Sudan är ingen naturkatastrof

Förutom en rad artiklar på SVT.se har det varit tyst i svensk media kring utvecklingen i Sudan. På sociala medier ser jag nu hashtags och kortare upprörda texter om att västerländsk media är tyst om vad som händer där, men utan att nämna vad som händer där förutom att folk dör och att det pågår upplopp och plundringar. Tillsammans med hashtagen #prayforsudan får man intrycket att det är en jordbävning eller översvämning som har skapat oreda i landet. Så vad händer i Sudan?

I den senaste Popular Front (har bara hunnit lyssna på ett till avsnitt av den podden, även det superintressant) intervjuas den sudanesisk-brittiske journalisten Yousra Elbagir som följt utvecklingen både på plats och från London. Hon berättar om en bred och folklig rörelse som har vaknat upp och insett att förändring är möjligt, en rörelse där de unga och kvinnorna spelar en stor roll. Vi får en bild av den folkliga glädje och kreativitet som präglade den Occupy-liknande demonstrationen mot Omar al-Bashirs islamistiska regim och den karnevalliknande eufori som följde på hans avgång i april. Elbagir lyfter även fram hur militärens löften om snara demokratiska val var en strategi för att den djupa staten skulle kunna behålla makten, och hur Saudiarabien utgör ett stort stöd i dessa händelser då man bland annat vill skydda sina enorma investeringar i södra delarna av Sudan. Här har även den paramilitära styrkan RSF, som efter att ha slått ner folkresningen mot den gamla regimen på ett ovanligt brutalt sätt, tagit sin chans och nu även den verkliga makten i landet.

Vägen framåt är oklar, och rörelsen som avsatte den gamla regimen har inte gett upp. När RSF slaktade demonstranter 3 juni svarade oppositionen med generalstrejk, och nu fortsätter man att demonstrera och försöka hålla kvar vid sitt momentum och göra allt för att hålla samman, emot alla försök till splittring.

När situationen står och väger på detta sätt är internationell solidaritet viktigare än någonsin. I frånvaron av en välorganiserad och utåtriktad diaspora i Sverige kan vi i nuläget fokusera på att upplysa och bilda opinion om läget, och framförallt sätta press på vår egen regering. Åren framöver måste det dock finnas som ett mål att skapa en bättre infrastruktur för internationell solidaritet, exempelvis ett nätverk med representanter för olika chilenska, palestinska, iranska, och så vidare, vänstergrupper i varje stad. Man skulle i den miljön kunna samordna och stötta varandras verksamheter; alla kommer på allas manifestationer, det skulle värma på alla dagar man har stått en liten skara på ett torg och frusit. Detta vore ett scenario som alla skulle vinna på.

Ett sådant nätverk skulle även kunna vara ett sätt att bygga broar mellan dessa grupper och mer traditionella eller subkulturella vänstergrupper, vilket jag själv har sett trevande men mycket fina exempel på i arbetet med Rojavakommittéerna i Göteborg och Malmö. I en sådan miljö kan gamla och yngre förhoppningsvis lära sig från varandra, och olika grupper kan stärka varandra och hjälpa varandra att hitta helt nya människor att organisera sig med. Internationell solidaritet ser i det ljuset inte ut som ett specialintresse, men som en central bit i framväxten av en starkare och bredare socialistisk rörelse i Sverige.

Veckans låtar #6

Marvin Gaye – Where Are We Going?
Fjäderlätt och avgrundsdjupt. Efter att ha lyssnat en hel del på CD-skivorna What’s Going On och Let’s Get It On i tonåren känns det fint att nu – efter att Motown äntligen har släppt You’re The Man, den skiva som egentligen skulle komma mellan de två mästerverken – bli påmind om kolossen Marvin Gaye. I fråga om teknisk innovation och genrebyggande har namnet möjligtvis inte samma tyngd som James Brown, Jimi Hendrix, Lee Perry, Miles Davis, eller för den delen Kraftwerk, Marley Marl, Dr Dre – men räknar man med rösten och allt det där mänskliga är det endast Curtis Mayfield som andas samma luft. Jag känner mig liten uppgiften att skriva om den, men lägger ändå upp låten Where Are We Going? (som tidigare funnits tillgänglig som extramaterial på andra släpp) här med förhoppningen att någon annan också blir påmind, eller mer avundsvärt – för första gången får ta del av den här oerhörda musiken

