Chad Butlers spöke

Idag är det elva år sedan Chad Butler lämnade jordelivet. I Julia Beverlys Sweet Jones: Pimp C’s Trill Life Story läser jag att han med stor sannolikhet var bipolär. Det manifesterade sig i perioder av inspirerat skapande följt av depressiva perioder där han drog sig tillbaka från människor och från musiken. Diagnosen drev på hans musikaliska visioner och möjliggjorde maraton-liknande studiosessioner, ändå var det en förbannelse i hans liv.

Pappan spelade trumpet med Solomon Burke och Barbara Lynn och redan innan föräldrarna skildes när Chad var sex år hade han fått en orgel och ett trumset att lära sig spela på. Senare bemästrade han de instrument som fanns tillgängliga genom skolorkestern, och privatlektioner och studioleksaker från hans styvfar musikläraren gav ytterligare näring åt rap-stjärnedrömmarna. Dennes råd att ta den råa, atonala rap-musik som den unge Chad hela tiden spelade i hemmet, och “put some music in that shit, boy, and you gonna win”, blev både en stilmässig grundplåt och en profetisk utsaga. När Pimp C senare plockar in live-instrument för remixen av Pocket Full of StonesMenace II Society-soundtracket föds en ny genre, och UGK får en av sina största hits.

Country rap tunes är oförfalskad amerikansk knegarromantik. I stora, väl omhändertagna bilar hör vi hur country-känslan och träsk-funken gifter sig med den där hypermoderna, utflippade rap-musiken från Bronx härjade slumområden. Det är två mäktiga floder av amerikansk smärta och berättarglädje – country och rap – som kraschar samman när Chad Butler sörjer att han kommit till punkten “where I could not decipher day from night / She says she love me but all we do now is fuck and fight / My conscience fucks with me so much that I can’t eat or sleep / The other side of selling dope and out there running the streets“… när han varnar för att “drugs and plastic thugs ain’t gone change the hood“… och i situationen nöjer sig med att röka skunk och “popping the trunk to make me feel good“.

Mamman berättar att han var “depressed 80 percent of the time” och kunde sova 48 timmar i sträck, ofta med en pistol under huvudkudden. Trots att både han och kollegan Bun B kom från stabila bakgrunder drev skivbolagsproblem och brist på pengar dem till gästspel i Port Arthurs undre värld. De sålde kokain och festade med weed, pcp och hostmedicin. Efter DJ Screws död 2000 reflekterade Pimp C i en tidningsintervju, “we were all drug addicts”. Fascinationen inför och försöken att balansera musiken med gatulivet, med dess löften om pengar, makt och kvinnor i rap-alter egon som Pimp C, Sweet Jones och Tony Snow blev med tiden allt svårare att hantera. 2002 åker Chad Butler in på fyra år efter att ha flashat sin pistol i ett meningslöst bråk på ett köpcenter.

Ute från fängelset, där han enligt egen utsago hade läst “four libraries worth of books“, var han en förändrad person. Våra föräldrars drömmar och öden lever vidare i oss, och i sina konfliker med musikindustrin var det som om han nu genomlystes av arvet från sin biologiska pappa, vietnamveteranen och oljearbetaren som gav upp sina musikerdrömmar. Redan före fängelset hade han under en av många duster med skivbolaget krävt sin rätt till sjukförsäkring (precis som andra anställda!), men enligt vännen Too Short var han nu “on his Malcolm X shit”. I intervjuer är det som om Iceberg Slim och Fred Hampton delar på talartiden. Han hånar rappare från New York som snackar skit men är “friendly as a box of puppies” när man träffar på dem. Han påstår att Atlanta inte ligger i södern och passar på att dissa Young Jeezy utan någon egentlig anledning. Samtidigt fördömer han rappare som nöjer sig med att rappa om materiella ting, säger åt yngre rappare att träffas och reda ut sina konflikter, och uppmanar artister att organisera sig så att de kan jämföra kontrakt och ta kontroll över situationen. Han släpper nu sin andra soloskiva – och den ikonsika videon för Knockin Doorz Down.

