Recension: Denz – Medan vi lever

Svensk rap har ett problem. Eller kanske är det främst ett Stockholmsproblem. Jag blev helt ställd när jag hörde Erik Lundin berätta på P3 Soul om hur djupt och länge han hade marinerat sig själv i Dirty South-musiken – när det låter som om han har drillats av Nas och Jay-Z hela uppväxten och upptäckt skiten förra veckan. Jag både imponerades av hantverket och kände berättelserna när jag hörde Suedi första gången. Det var också sista gången. Som så många andra svenska artister lyckas han inte skriva den sortens rap-låtar som jag återvänder till.

Efter att ha uppvisat värsta potentialet väljer Denz Erik Lundin-vägen på Medan vi lever. Det är för många duktiga bars och för lite äkta känsla – och när smärtan bryter genom på Tider är istället det tighta hantverket frånvarande. Och på festlåtarna låter det lite för mycket som Mwuana. Bättre då att gå Ivory-vägen, och köra hundra procent på en unik syntes av ens amerikanska idoler och allt det som händer i ens eget liv, och helt enkelt ignorera hatarna om de inte gillar det.

Alla vet dundrar fram som en pansarvagn, men en fullträff av åtta försök är inte OK efter tidigare bangers som Måste och Ingen lall, och det är en besvikelse att svensk hiphops identitetskris mellan traditionellt hantverk och musikalisk utveckling, mellan boombap från New York och trap från södern, mellan industrins ideal och gatans smak, fortfarande splittrar det musikaliska landskapet och låtskrivandet och lämnar så många rappare mittemellan – med uteblivna framgångar för dem och uteblivna bangers för lyssnaren som resultat.

Veckans låtar #1

Luciano f. Kalash Criminel – Weiß Maskiert
Luciano har en riktig hit med Berlin Favela, men bland traditionell trap och autotunade hit-försök har jag inte hittat något annat som jag fastnat för i hans katalog. Kalash Criminel kom fram i Boobas och Kaaris skugga, men till skillnad från dem har han behållt min uppmärksamhet de senaste åren. Och till skillnad från PNL är det gasen i botten som gäller, både när det gäller aggressionsnivån och release-takten. Jag förstår varken tyska eller franska och kan alltså inte konstatera om Weiß Maskiert är en Franz Fanon-referens, men jag kan konstatera att videon verkligen lyfter låten, och att det efter förra årets Börja om, och 2017 års Dedikerad och Benzema-remix, är fint att se ett gediget internationellt samarbete – där delarna faktiskt bildar en större helhet, till skillnad från exempelvis Futures låtar med Booba och Kaaris – sparka sönder dörren till 2019.

Blacky f. Ambessa – No Face No Case
Blacky har varit högt upp på radarn ända sedan han döpte om Stockholm till Sverige Paris. Gästrapparen är inte världens bästa rappare men låten är dunder och bland hundra andra klonade förorts-trap-rappare kör Blacky sin egen stil och det ska han saluteras för.

Rincon Sapiência – Ponta de Lança
Rincon Sapiência rappar sönder sig över ett beat som har ena foten i baile funk och den andra i footwork, häller en skattkista med juveler över lyssnaren och lyckas med en låt introducera en hel värld; sin historia, sin stolthet, sin humor, sitt folk.

Rankz – First Day Out
Precis som på På min mamma, Telefonen ringer och Borta till November (Finns inne, med en bortkastad gästvers från Denz, glöms helst bort) så gör Rankz det stort på First Day Out. Ändå känns det som om han underpresterar och att de verkliga bomberna kommer att börja regna så fort han hittar lugnet och ett bättre workflow. Det faktum att han öppnade för Ozzy på dennes fördelsedags-konsert på Babel pekar i den riktningen – och utgör även ett gott tecken för ett enat Malmö 2019. Då kan resten av Sverige springa och gömma sig.

Gjorde allt i min makt för att hålla oss kvar

Även i den mest kommersiella rap är det kollektiva oftast i fokus. Är man van vid den här genren framstår det där självcentrerade gnället som man ofta stöter på i annan musik som främmande; det är familjen, gruppen, klicken, gänget, orten, trakten, området, kollektivet, staden, brigaden och laget före jaget.

De säger att som en bula, vi sticker ut” och “som en duva, du ser mig flyga över murar. Jireel och K27 packar in så mycket smärta och realness som det går i en perfekt modern poplåt, och släpper en av årets bästa låtar redan nu.