Max B f. French Montana – Hold On
Det finns ingen starkare symbol för New Yorks förfall än att Max B åkte in för en idiotgrej precis när han skulle ta över staden. Till skillnad från andra New York-rappare kunde han hämta inspiration från nya stilar och ljud som anlände söderifrån och från väst och helt sömlöst foga in dem i sin unika Harlem-swagger och sitt sjungrappande låtskrivande; A$AP Rocky gjorde samma sak några år senare, men saknade både pennan och personligheten att bära staden in i framtiden.

Är Hold on bra eller om jag bara är glad att bli serverad en slice färsk waviness från den, kanske inte så länge till, inburade silversurfaren? Öppningen är klassisk Biggavellz, han har rökt så mycket att han glömt sin tjejs födelsedag, hans familj är full av skurkar, han gör dig gravid på första försöket, i refrängen ska han skjuta någon i ansiktet, French Montana är som vanligt vilsam, och beatet är hälften Pharell och hälften Dame Grease och kanske precis vad Max B behöver för att skriva hits 2019.

Å andra sidan finns det ingen i världen som behöver autotune mindre än Max B och med det omdömet är collabos med A Boogie och Dave East och andra pinsamheter bara en tidsfråga. Vi kan bara hoppas att detta åtminstone inte sker innan Max B själv släpps från fängelset.

Nems – Gahbage
Jämfört med Harlem så stannade Brooklyn, med Jay-Z som ett stort undantag, kvar något längre i 90-talets Champion-hoodie och Timberland boots-psykos. Men vad som lät tungt en bra bit in på 2000-talet låter bara trött idag, med allt färre undantag. Rap har genom årtionden speglat hur gatan har organiserats. Den intensitet och desperation som formade genren i de inbördeskrigsliknande förhållandena i Bronx på 70-talet, och som sedan fulländades runt om i staden på 90-talet med släpp som The Infamous och Hell on Earth, Ready to Die och Life After Death, Only Built 4 Cuban Linx, Liquid Swordz, Ironman, The War Report, Illmatic – finns inte längre. Den musik som föddes i och inspirerades av ödelagda kvarter med brinnande bilar kan inte överleva bland Latte-barer och IPA-bryggerier. Rap kom att uppdateras i Houston, Oakland, Atlanta, Detroit, överallt utom i New York, och till och med gatugängen apade efter Los Angeles och Chicago.

Enligt mina iakttagelser finns det bara ett ställe som den gamla stilen verkligen funkar på. Då Coney Island ligger längst ut på linjen har det inte gentrifieras likt övriga Brooklyn (även om East New York och Brownsville också bör undvikas av den genomsnittlige turisten). I en intervju pratar Nems om att han gör musik för de som är går upp fem på morgonen för att knega, de som kämpar med alla de socioekonomiska problemen vi associerar med arbetarklassen. Det är vad han ser i sina kvarter varje dag, det formar hans musik, där finns näringen och kärleken. Därför funkar den traditionella stilen här på riktigt, och inte bara som lajvande eller som nåt Vice-spektakel (alltså Griselda Records respektive Action Bronson).

Nems är ett rakblad och en hjälte och en hustler och en verklig karaktär, men när det kommer till hur låtarna ska låta så framstår han ofta lika vilsen och på jakt efter sin själ som resten av New York. På nya skivan Gorilla Monsoon blir det smärtsamt tydligt på Leave Me Alone, där det dröjer en dryg minut innan han lägger nån jävla Eminem-röst, och pajar vad som annars skulle kunna vara ett klassiskt göra-upp-med-sina-demoner-epos. Och istället för att fortsätta från stadens kreativa peak, runt 1997, försöker Nems att bring back det tidiga 90-talet på Lil Niggas och Timb Boots; en omöjlig uppgift. New Yorks jävla omdömeslöshet igen. Bäst är battle-veteranen när han inte gör något annat än kanaliserar sin inre Christopher Wallace till hundra procent – som på introt och på Kings, Who Got Ya, 200, Heavy Metal och Gahbage.