Den fjärde december 2007 hittas han på sitt hotellrum efter en dödlig kombination av hostmedicin av sömnapné. Trots att Chad Butler i sina ord om ekonomiskt samarbete och styrka i enighet tycktes ha funnit ett högre mål var det svårt att hålla balansen. Livet blev ett flimmer av video-inspelningar och VIP-sektioner och alltmer utflippade intervjuer, där industrins ormar och påsar med vitt pulver inte hjälpte den mentala hälsan i rätt riktning. I slutskedet berättar vänner att han konsulterar ett medium för att höra andevärldens åsikter om Snoop Dogg, och kunde sitta i timmar i sin bil och prata med 2pac (en person han aldrig hade träffat och som hade dött nio år tidigare).

Innan den svenska rapparen Onda lämnade oss delade han med sig av två livsråd på social media: diska efter du har ätit, det tar bara fem minuter, och lyssna på UGK varje dag. Från blues till trap, allt finns där när man lyssnar. Den vardagliga lunken, den heliga funken. Bildning och frälsning, kampen och elegansen. Säg mig, vem förkroppsligar livet i efterkrigstidens USA bättre, med dess motsättningar och paradoxer, dess låga drifter och högre drivkrafer?

Ett spöke går runt rap-industrin – Chad Butlers spöke. Ännu idag hemsöker han fake rappers som säljer sig själva, fördummar kulturen, och betalar för sex. Och hans musik håller hoppet om förändring vid liv. För som Pimp C själv säger på Shattered Dreams: “If you’re a bitch and wanna switch, it ain’t too late to change / It’s all about how you carry yourself and how you handle thangs / Some say that hoes and pimps is born, I don’t believe that shit / Cause anytime you wanna stop, it ain’t too late to quit“.

Golfapplåder till Uppdrag Granskning

Som förväntat ett ganska bedrövligt avsnitt av Uppdrag Granskning om den svenska alternativhögern; mer eller mindre en utdragen reklamfilm där ledande figurer får prata oavbrutet och utmåla sig själva som genialiska superskurkar i en internationell intrig som kommer att chocka planeten. Gissningsvis blir den genomsnittlige tittaren helt mörkrädd eller motvilligt imponerad av detta neonazistiska Illuminati som enligt UG finns överallt, kan göra allt och har kontakter överallt. Golfapplåder även till att studiogästerna efter reportaget behandlar dessa grupper enbart som ett polisiärt problem och inte ett politiskt problem.


Nej, vi är inte på randen till en fascistisk statskupp. Sveriges demokratiska institutioner är starkare än vad vi tror och dess medborgare tenderar att både avsky nazister och känna ett fortsatt starkt stöd för både välfärd, demokrati och en generös flyktingpolitik. Alt right-fulingarnas metapolitiska karatekonster förändrar inte detta. Då folks frustration snarast kommer från nedskärningar, utförsäljningar och allt sämre förhållanden på bostad- och arbetsmarknaden är det de radikala socialisterna som har bollen nu. Folk bara går och väntar på ett socialistiskt underdog-alternativ som kan presentera både en vision för en bättre framtid och praktiska lösningar för dagens problem. Låt oss bygga det alternativet. Det är dags.

Tre tankar om bränderna

Tre tankar att hålla i huvet de här dagarna:

1. Kapitalismen har orsakat de klimatförändringar som vi nu börjar märka av på riktigt för första gången i Sverige (bönder i Afrika som drabbats av ihållande torka och öbor som sett sina hem sväljas av Stilla havet ligger lite före oss här).

