en del har blivit sämre så har vi kommit långt, och understryker att det finns något värdefullt med dagens musik. Han beskriver rap som en mer direkt uttrycksform, vilket vi kan vi se sedan Run DMC förkastade disco-kulturens yviga scenkläder till förmån för en hårdare gatustil, och på köpet, ett mer okonstlat och vardagsnära sätt att rappa på.

De var kanske inte de första, och långt ifrån de sista i denna kulturella och ekonomiska kamp, som på bekostnad av musikindustrins krav ska bereda plats åt all den kreativitet och kulturella särart som finns i de kvarter där rappare har växt upp i – från Bronx till Harlem till södra Los Angeles och vidare mot Houston och Atlanta och västra delarna av Stockholm, som ska låta dem uttrycka sig fritt, klä sig hur fan de vill, och skapa oförglömlig musik. Kampen har varit lång och den har varit hård. Det minsta vi nu kan göra är att ta en minut och reflektera över detta, det allra viktigaste i rap, och tacka alla de som kom före och tog fighten. Och tack, Lil Yee, för årets bästa låt. Fortsätt göra dig.