Kiing Shooter – If I Could Talk To Em
Med allt det sagt så är möjligen Kiing Shooter ett av de nya namnen från New York som vi bör hålla koll på.

Benny Jamz – Domino
Den verklige gudfadern bakom Danmarks musikunder fortsätter att förnya sin stil, banger efter banger. Och i Molo-relaterade nyheter kan vi, efter att Branco sagt att hans skiva har gjort att hans psykolog behöver en pyskolog, konstatera att det är den som vi ser fram emot allra mest nu.

Kekra – 10 Balles
Det där 2step-tapet var mysigt, men med den här videon – och den här, och den här – så fattar jag att Kekra verkligen hör hemma bland den franska eliten.

Karim Alger- Om Du Real
Sveriges mest pålitliga leverantör av vanlig kille från orten-trap lämnar av en ny video

Turf Talk f. Lost God – All My Life
33 år sedan sin debut överpresterar E-40 fortfarande i sin roll som ambassadör mellan, på ena sidan: norra Kaliforniens slumområden, och på andra sidan: långlivade underground-karriärer, topplisteplaceringar och smarta investeringar i företag och fastigheter. Earl Stevens kan skryta om att han förra året, hyfsat independent, var den som drog in mest cash i hela fucking gamet, och att halvvägs in i det nya året så har hans senaste signee James Too Cold droppat både hits med Los Angeles hetaste rappare och bangers tillsammans med patriarkens son Droop-E, att en annan av hans rappare har släppt bangers med Boosie Badazz – och att hans kusin Turf Talk äntligen är tillbaka med feel good-historien All My Life. Sick Wid It Records andra kvartalsrapport för 2019 börjar helt enkelt ta form på ett föredömligt sätt.

Veckans låtar #5

NOGAMEDBASEN – Vi flyger
På samma sätt som den kuridiska befrielserörelsen har utvecklats i en mer progressiv och livskraftig riktning just för att man inte har erhållit regeringsmakten i en egen nationalstat, med en ofrånkomlig korruption och ideologisk fossilisering, finns det idag en handfull svenska rap-veteraner som aldrig fått kommersiella framgångar eller ett mainstream-erkännande, och just därför har lyckats hitta fram till ett sound och en berättelse som är mycket mer intressant än det vi finner i kulturens mittfåra.

Min vän NOGAMEDBASEN aka Numb aka NMB har äntligen släppt den här låten. Jag erkänner mig självfallet partisk, men säg en annan svensk rappare som har tagit det här extrema klivet från smutsig skakahuvet-boombap på engelska till knepig Madlib-stil för att flera år senare finna sig själv skaparmässigt efter att ha snöat in på Tekashi69 och XXXtentacion – och släppa det närmsta PNL på svenska som jag har hört

Capo Plaza f. Ninho – Billets
Ett inte fullt lika intressant samarbete som Weiß Maskiert, men en bättre låt, och nu är det Italien istället för Tyskland som möter europeiska mästarna Frankrike. Ärligt talat så förtjänar Sverige en match nu. Karim Alger gjorde inte bort sig senast, men platsar han i startelvan nu, och vem mer gör det? Och vem är egentligen rap game Janne Andersson?

Lil Yee f. The Jacka & Boo Banga – Coming Around
Det är spöklikt när en person dödar en låt från andra sidan graven. Världens bästa rappare sköts ihjäl i korsningen mellan MacArthur och 94th Street i Oakland 2 februari 2015 men är fortfarande här. Efter att ha jagat trap-soundet (en dödssynd för Bay Area-artist) på sin andra singel botgör Lil Yee genom att plocka med legenden The Jacka på Coming Around och även skulptera resten av Live 4 It, Die 4 It i hans anda.