2. Sossarna och borgarna har tillsammans, som en del av en bredare nyliberal samhällsförändring, omintetgjort den relativt goda beredskap vi förut hade. Förutom avsaknaden av fancy brandhelikoptrar snackar jag om att försvaret och vår civila beredskap precis som allt annat livsnödvändigt i samhället har slaktats och slimmats under nyandliga slagord som lean, just-in-time och valfrihet i välfärden. Sådana reformer ligger även bakom en kontinuerlig försämring av arbetsvillkor för brandmän, vilket ger oss, så som författaren Sven Olov Karlsson uttrycker det i Expressen, det faktumet att “ingen vill längre vara brandman” och att “hälften av alla som ännu är det är så gamla att de borde sitta i en hammock i dag, inte släpa vattenslangar mellan rykande furor”. Jag blir varm inombords när jag ser kamrater planera för att åka upp till hjälparbetet i Jämtland och däromkring, men det behövs reformer. Det behövs långsiktig planering och en rejält utbyggd beredskap.

(Pehr Hilleström – Nattlig eldsvåda i en kyrkby)

3. Sedan barnsben har jag hört skräckhistorier om hur delar av Amazonas regnskog skövlas. Samtidigt har skogsbolag i Sverige fullkomligt rökt ut de gröna lungor som funnits här, och lämnat kvar en mycket liten del av urskog och ekologisk mångfald. Citerar Karlsson igen: “Innan skogen genomled sin andra industriella boom, den ännu pågående, planterade ingen människa någonting där. Men ostörda skadedjur och trädsjukdomar, samt vår skogsbetande tamboskap och husbehovshuggning och träkolning, höll skogarna glesa så att bränderna snart skars av då de nådde mark utan bränsle. Medan dagens likåldriga, renodlade barrskog är ett smörgåsbord för elden. Den bistra sanningen om bränder som fått bli riktigt stora är att vi inte kan styra eller stoppa dem.

Då bolagen visar föga intresse för att förebygga liknande problem i framtiden eller bidra till den saftiga notan som går till att skydda deras råvaror är det hög tid att undersöka hur en kommunalisering eller en statlig expropriering av skogsnäringen skulle kunna gå till.

Antifascism från Halabja till Möllevångstorget

Igår var det fyra år sedan den stora Kämpa Malmö-demonstrationen. Det är också värt att uppmärksamma att det igår var trettio år sedan Saddam Hussein bombade delar av sin egen befolkning med nervgas – en särskilt smärtsam punkt i efterkrigstidens kollektiva minne, tillsammans med USA:s bombningar av Vietnam, Pinochets avrättningar av dissidenter på fotbollsstadion, massakern i Srebrenica, Anders Breiviks massaker av unga socialdemokrater i Norge, och så vidare.

I efterdyningarna och utvärderingarna av Kämpa Malmö så handlade mycket diskussioner om hur vi skulle kunna ta tillvara på och bredda det engagemang som drev mellan tio- och femtontusen Malmöbor ut på stadens gator för att demonstrera, det engagemang som enade stadens, eller ja, hela landets, politiska och subkulturella miljöer till en enad knuten näve i motstånd mot det nazistiska våldet.

Det går inte att leva på hype. Dagar som 16/3 2014 passerar förbi. Till viss del handlar politik om att ta tillvara på tillfället, men till en större del handlar det om att organisera och bygga strukturer för förändring. Jag var då själv organiserad i Förbundet Allt åt alla, och vi talade en hel del efter Kämpa Malmö om att vi måste bredda oss, träda ut ur aktivistbubblan som vi vanligtvis verkade i, bredda oss både till andra delar av Malmö och till mindre orter i Skåne där vänstern inte var lika stark och där extremhögern växte. Bland annat ledde det till att ett dussin av oss, som en början, under den följande sommaren åkte till Eslöv och Kristianstad med bokbord, för att bjuda på kaffe och kaka, dela ut flygblad och pamfletter, och prata med förbipasserande om vardagspolitik och socialistiska visioner. Det var roligt och givande. Till hösten tänkte vi fortsätta i Malmö, och tre av oss gjorde samma grej på Nydala torg. Efter det rann det ut i sanden. Vad jag framförallt tänker på idag är att den autonoma vänstern i Malmö, trots alla stora ord och tvärtemot vad eventuella rykten säger nationellt och internationellt, fortfarande är mer eller mindre helt isolerad till den hippa stadsdelen Möllan. Innan jag själv hoppade av så var det något som jag flera gånger både ödmjukt kritiserade och raljerade kring.

