Vila i frid Loffe, och tack för musiken, rollerna och programledarskapet.
Month: August 2017
Karim Alger – Benzema Remix f. Mala
Progressivt och föredömligt på flera sätt.
1. Benzema är en låt som växer på en, och en gästvers från Mala ger den ännu mer liv. Säg ett svenskt samarbete med en utländsk artist som gör sig mer till sin rätt. Jag väntar.
2. Karim har framförallt gjort sig känd för ett långvarigt och beundransvärt engagemang för fitted caps nerdragna mycket lågt i pannan. Här ser vi dock att han tagit det logiska steget med en uppblaffad krokodil från Lacoste. Oui, mon frère, en elegant seneuropeisk stilövergång if I ever saw one.
3. Även om det här inte dras fram de riktigt, riktigt stora kanonerna, så blir det betagande flygfoton från Paris miljonprogram och skön vardagsglamor. Och hon fotbollsspelaren >> vilken jävla video vixen som jag sett.
4. Efter att Kalash Kriminel kört över Mina händer-beatet så är det bara rätt att Karim Alger belönas en remix-video ett annat stort franskt namn. Dags för kollegorna att följa hans exempel; fort Ivory, ner till Ufo 361 och Gzuz i Deutschland och hooka dem med Kleerups kran.
Call Girl
Varför ser svensk film kass ut? Call Girl fångar den mörka sidan av folkhemmets 70-tal perfekt med musik, kostym och scenografi, och dissekerar förtjänstfullt sitt smärtsamt angelägna ämne. Men jag vet inte om det är kamerorna eller kanske fotograferna som är sopiga, elller om regissören Michael Marcimain helt enkelt inte har vett att instruera dem korrekt.
Det ser fattigt ut. Det saknas djup, skärpa, glans och rök i bilden. Kompositionerna är inte riktigt som de ska. Make it look big, epic, för helvete. Hans Alfredsson hade inga problem med det i Den enfaldige mördaren, till exempel. Det är samma problem som med Snabba Cash och en rad andra inhemska produktioner som annars skulle varit helt dugliga.
Call Girl är dock bättre än så. Trots den svaga kameran, eller att det saknas något i efterarbetet, och att filmen är för lång, så har den en oräddhet och svärta som är ovanlig i inhemsk filmproduktion. Manuset har en inre logik som gör det omöjligt för oss att blunda inför sakens kärna. Det är en mörk tillvaro som målas upp, som ännu en gång påminner oss om vikten av att vara inte knark- och sexliberaler, men socialister. Säger man att människa ska vara fri att göra som den behagar, så länge man inte skadar någon annan, så bör man ta det seriöst, och inse att en bred och grundlig kampen mot rovdjuriga företag, hallickar, torskar och brottssyndikat är mer angelägen än kampen för unga kvinnors (och här i denna film, flickor och pojkars) rätt att utnyttjas av de samma.
Kan inte sluta ska inte sluta
Yeah, extremt starka vibbar i gymmet!
Zlatan vs. Diddy… Vill på riktigt, riktigt höra den låten, fuck it – skivan. Kalla den Last Train to Rosengård.
Maniac FC och Husalahs fortsatta stilbildande
Nej, pratar inte om den där bosniska supportergruppen. Maniac FC är inte ens ett lag utan ett klädesmärke, som råkar samarbeta med Husalah, en av våra absoluta favoritrappare (som däremot vet är “fast and aggressive” som spelare för division 4-laget East Bay Stompers FC, och gör mål regelbundet).
Missade att köpa samarbetet mellan Husalah och So Fresh (på bilden nedan) och glömde dessutom att investera i Cookies hyllning till The Jacka, så det är dags nu. Måste ha den här. Och en del annat från Maniac FC:s webshop.
Paul Collections
Jag vet. Du sitter klistrad vid skärmen och lär dig mer om skor, kläder och klockor. Kanske intresserar du dig till och med för leksaker och serietidningar. Inköpen sker kräset, och din samling och kunskap växer. Det handlar om stil, om estetik, om subkulturer. Skit samma.
Det spelar ingen roll, bara lägg ner. Du kommer ändå aldrig bli lika tung som Paul Collections.
Arnold, skogsvandraren, varvsarbetaren
Tre texter innan man åker upp (eller ner) till Göteborg och ger nazzarna ett helvete 30/9 (länk till Facebook-event):
Paul Mason uppmanar till liberalt motstånd i The Guardian.
Linn Spross lyfter fram Arnold Schwarznegers kritik av sin egen president och kålsuparteorin, och hans avfärdande av högerextrema som förlorare och ynkryggar;
Sist men inte minst, ett något äldre men ständigt akutellt inlägg från Daniel Wiklander, en av landets skarpaste politiska skribenter; om bl.a. Ernst Jünger och August Landmesser, varvsarbetaren som vägrade göra Hitlerhälsning vid sjösättningen av skolfartyget Horst Wessel.
“Skogsvandraren är ett ideal för att behålla fattningen när världen omkring rasar samman, eller fryser till is. Det utgår från individen, men som Jünger påpekar tidigt i texten är det inte tal om en utvald elit – även om skogsvandrarnas antal alltid kommer att vara litet – utan det är en potential som kan väckas i alla människor.
(…)
Hemmets trygghet garanteras i själva verket ytterst av fadern som, flankerad av sina söner, möter angriparen på tröskeln med yxa i hand. Så var det i det gamla Island, och där hade också de utrensningar som så enkelt kunde genomföras i miljonstaden Berlin 1933 varit omöjliga, menar Jünger.
Det är denna mentalitet som skogsvandraren förkroppsligar i det ögonblick saker ställs på sin spets – detta som är själva innebörden i ¡No pasaran!, de spanska socialisternas slagord under inbördeskriget, och de brittiska antifascisternas vid slaget om Cable Street. Eller i den fullkomligt uppslukande hängivenhet med vilken Runebergs klent begåvade men desto plikttrognare soldatrekryt Sven Dufva utförde general Sandels order: Släpp ingen djävul över bron!”
Krävs nån jävla ASAP för att få SI…
Krävs nån jävla ASAP för att få SI att se luffigt ut.
Men ändå, som alltid… RIP till Eastside Stevie.
Waka Flocka Flamethrower
“They shouldn’t have allowed it. They wouldn’t even allow Waka Flocka to come down. You wouldn’t let a rap artist come down, but you allow the Nazis? There’s something wrong with this picture,” Long said.
http://www.theroot.com/interview-how-corey-long-fought-white-supremacy-with-f-1797831277
“I’m a college professor, bitch!”
Bästa som Bun B gjort sedan Mannie Fresh-producerade What I Represent.