PNL – Au DD
De fortsätter lägga den där Corto Maltese-musiken. PNL är fortfarande i den där hyperfuturistiska fasen där allt de vidrör omformar gamet – samma zon som Future rörde sig i från Tony Montana till Blood On The Money.

Let’s cut the pie five ways

Titeln på posse-låten på den bästa New York-skivan någonsin är inte helt tagen ur luften; i intervjuer har Raekwon och de andra berättat hur de faktiskt stötte på släktingar till Gotti och andra Gambino-medlemmar i skolan ute på Staten Island (och om man ska gå efter den street cred som tillskrivs gruppen – gissningsvis även i andra sammanhang). Nu var det länge sedan New York gjorde något väsen av sig, vare sig det gäller rap eller organiserad brottslighet. Staden har gentrifierats och tryggheten ligger på skandinaviska nivåer. Samtidigt är italienarna så välintegrerade i ekonomin (till skillnad från situationen kring förra sekelskiftet då de befann sig längst ner på den ekonomiska trappstegen och det rasistiska våldet mot dem, med lynchningar och liknande, var lika grovt som det mot den svarta befolkningen) att rekryteringsbasen för the life nästintill har försvunnit. Det betyder inte att La Cosa Nostra har tynat bort. En låg profil, ett samarbete med mexikanska och colombianska karteller såväl som ‘Ndraghetan, och ett ständigt sökande efter nya hustles – som nätcasinon, kreditkorts- och försäkringsbedrägier, piratkopiering och cyberbrottslighet – har tillsammans med FBI:s skiftade fokus till terrorism garanterat organisationens överlevnad.

Dagen efter att jag avslutar Five Families, Selwyn Raabs 800 sidor långa standardverk om den amerikanska maffian, läser jag att ledaren för Gambino-familjen skjutits ihjäl utanför sitt hem i Staten Island. Det är första gången sedan 1985 som en gudfader har tagits bort på det sättet. Kanske har det något med Frank Calis kopplingar till Sicilien att göra, kanske är det en annan New York-familj som kräver en större bit av den figurativa pajen, kanske är det en del i en maktkamp mellan grupper i USA och Italien, kanske var det en ensam galning eller en “ensam galning”; vi vet ännu inte vad som ligger bakom.

När det är dags för New Yorks rapscen att leverera hits är även det oklart (vi behöver kanske inte gå tillbaka till 1985, men ärligt – staden har varit som i en dvala efter att Max B åkte in och Saigon misslyckades med att ta steget från mixtape till debutalbum).

Veckans låtar #4

Quando Rondo f. Boosie Badazz – 3 Options
Med tanke på hur mycket hat unga rappare, och speciellt unga gaturappare från södern, får från så kallade äkta huven så är det ironiskt att de mest älskade av dem, och då menar jag de som har en totalt organisk plats i kulturen och mäter miljontals views utan hjälp av några större skivbolag, ändå fokuserar på att mangla ut ett reflekterande och känslodjupt anthem efter ett annat. Den där Boosie-musiken helt enkelt. Exakt det som de äldre “upplysta” borde älska. Men som vanligt förväxlar mögelfarbröderna ignorans med en rå gräsrotsjournalistik i rap-form och sin egen New York-elitism med egentlig smak. Ingen riktig person hatar på de yngre, eller avfärdar nya stilar för att de skär sig med sin närsynta föreställning av hur en riktig jävla rap-låt ska låta. Quando Rondo verkar röra sig bland eliten i den här nya Boosie-vågen. Inte mer än rätt då att vi droppar videon som gästas av själva gudfadern.

Lil Yee ft. FMB DZ & Lil Pete – Sacrifice
Så ja Lil Yee, bort från Atlanta-flörtarna och tillbaks in i värmen, och till den betonghårda, soul-samplande och soul-searchande bruks-gangsta rap som Bay Area-området är världens mest tillförlitliga leverantör av.