Även om jag själv sedan en tid tillbaka inte längre är organiserad någonstans så har varje dag den här veckan varit politik. Förutom demonstrationer och banderoller för Afrin har det varit föreläsningar och studiecirklar, och läxhjälpen som alltid. Igår hölls en minnesmanifestation för Halabja på Möllevångstorget (organiserad av Irakiska Kulturföreningen, med talare från Iransk-svenska solidaritetsföreningen, Kurdiska ungdomsförbundet och Vänsterpartiet) som jag hjälpte till lite med på ett hörn. Där kopplade man samman Saddams folkmord med det folkmord som nu begås av Erdogan och ISIS i Afrin. En aktivist avslutade med att koppla samman detta med nazisternas attack fyra år tidigare. Det är samma kamp.

The most important thing with antifascism is to show up” skrev en aktivist från Direct Action Movement i England. Men antifascism handlar inte bara om att slå folk på käften. I Innan mörkret faller: Ska 30-talet hinna ikapp oss? lyfter Björn Elmbrant fram de demokratiska och frihetstörstande strukturer som arbetarrörelsen hade byggt i Sverige som en avgörande faktor till att vi, när hela samhället stod och vägde på en knivsegg, inte tog en liknande utveckling som i Tyskland.

Att vänstern idag till stora delar är svag och isolerad är ingen naturlag. Dyker vi upp på varandras grejer och börjar nätverka så blir vi starkare. Det räcker inte med att klicka på Facebook. Det behövs fysiska möten. Vi måste bygga tillsammans, över geografiska, kulturella och språkliga barriärer. Vi måste bryta oss ur det här med vänstern som en livsstil, en hobby, en subkultur. Att vi måste rikta oss till, för att sedan möta, nätverka och kämpa sida vid sida med inte bara “vanligt folk” som bor i andra delar av staden, men också med de som redan är övertygade socialister och som kanske till och med redan är organiserade. Som kanske till och med är veteraner i den här skiten och kanske vet fan så mycket mer än autonoma vänstern om kamp, historia och att bygga nya strukturer och organisationer.

Rinkeby: representation utan jämlikhet

Som ett tidigt fan gläds man av att Cherrie är överallt nu. Den nya SVT-dokumentären är dock, som min flickvän uttryckte det när vi kollade på första avsnittet igår, mer misärporr än musik.

Cherrie är inte bara den främsta inom RnB, det finns överhuvudtaget ingen annan rappare eller artist i Sverige som känns mer angelägen. Allt skiner: rösten, melodierna, stilen, beatsen, nätverkandet, låtarna, kläderna, budskapet. Det är nyskapande och det känns tidlöst, det är brett älskad musik på en internationell nivå.

Men det är svårt att se Cherrie – Ut ur Mörkret utan en viss bitter eftersmak. Kanske för det förutsägbara sättet som SVT förminskar en av vår tids största. Att en musiker än en gång förväntas vara förortens röst i samhällsutvecklingen flyttar fokus från de som faktiskt sysslar med politik där, som nätverkar, organiserar, analyserar och ger sitt allt för kampen. Och som vanligt tillåts nutida svart musik enbart ta plats inom mainstream som en slags uppbygglig, samhällsbevarande sociologisk fallanalys. Så smakar representation utan jämlikhet.

