Fram till det andra avsnittet var jag enbart imponerad av Gangs of London; skådespelarna, kameran, actionscener med nerv, ett manus som skickligt flätar ihop maffiabossmöten och finansflöden med misären i landets trailerparks och council estates. När man då introducerar en av krimgenrens största klichéer – den modiga och kompetenta men själsligt plågade polisinfiltratören, samma dramaturgiska grepp som fick mig att ge upp Peaky Blinders och som definitivt håller The Departed på armlängds avstånd från Scorceses mästerverk som Goodfellas och Casino – börjar jag tvivla på seriens potential.

Sopranos och Gomorra är mästerliga för att de handlar om de här skurkarnas hela värld. Polisen är i bakgrunden, som det brukar vara i verkligheten, och karaktärerna fördjupas och ges liv genom de inomvärldsliga konflikter som präglar gangsterlivet. Detta inomvärldsliga är något allmänmänskligt. Som engagerad inom politik och kultur bråkar man mer internt än med yttre fiender, och i allmänhet hamnar vi oftare i konflikt med vänner och kollegor än med de samhällets fiender som underhållningsindustrin och det politiska etablissemanget vill att vi ska fokusera på för dagen.

Polisinfiltratören är bara är en av de klichéer som genren använder för att hänga upp sitt tunna researchmaterial på. Istället för den svenska versionen av The Wire som Leo “Kinesen” Carmona har pratat om välsignas svenska tittare med ännu mer Snabba Cash. Likheterna mellan businessvärlden och gatuekonomin utgör återigen berättelsens nerv, nu kryddat med mötet mellan unga förortsmonster och små vita lamm från villakvarteren. Det är så krystat att jag hör skrik från en nyfödd, så lamt att patienten aldrig kommer att gå igen. Det är enkla knep för att pressa fram engagemang ur publiken. Samtidigt gör man de människor ute i verkligheten som berättelsen baseras på lite mindre mänskliga.

Jag vill allt annat än förminska stadens vidriga antisemitism, men hade Tunna blå linjen velat skildra de konflikter som framförallt plågar Malmö så hade fokus varit mer på konflikter mellan araber och araber, och mellan svenskar och svenskar, än mellan judar och araber. Man hade inte behövt återanvända detta slitna etniska filter överhuvudtaget. Utöver att skildra gängkrigen inifrån skulle man kunna lyfta fram konflikter mellan kriminella och boende som är hjärtligt trötta på den skiten, mellan religiösa galningar och genomsnittliga progressiva medborgare, mellan hyresvärdar och mellanchefer och folk som kämpar för att få vardagen att gå ihop. Detta är inomvärldsliga konflikter men de skär rakt genom samhället och visar på vad vi har gemensamt. Det är dessa konflikter, mellan ekonomiska intressen och mellan reaktionära och progressiva krafter, som präglar vardagen i våra städer, men med få undantag är det något som svensk film och TV bryr sig om att skildra.