Blackpack f. 1.cuz – Medaljer
Från sin första låt Akta Mannen i november förra året till Sveriges Most Wanted och miljoner visningar så är Medaljer en rå låt men lite som ett sidospår. Inte så att 1.cuz behöver stressa över det, det känns snarare som att han just nu har ett stilmässigt försprång framför andra Stockholmsrappare.

Ahdam – Ensam
Spela in en video i Barcelona, jävligt originellt. Ahdam är Göteborgs number one trap star men måste steppa upp. Både Ensam och Hett i min town är inget annat än väldigt sömniga och duger inte alls, speciellt inte dessa dagar när Ivory och Guleed släpper debutskivor.

Aden & Asme – Granddaddy Purple
Stryk det jag skrev precis här ovan. Denna duo är nummer ett i väst och bär, med ett självklart och begåvat flow och ett London-influerat sound, staden på sina spinkiga axlar.

Ivory f. Mwuana – Varann
Entusiasterna och folkbildarna i Vad blir det för rap? verkar i ett gammalt avsnitt inte riktigt greppa varför Ivory svarar att han – av alla möjliga artister i världen – helst hade velat göra musik med Cornelis Wreeswijk. Ta ut honom till Level 8-studion i Norsborg, låta han lägga lite gitarr och låta Chris Change lägga 808-trummor på det. Det är en så vacker bild att jag vill gråta. Det säger allt om var Ivory kommer från och vilka höjder i svensk musikhistoria han siktar på. Jag säger inte att gitarristen från Kent, som gästar Varann, är i höjd med Cornelis (jag är inte dum i huvudet), men så länge vi inte kan återuppliva legender duger det här bra.

När Ivory sa att han sparade mer seriösa och annorlunda låtar till sitt debutalbum, med nya producenter och live-instrument och Andreas Kleerup i studion… ja, den där oron visar sig nu vara obefogad. När han säger att “det finns dagar det känns som jag tappat greppet och fått en psykos / jag bär runt på sorg och den håller mig nere, hon sa till mig, sorgen är vår” – vill jag gråta igen. Och Varann är inte ens bästa låten på skivan. Det är få som bryr sig om att verkligen ta genren framåt. Från de senaste åren landar Nirvana i ett exklusivt sällskap med Ondas Jag Föll och Ozzys Ett öga rött.

Guleed f. Adam Aden – Tog tid
Det kan nu konstateras att 50 grader i februari även platsar i sällskapet ovan. Guleed är en annan underdog som har slitit i år med musiken och nu levererar. Känns som att man skulle kunna skriva en bok om det här släppet, och en dag kanske jag gör det. 50 grader i februari är helt enkelt det mest relevanta soundet för Malmö, Sverige, fuck it – hela Europa året 2019.

Veckans låtar #3

Cherrie – OG (spotify)

Precis rätt anthem för Sveriges största artist att sparka in det nya året med. Istället för någon slags garage/2step överraskar Filip Hunter med en klassisk klubb RnB-banger som ändå låter 2019. Cherrie skiner extremt starkt här. Bäst med solglasögon på när videon droppar

Ahdam – Hett i min town

Känns som att den här låten och videon redan har gjorts tusen gånger. Både Ahdam och Faraaz är två av landets absolut tyngsta rappers men försöker de ens ta sin musik framåt? Alla passar inte heller i mustasch.

Benny The Butcher – Rubberbands & Weight

Av någon anledning lyssnar jag hellre på Benny The Butcher än någon annan från New York för tillfället. Han arbetar i samma tradition av gathörnets filmregissörer som Kool G Rap, Raekwon, Ghostface, Black Rob och Roc Marciano, men till skillnad från den sistnämnde fattar Benny att en loop behöver hårda trummor, och till skillnad från så många andra som har försökt sig på genren fattar han att ett manus inte får ha för många logiska loop-holes för att påverka trovärdigheten. En snabb överblick av mannens oeuvre säger mig att Butcher on Steroids kan vara rätt tape att börja med, och att låtar som 97 Hov, Hustler’s Wife, Satriale’s och To The Grave är mer crack än de låtar som har välsignats med en video.

