Sveriges största rappare skjuts ihjäl. Sveriges största rappare åker in och ut ur fängelse. Sveriges största rappare lägger ner musiken. Hur mår svensk rap egentligen?

Svensk rap är större än någonsin. Om du förälskade dig i musiken på tidigt 90-tal finns det en djup tillfredsställelse i att uttala de orden. Från att främst ha varit en subkulturellt angelägenhet så vägrar genren, som för tillfället spänner från känslokall drill till drömska ljudlandskap och ren gangsterpop, att lämna vare sig topplistor eller nyhetsflöden. Samtidigt befinner sig kulturen på ett mörkt ställe. Explosionen för svensk rap de senaste tio åren har skett i en kontext av nedskärningar, ökad ojämlikhet och gängkonflikter. Efter ett 2021 där Einár sköts ihjäl och bland andra Yasin, Haval och Dree Low sattes i fängelse, så inleder den sistnämnde det nya året med att avsluta sin karriär och ta bort all sin musik från streamingtjänster. Här finns mer pengar och möjligheter än någonsin förr, men hur mår svensk rap egentligen? Och hur kan måendet förbättras?

Den moralism och den ytliga förståelse som präglade debatterna efter mordet på Einár var nedslående. Kultursidorna gör nog bäst i att följa Sven Anders Johanssons resonemang i Aftonbladet från början av förra året och överge moralismen till förmån för en estetisk värdering av hiphop. Att kräva en detaljkunskap likt den Johannes Björk beskriver i samma tidning är att hoppas på för mycket. Har man däremot ambitionen att tala inifrån kulturen så är det inte fel att, likt Nathan Hamelberg i Flamman, minnas den historiska kontext som hiphop-kulturen växte fram i och dess arv av antirasism och aktivism mot gängvåld. Men innan de samtal inom kulturen som Hamelberg uppmanar till kan äga rum så måste vi först tala klarspråk om de motsättningar som han, kanske omedvetet, sätter fingret på när han jämför “den mest hajpade rappen” och “allt det andra som hiphop kan vara”.

För vad menar vi när vi säger “kulturen”? Vad gör vi för skillnad på “gangsta rap” och “äkta hiphop”, och vilket bagage bär vi med oss när vi gör det? I en svensk kontext har det funnits mer eller mindre tydliga konflikter mellan förortsrap och så kallad äkta hiphop, mellan miljonprogrammen och villakvarteren, mellan rå känsla och hipsterhantverk, och mellan en rasifierad underklass och en oftast både vitare och mer välbeställd arbetar- och medelklass. Många exempel faller självfallet utanför de här ramarna. Samtidigt stämmer dessa konflikter överens med en historisk och internationell kontext där den upplysta hiphop-kultur som växte fram i New York särskiljs från den dekadenta gangsta rap som senare utvecklades i Los Angeles, Houston, Memphis och Atlanta. 

Istället för att se en idealiserad hiphop-kultur som ett brott med en tidigare gängkultur och gangsta rap som ett brott med en mer äkta och ursprunglig hiphop-musik så känns det rimligare att tala om en historisk kontinuitet. Skriver man hiphop-kulturens födelse som ett radikalt brott med det tidigare så försvinner även Ghetto Brothers (som började som ett våldsamt gatugäng bland andra men snart trädde fram som fredsaktivister och politiska ledare) med andra från dess förhistoria. Man glömmer då också att hiphop-kulturen, oavsett skiftande trender när det gäller stil och budskap, alltid har präglats av våld och knark.

Hamelberg beskriver gamla tiders gangsta rap som “ett berättande om samhället, rått och humoristiskt, men sällan ur ett förstapersonsperspektiv”. Detta kontrasteras med dagens svenska gangsta rap och dess täta kopplingar till verkliga gängkonflikter, där rappare själva ofta är aktivt involverade. Dels avslöjar Hamelberg en bristande koll på äldre gangsta rap, dels sällar han sig till de som går hårdare tag-högerns ärenden genom att utmåla dagens ungdomar som särskilt avtrubbade och våldsamma.

Snarare är det så att dagens artister har allt gemensamt med en tidigare generation, trots en utveckling med ökad ojämlikhet och ökade dödsskjutningar. På individnivå ser vi även tydliga kopplingar, i hur Rodrigo från pionjärgruppen Infinite Mass hjälpte fram Hasti B och med honom Yasin, Dree Low, Blizzy och andra, hur Matte Caliste har proddat de flesta av de nya stora rapparna och hur Fjärde Världen-kollegan Max Peezy i sin tur har spelat in med Hasti B och Yasin, hur Stor hela tiden lyfter fram och samarbetar med yngre rappare, hur The Latin Kings-lillebrorsan Masse lade den musikaliska grunden till Kartellen och därmed till hela den nya våg av förortsrap som har tagit över landet, och så vidare. Istället för att spela ut en idealiserad hiphop-kultur mot dagens gangsta rap kan vi här återigen tala om en kontinuitet.

De samtal som kommer att avgöra hur svensk rap mår imorgon måste hantera kulturens kopplingar till våld och kriminalitet, men med inspiration från gangsta raps rika historia önskar jag också att det kan finnas plats för andra perspektiv. Exempelvis kan vi hitta en svensk kontext för Ice-T:s budskap om yttrandefrihet i hur 1.Cuz svarar på kritik från Leif GW Persson. Ska artister ses som kriminella eller som konstnärer som speglar en verklighet som samhället inte vill veta av? Vi skulle även kunna koppla Pimp C:s resonemang kring organisering och kollektiv styrka till exemplet där Stor och Cherrie, två av kulturens största ikoner, först gör reklam för Linda Pira:s bemannings-app Workish utifrån en reflexmässig personlig solidaritet, men sedan, efter att ha satt sig in i ämnet, offentligt tar avstånd från appen utifrån en större solidaritet med den arbetarklass som drabbas av den här sortens anställningar. Ska du ge allt för att lyckas själv, och fuck alla andra, eller ska vi kämpa och vinna tillsammans? Istället för att fastna i kändisvärlden och gängkonflikter, och istället för att utmåla sig som hjälplösa offer för samhället, är det från frågor kring yttrandefrihet och kollektiv styrka som artister kan hitta tillbaka till den stolthet som är definierande för kulturen när den är som bäst. Där kanske det också går att vända det dåliga måendet.