Rojava ska bli ett nytt Vietnam eller Sydafrika

“Najmaldin Karim, the Kurdish former governor of Kirkuk, says that the Iraqi security services never really secured Hawijah, traditionally a hardcore Isis area, because they were too busy confronting the Kurds.”

Independent skriver om hur ISIS åter kan ta mark i en situation där YPG, YPJ och SDF (de grupper som mest effektivt bekämpat ISIS) hålls tillbaka av irakiska regeringstyrkor på ena sidan och av en invaderande turkisk militär på andra. Den globala politiska utvecklingen står och väger med Afrin; miljoner människoliv kan räddas, och valet står mellan mellan frihet och jämlikhet, eller despoti och medeltidsvärderingar.

YPG/YPJ och den politiska utvecklingen i Rojava behöver allt vårt stöd. Vi måste organisera oss för detta på ett sätt så att solidaritetsrörelsen kan växa sig lika stark som för Vietnam och Sydafrika. Det är på riktigt dags att varje aktivist och vänsterperson och varje vanlig anständig medborgare steppar upp nu. Gå på manifestationerna, pynta till insamlingar, läs på, folkbilda, köp merch, ställ upp en insamlingsbössa i din lilla affär, och kontakta din närmaste avdelning av Rojavakommittéerna. Låt oss börja bygga.

Bästa 2017

(“2018 ska vi spränga musikindustrin“)

LÅTAR:
21 savage – Nothin New
Peewee Longway – MLK
YoungBoy Never Broke Again – Untouchable
Lil Yee – The Illest
OMB Peezy – Porch
Djadja & Dinaz – Déstabilisé
Ivory – Så långt bort
Adel – Skina
Biggie Juke f. Adel – GhettoMisstänkta
Guleed f. ICEKIID – Dedikerad
Ozzy – Askungen
Stor – Cocaina
Jaffar Byn f. Yasin Byn – Lilla Mogadisho

BESVIKELSER:
Burials remix på Inner City Life var svag. Och trendkänsliga svenska rappers som gått från fake trap till afrobeats… heter du inte Guleed, leave it alone.

TURISM:
Fick i sommar möjlighet att besöka muralmålningar och tända ljus för två av de allra största, allt för tidigt fallna, i Oakland respektive Queensbridge. Folk snackar Nas, men egentligen var det Prodigy som förvaltade den iskalla, jazz-influerade futurismen från Rakim bäst.

KONSERT:
Väntar oroligt på en uppföljare från Cherrie. 163 för evigt var helt OK, eller jävligt bra egentligen, men årets gästinhopp och samarbeten har inte varit spännande. På Babel i januari kom hon ut i päls och Adidas-byxor, sa att hon var skakig då en vän precis hade dött, och drog av en konsert jag aldrig glömmer. Jag får leta mig till de där sekunderna när Matte J säger att han letat efter kärlek på alla fel ställen, och “litat på nån jävel… men då kom alltid smällen“, eller när Dogge dedikerar sina sista rader på Shuno till “alla som tappat glöden och som liftar med tåget som går mot döden” för att hitta nåt i svensk musik som kan mäta sig med de där låtarna på Sherihan.

EVENEMANG:
Big up till 30/9 i Göteborg och alla som bidrog till att skriva historia. 2018 fortsätter vi att organisera, folkbilda, radikalisera vår omgivning och kliva över motgångar så som senior mandem klev över polisens avspärrningar.

Houston: rednecks i rörelse

I den här soppan av hånleende grodor, hysteriska liberaler och Tredje Världen-medborgare som utgör USA efter Trump-segern har en grupp fångat mitt intresse. Samtidigt som de hela tiden går mot tidsandan gör Redneck Revolt precis det som stunden kräver.