En kamrat som jobbar i militären sa att det viktigaste han har fått lära sig där är att det är väldigt begränsat vad en ensam individ kan åstadkomma. Men tillsammans kan vi göra nästan vad som helst. Alltså samma sak som rap har sagt åt mig sedan 90-talet.

Med Nordsiden tar Jamaika plats i den danska eliten

Henrik har tjatat ett tag nu men jag måste säga att jag inte har fastnat på samma sätt. Jag har gillat låtarna och hela grejen, det är äkta jävla musik och Jamaika verkar ha en liknande roll i Danmarks ytterkantsområden som Cherrie har här. Även om han på albumdebuten Nordsiden (släppt på det nya årets första dag) inte riktigt når upp till hennes nivå, så täcks det som saknas i musikalisk nyfikenhet och raffinerat låtskrivande ofta upp av en känslomässig råstyrka.

Det här är hyfsat konventionell RnB, men jag tror inte att Jamaika gjort en enda kärlekslåt. Snarare står han helt ensam i natten, med minnen av de som gått bort och de brott han begått, och förlitar sig på ett närmast gammaltestamentligt vemod som bärs fram av aukustiska gitarrer och djupa trap-ljudbilder. Med detta sagt känns gästrapparna särskilt välkomna, det är i deras sällskap som Jamaika skiner starkast. Den sex minuter långa Op med Benny Jamz och MellemFingaMuzik är den låt som jag verkligen fastnar för här. Tillsammans gör de något av den mest intressanta musiken i Europa för tillfället. Och med Nordsiden tar Jamaika plats i den danska eliten på riktigt.

Bästa 2018

Innan vi börjar… vila i frid Lord Superb, Fredo Santana, Lil Peep, Lill-Babs, Frank Andersson och Bernardo Bertolucci!

Årets svenska rap:
Cherrie f. Ozzy & Guleed – Kärt barn
Guleed – Aktiv
Ozzy – Flyga drake
Lejon – Direkt från Möllevången
Yasin – Chicago
Ivory f. Fille – Liv & död
24k – Drama i mitt block

Årets europeisk rap:
Benny Jamz f. Branco & Kesi – Uuh
UFO 361 – Verändert
Capo Plaza – Giovane Fuoriclasse

Årets amerikanska rap:
6lack f. Future – East Atlanta Love Letter
Husalah – Pray 4 You
Kodak Black – Close To The Grave
Youngboy Never Broke Again – Outside Today
Yung Bleu – No Wedding Ring

Årets konsert:
Larry Heard live i Köpenhamn. Big up 2 bit Crew. (Måste även nämna när Ozzy gästade Mwuana på scen i Malmö, några veckor innan mästerverket Ett öga rött släpptes.)

Årets ledare:
Nems
Hasti B
Pamela Anderson

Årets film:
Goliat. (Måste även nämna Brawl in Cell Block 99 och A Prayer Before Dawn som kom 2017 men som jag såg i år.)

Årets TV-serie:
The Expanse

Chad Butlers spöke

Idag är det elva år sedan Chad Butler lämnade jordelivet. I Julia Beverlys Sweet Jones: Pimp C’s Trill Life Story läser jag att han med stor sannolikhet var bipolär. Det manifesterade sig i perioder av inspirerat skapande följt av depressiva perioder där han drog sig tillbaka från människor och från musiken. Diagnosen drev på hans musikaliska visioner och möjliggjorde maraton-liknande studiosessioner, ändå var det en förbannelse i hans liv.

Pappan spelade trumpet med Solomon Burke och Barbara Lynn och redan innan föräldrarna skildes när Chad var sex år hade han fått en orgel och ett trumset att lära sig spela på. Senare bemästrade han de instrument som fanns tillgängliga genom skolorkestern, och privatlektioner och studioleksaker från hans styvfar musikläraren gav ytterligare näring åt rap-stjärnedrömmarna. Dennes råd att ta den råa, atonala rap-musik som den unge Chad hela tiden spelade i hemmet, och “put some music in that shit, boy, and you gonna win”, blev både en stilmässig grundplåt och en profetisk utsaga. När Pimp C senare plockar in live-instrument för remixen av Pocket Full of StonesMenace II Society-soundtracket föds en ny genre, och UGK får en av sina största hits.