Lil yee – Red Eagle

The Illest var kanske den bästa låten från 2017. Detta är klint och välskrivet, men det är aldrig, aldrig bra när Bay Area-rappers ska låta som södern.

K27 – Kan dom inte se

Robbery är en cover på någon engelsk låt, Alla Mina är på alla sätt en Jireel-låt, på den mer lättviktiga Dom vet de vi säger K27 att han “stackar som en jude”, och här, över en tämligen platt Matte Caliste-produktion, att han “precis har startat – som Hitler”. Allt detta får mig att tänka att K27 har en hel del growing up to do, som människa och som artist, innan det går att se honom som något annat än en evig lillebrorsa i Rinkeby-dynastin.

Sfera Ebbasta – Ciny

Bästa från Italien jag har hört sedan Giovane Fuoriclasse. Tack för tipset, Simon Di Superti (och grattis till en välförtjänt grammis).

Gilli f. Branco – Planer

Gilli och ena halva av MellemFingaMuzik spottar realness. Danskarna älskar tyvärr sina akustiska gitarrer, men till skillnad från vad man har vant sig vid från Gilli så påminner trummorna i alla fall om hiphop.

Veckans låtar #2

Hornet La Frappe – Bourgeoisie

Även om jag precis som med Weiß Maskiert och La Sacem de Florent Pagny inte är hundra på de politiska och poetiska nyanserna så förklarar Google Translate att Hornet La Frappe framförallt utforskar sin egen yrkesroll i musikindustrin här; hur hans väg ut ur en prekär situation i en socioekonomiskt nertyngd sektor (som han samtidigt älskar) stavas “faire danser la bourgeoisie” – få borgerligheten att dansa. Det ska sägas att Flash à la Main och Même secteur egentligen är hårdare, men de har ingen video, och på ett intellektuellt plan är Bourgeoisie mer intressant, men när det kommer till både känsla och berättande vinner egentligen Maghrébin.

Abdiraxiim – Tugget

Märkligt ouppmärksammad artist; flow, bars, personlighet och kan skriva låtar. Somalis on top i Stockholm, Malmö – och Göteborg!

Joe Blow – Heart Vacant

Sandal game on point. Turban on fleek. Förutom att de där brittiska gästrapparna inte alltid måttet är Joe Blow en extremt pålitlig artist. Lighters Up är en favorit från det senaste tapet Bridging the Gap, men Heart Vacant är ännu bättre, och video är snäppet mer episk.

24Heavy f. Mali Meexh & Lil Keed – Blood Diamonds

Det här är bara så snyggt. Lyxigt, cyniskt och äkta jävla musik på ett sätt som Rick Ross kan fortsätta drömma om.

Carmon – Bando

Carmon är ute från Jailhouse och fortsätter leverera kvalitet. Men var är videon? För det här diggar jag mer än Dem Der Ved Det.

Yungeen Ace – Murder Rate Rising

Påminner en hel del om Youngboy Never Broke Again och OMB Peezy när de påminner som mest om gammal Boosie. Och finns det något jag stöttar till hundra procent är det unga rappare som satsar på att göra den där Boosie-musiken.

Recension: Denz – Medan vi lever

Svensk rap har ett problem. Eller kanske är det främst ett Stockholmsproblem. Jag blev helt ställd när jag hörde Erik Lundin berätta på P3 Soul om hur djupt och länge han hade marinerat sig själv i Dirty South-musiken – när det låter som om han har drillats av Nas och Jay-Z hela uppväxten och upptäckt skiten förra veckan. Jag både imponerades av hantverket och kände berättelserna när jag hörde Suedi första gången. Det var också sista gången. Som så många andra svenska artister lyckas han inte skriva den sortens rap-låtar som jag återvänder till.