I ett land som hela tiden är mer uppdelat, kulturellt, ekonomiskt, ideologiskt, och etniskt, så väger Stuart Halls ord tungt, om att “race is the modality in which class is lived”, att man alltså främst upplever klassamhället som effekter av diskriminering och hudfärgsprivilegier. I bostadsområden och tv-kanaler som fortfarande i mycket är uppdelade efter härkomst så blir det helt enkelt att man tänker så. Här blir även den vita arbetarklassen rasifierad – och har alltid blivit det, som dumma svenskar, försupna irländare, korkade polacker, eller som vanlig white trash. Däremot talar den officiella berättelsen i USA, som media, politiker och till synes oppositionella aktivister som i en loop upprepar, mer sällan om bakomliggande ekonomiska strukturer och mekanismer.

Houston is also a city with a long history of white supremacy since its inception. It is one of America’s most segregated cities. There are well over a hundred languages spoken in Houston homes. Houston is the home to the first private prison, meant to house immigrant detainees, a model which replicated across Texas, the nation, and whole prison industry. (…) We were all safe as the storm passed, and although there were scares and close calls, the storm managed to mostly spare the local from impact. We were in constant contact as the storm came, making sure each other were safe.

Även geografiskt är USA närmast delat i två. Men det handlar mer om en motsättning mellan kuststädernas eliter och de som förut levt av landet och sedan sökt sig till rostbältet, de som förklarats överflödiga av den moderna kapitalismen, än om en gammal nord-sydlig kvarleva från amerikanska inbördeskriget. Inte för inte dedikerade Jim Goad sin bok Redneck Manifesto till “everywhere between New York and Los Angeles”.

Det är där Redneck Revolt presenterar en annan berättelse om dagens USA. Deras erfarenheter säger att idén om “white supremacy” (en vitmaktrörelse, på ren svenska!) enbart tjänar den ekonomiska elitens intressen, medan arbetarklassen används som dess stormtrupper och kanonmat. Till skillnad från Goad, som efter sin frätande kritik av det amerikanska klassamhället alltmer började affirmera dess splittrande politik, så vänder Redneck Revolt genom sin verksamhet både vit nationalism och liberal identitetspolitik på huvudet. Istället organiserar man utifrån de strukturer och identiteter som nu finns i den vita arbetarklassen, för att sedan direkt börja överskrida dem genom sin verksamhet.

Arbetet sker på två fronter samtidigt. Dels inåt mot den vita arbetarklassen, genom att befinna sig och verka där klassen faktiskt befinner sig (på grillfester, marknader, vapenmässor, osv.), genom att särskilt inrikta sig på radikaliserade patrioter och krigsveteraner, genom att lära ut sin gemensamma historia och envist och pedagogiskt visa på riktigheten i sin politik. Dels utåt mot grupper som organiserar andra delar av arbetarklassen, genom att tillsammans tillgodose materiella behov och dela på både resurser och kamper. Man dyker upp beväpnade vid demonstrationer för att skydda dem från fascistiska angrepp, man ordnar matkooperativ för arbetslösa och hjälper till att samla in pengar så att svarta grupper mot polisvåld kan köpa vapen. Bland annat. Så bygger man långsamt upp ett förtroende som en grupp att lita på när det smäller. Det gjorde i Houston i slutet av augusti när orkanen Harvey drog fram, och där var legendariske rapparen Trae tha Truth inte ensam när det kom till räddningsarbete på DIY-manér.

Before we were able to leave our houses, we had begun gathering contacts from inside and outside of town, and consolidating local efforts between groups on social media. Members of Redneck Revolt made a Facebook group that is sympathetic to our politics and contained most of Houston’s heavy lifters in terms of organizers, and that continues to be pretty effective as a center for information with quality control. We tried our best to network rescue efforts early on as well, sometimes with people we did not know, in order to circulate information, as all emergency lines were busy.

Redneck Revolts inspirerande rapport från Houston är ett exempel på det undersökande och alliansbyggande som olika grupper ofta ägnar sig åt vid katastrofer eller kriser. Men enligt min erfarenhet så finns det ingen anledning att sitta och vänta. Krisen är permanent och sociala katastrofer är den bensin som får kapitalismen att rulla fram. Börja bygg nu.