Efter att ha uppvisat värsta potentialet väljer Denz Erik Lundin-vägen på Medan vi lever. Det är för många duktiga bars och för lite äkta känsla – och när smärtan bryter genom på Tider är istället det tighta hantverket frånvarande. Och på festlåtarna låter det lite för mycket som Mwuana. Bättre då att gå Ivory-vägen, och köra hundra procent på en unik syntes av ens amerikanska idoler och allt det som händer i ens eget liv, och helt enkelt ignorera hatarna om de inte gillar det.

Alla vet dundrar fram som en pansarvagn, men en fullträff av åtta försök är inte OK efter tidigare bangers som Måste och Ingen lall, och det är en besvikelse att svensk hiphops identitetskris mellan traditionellt hantverk och musikalisk utveckling, mellan boombap från New York och trap från södern, mellan industrins ideal och gatans smak, fortfarande splittrar det musikaliska landskapet och låtskrivandet och lämnar så många rappare mittemellan – med uteblivna framgångar för dem och uteblivna bangers för lyssnaren som resultat.

Veckans låtar #1

Luciano f. Kalash Criminel – Weiß Maskiert
Luciano har en riktig hit med Berlin Favela, men bland traditionell trap och autotunade hit-försök har jag inte hittat något annat som jag fastnat för i hans katalog. Kalash Criminel kom fram i Boobas och Kaaris skugga, men till skillnad från dem har han behållt min uppmärksamhet de senaste åren. Och till skillnad från PNL är det gasen i botten som gäller, både när det gäller aggressionsnivån och release-takten. Jag förstår varken tyska eller franska och kan alltså inte konstatera om Weiß Maskiert är en Franz Fanon-referens, men jag kan konstatera att videon verkligen lyfter låten, och att det efter förra årets Börja om, och 2017 års Dedikerad och Benzema-remix, är fint att se ett gediget internationellt samarbete – där delarna faktiskt bildar en större helhet, till skillnad från exempelvis Futures låtar med Booba och Kaaris – sparka sönder dörren till 2019.

Blacky f. Ambessa – No Face No Case
Blacky har varit högt upp på radarn ända sedan han döpte om Stockholm till Sverige Paris. Gästrapparen är inte världens bästa rappare men låten är dunder och bland hundra andra klonade förorts-trap-rappare kör Blacky sin egen stil och det ska han saluteras för.

Rincon Sapiência – Ponta de Lança
Rincon Sapiência rappar sönder sig över ett beat som har ena foten i baile funk och den andra i footwork, häller en skattkista med juveler över lyssnaren och lyckas med en låt introducera en hel värld; sin historia, sin stolthet, sin humor, sitt folk.

Rankz – First Day Out
Precis som på På min mamma, Telefonen ringer och Borta till November (Finns inne, med en bortkastad gästvers från Denz, glöms helst bort) så gör Rankz det stort på First Day Out. Ändå känns det som om han underpresterar och att de verkliga bomberna kommer att börja regna så fort han hittar lugnet och ett bättre workflow. Det faktum att han öppnade för Ozzy på dennes fördelsedags-konsert på Babel pekar i den riktningen – och utgör även ett gott tecken för ett enat Malmö 2019. Då kan resten av Sverige springa och gömma sig.

Gjorde allt i min makt för att hålla oss kvar

Även i den mest kommersiella rap är det kollektiva oftast i fokus. Är man van vid den här genren framstår det där självcentrerade gnället som man ofta stöter på i annan musik som främmande; det är familjen, gruppen, klicken, gänget, orten, trakten, området, kollektivet, staden, brigaden och laget före jaget.

De säger att som en bula, vi sticker ut” och “som en duva, du ser mig flyga över murar. Jireel och K27 packar in så mycket smärta och realness som det går i en perfekt modern poplåt, och släpper en av årets bästa låtar redan nu.

En kamrat som jobbar i militären sa att det viktigaste han har fått lära sig där är att det är väldigt begränsat vad en ensam individ kan åstadkomma. Men tillsammans kan vi göra nästan vad som helst. Alltså samma sak som rap har sagt åt mig sedan 90-talet.