Att genom gräsrotsaktivism bryta sociala barriärer och koppla samman olika delar av arbetarklassens kamper kan vara den enskilt viktigaste politiska uppgiften i dagens USA. Rednecks Revolts blandning av en öppet organiserad militans och en omhändertagande politik är föredömlig, och visar vägen framåt även för oss i Sverige. Genom sådana här berättelser fräts maktens bild av samhället långsamt sönder, och vi förändrar långsamt bilden av vad som händer, vilka vi är, och vart vi ska.

At this point, we were deepening our bonds as a local branch, and forming stronger relationships with friends and sympathizers of the organization. We were also deepening our new friendship with Eduardo. We started out helping his childhood friends and their families, mostly black and brown folks in this area, as a part of a multi-generational effort. (…) Our intention from the moment we knew we would be doing relief work was that we could not afford to rebuild the same world that produced this situation. We are committed to rebuilding a Houston that fights back.

Göteborg är personligt

Jag är från västkusten, och här älskar vi friheten. Så har det alltid varit, ändå nere från Helsingborg, där morsan till slut flydde från den religiösa psykosen i hennes familj, och tog sig över Hallandsåsen, förbi sjöarna i Småland, där hennes bror fann lugnet bland fiskar och fåglar, vidare mot skogarna kring Borås och farsans rötter, från där folk jobbade hårt och festade hårt. Fattiga bönder som skulle ha sin del av folkhemmet.

Nu är vi här. Mitt i denna törst efter frihet och ett bättre liv hittar vi Göteborg. I Varberg var det mitt enda mål, att dela en lägenhet där med polarna efter gymnasiet. Det gick inte enligt planen, men efter ett tag hamnade jag i Bergsjön och senare på Hisingen. Säger du Göteborg så tänker jag på regnet, på den mäktiga utsikten från Ramberget, på ledsna dagar och nätter, misär och ångest, självkänsla i botten, ensamma resor på bussen och vagnen, att torka bajs och röka bong varje dag, jag tänker på världens bästa arbetskamrater, tjack och svamp och GHB och LSD, spela fotboll med kids på gården, bemanningsföretag, telefonen ringer och Pär har hängt sig, jag tänker på Nico och Damir, Mats och Gika, Olle, Rafaela, Johan från Norrland, Kville Biljard, Markus och Majorna-folket, Jens och Anders och tokarna från Kinna. Jag tänker på Gubb och Hammerhill Click, Black Ghost och Roffe Ruff, GRK och Gyllene Flottan. Inget blir som man tänkt sig, en del gick åt helvete, allt är bättre idag.

När vi mäter oss mot nazisterna, och andra frihetshatare, på gatan så tar jag allt det här med mig. Många kamrater står jämte mig, utan rädsla eller tvekan, för “innnanför bröstkorgen” kommer det här banka hårt: de som har gått före oss, och vännerna som har försvunnit. När vardagen och samtiden fuckar med en, och bitterheten och dekadensen lockar, så stannar vi upp och lyssnar. De manar oss framåt.

Spelet är spelet

Recensionsdatum för Leo “Kinesen” Carmonas debutroman var 13/9, men hittills hittar jag bara en recension, en för Carl-Michael Edenborg ovanligt ytlig och slarvig insats i Aftonbladet. Där han annars insiktsfullt lyft in så skilda författarskap som James Ellroy, Johannes Nilsson, Hubert Selby Jr och 020 Knulla döden på kultursidorna framstår Edenborg här mest som frustrerad, förvirrad; över utelämnandet av slutfasen i Kartellen-grundarens kriminella karriär och hans äventyr i musikindustrin – trots att Spelet är spelet är första delen av en trilogi, att han inte förstår vem som skriver vad och vems historia det är som berättas – när Cyril Hellman uppenbarligen bara hjälpt till med det rent språktekniska, att han påstår att Kinesen är morddömd – när han egentligen sitter inne för anstiftan till mord. Att någon som gav ut Mille Markovics självbiografi inte har bättre koll är förvånande. Men å andra sidan är det samma person som gav ut Mille Markovics självbiografi. Bra då att de relevanta referenserna kommer här istället.

En bit in i Spelet är spelet slår det mig att jag har läst den här boken förut, eller rättare sagt tre gånger – för Liam Norberg släppte tre böcker om sitt kriminella liv, och vägen ut. Mycket känns igen: den kärva uppväxten, konflikterna, miljöerna, den kriminella karriärstrappan, planerandet av den perfekta kuppen, spanandet, väntan, paranoian, adrenalinet, vänner som sviker, de nära som man själv sviker. Men även förhärligandet av den egna personen, viljan att beskriva samhällsutvecklingen, och målet i bakgrunden någonstans: att skriva generationsromanen, förortsmanifestet.

Kinesen tillhörde den yngre krets som krigade sig till en dominerande ställning i Stockholms undre värld när personerna kring Liam och de andra i Örnligan mördades, åkte in, eller drog sig tillbaka. Här finner man också ett annat perspektiv, och en annan agenda. Liam Norberg var en av Sveriges första graffitimålare, och har på senare år ägnat sig åt att måla tavlor i en abstrakt stil, och även om Carmona också växte upp bland de fyra elementen så kom hiphop för honom främst att betyda gangsta rap. Medan Liam, Insidan och Sökarnas tid syftade mot självförståelse och försoning med Gud så drivs Spelet är spelet framåt av revanschlust och hat mot klassamhället. 80-talets individualism byts ut mot 90-talets socialrealism. Där Liam talar om en allsmäktig och förlåtande Gud finns det här en idealiserad Olof Palme. Visst känns det en aning krystat när den unge gangstern plötsligt växlar till föreläsarrösten och med en hemmasnickrad pedagogik lägger ut texten kring förorternas socialdarwinism och nyliberala systemskiften. Å andra sidan är dessa passager inte riktade till mig i första hand.

I rap är det sedan länge entreprenören som har ordet. De som har lyckats i business är de som får breda ut sig i tidningar och i TV, deras berättelser går som i en loop i social media och i kidsens hörlurar. “Jag vill visa ett positivt exempel. Om jag, med min historia, kan lyckas, så kan du också.” Även Kartellen är skyldiga till att upprepa den här lögnen. Det är en försvinnande liten procent som kan följa exemplet. Det spelar ingen roll hur mycket du sliter och sparar, klassresor är undantag. Särskilt inom underhållningsbranschen eller genom kriminalitet. Det är förståeligt att Carmona har svårt att slita sig från talarstolen, då det är ovanligt att någon direkt från gatans gladiatorskola på det här sättet kan lägga ut sin historia utan filter.

Det påminner mig om Cormegas Mega Philosophy. Har man fått ut sin mest akuta personliga frustration och beefat klart med gamla fiender, och sedan haft tid att tänka efter så vill man bara en sak: få ungdomar från där man själv kommer från att sluta knarka och skjuta ihjäl varandra, ge dem stolthet och lära dem deras historia – och hur spelet fungerar. Det är svårt att hata på. Men till skillnad från Mega Montanas femte skiva, som bara stundvis fungerar som tung jävla rap så är Spelet är spelet action från pärm till pärm. Även om boken inte får sitt önskade genomslag på landets kultursidor så är jag övertygad att den hittar sin publik på andra vägar. Om den likt Jag är Zlatan Ibrahimović får ovana läsare att plocka upp en bok är det utmärkt, och om de perspektiv som Kinesen tar upp i debattartikeln i Aftonbladet får mer spridning så är ingen gladare än jag.