Country rap tunes är oförfalskad amerikansk knegarromantik. I stora, väl omhändertagna bilar hör vi hur country-känslan och träsk-funken gifter sig med den där hypermoderna, utflippade rap-musiken från Bronx härjade slumområden. Det är två mäktiga floder av amerikansk smärta och berättarglädje – country och rap – som kraschar samman när Chad Butler sörjer att han kommit till punkten “where I could not decipher day from night / She says she love me but all we do now is fuck and fight / My conscience fucks with me so much that I can’t eat or sleep / The other side of selling dope and out there running the streets“… när han varnar för att “drugs and plastic thugs ain’t gone change the hood“… och i situationen nöjer sig med att röka skunk och “popping the trunk to make me feel good“.

Mamman berättar att han var “depressed 80 percent of the time” och kunde sova 48 timmar i sträck, ofta med en pistol under huvudkudden. Trots att både han och kollegan Bun B kom från stabila bakgrunder drev skivbolagsproblem och brist på pengar dem till gästspel i Port Arthurs undre värld. De sålde kokain och festade med weed, pcp och hostmedicin. Efter DJ Screws död 2000 reflekterade Pimp C i en tidningsintervju, “we were all drug addicts”. Fascinationen inför och försöken att balansera musiken med gatulivet, med dess löften om pengar, makt och kvinnor i rap-alter egon som Pimp C, Sweet Jones och Tony Snow blev med tiden allt svårare att hantera. 2002 åker Chad Butler in på fyra år efter att ha flashat sin pistol i ett meningslöst bråk på ett köpcenter.

Ute från fängelset, där han enligt egen utsago hade läst “four libraries worth of books“, var han en förändrad person. Våra föräldrars drömmar och öden lever vidare i oss, och i sina konfliker med musikindustrin var det som om han nu genomlystes av arvet från sin biologiska pappa, vietnamveteranen och oljearbetaren som gav upp sina musikerdrömmar. Redan före fängelset hade han under en av många duster med skivbolaget krävt sin rätt till sjukförsäkring (precis som andra anställda!), men enligt vännen Too Short var han nu “on his Malcolm X shit”. I intervjuer är det som om Iceberg Slim och Fred Hampton delar på talartiden. Han hånar rappare från New York som snackar skit men är “friendly as a box of puppies” när man träffar på dem. Han påstår att Atlanta inte ligger i södern och passar på att dissa Young Jeezy utan någon egentlig anledning. Samtidigt fördömer han rappare som nöjer sig med att rappa om materiella ting, säger åt yngre rappare att träffas och reda ut sina konflikter, och uppmanar artister att organisera sig så att de kan jämföra kontrakt och ta kontroll över situationen. Han släpper nu sin andra soloskiva – och den ikonsika videon för Knockin Doorz Down.

Den fjärde december 2007 hittas han på sitt hotellrum efter en dödlig kombination av hostmedicin av sömnapné. Trots att Chad Butler i sina ord om ekonomiskt samarbete och styrka i enighet tycktes ha funnit ett högre mål var det svårt att hålla balansen. Livet blev ett flimmer av video-inspelningar och VIP-sektioner och alltmer utflippade intervjuer, där industrins ormar och påsar med vitt pulver inte hjälpte den mentala hälsan i rätt riktning. I slutskedet berättar vänner att han konsulterar ett medium för att höra andevärldens åsikter om Snoop Dogg, och kunde sitta i timmar i sin bil och prata med 2pac (en person han aldrig hade träffat och som hade dött nio år tidigare).

Innan den svenska rapparen Onda lämnade oss delade han med sig av två livsråd på social media: diska efter du har ätit, det tar bara fem minuter, och lyssna på UGK varje dag. Från blues till trap, allt finns där när man lyssnar. Den vardagliga lunken, den heliga funken. Bildning och frälsning, kampen och elegansen. Säg mig, vem förkroppsligar livet i efterkrigstidens USA bättre, med dess motsättningar och paradoxer, dess låga drifter och högre drivkrafer?

Ett spöke går runt rap-industrin – Chad Butlers spöke. Ännu idag hemsöker han fake rappers som säljer sig själva, fördummar kulturen, och betalar för sex. Och hans musik håller hoppet om förändring vid liv. För som Pimp C själv säger på Shattered Dreams: “If you’re a bitch and wanna switch, it ain’t too late to change / It’s all about how you carry yourself and how you handle thangs / Some say that hoes and pimps is born, I don’t believe that shit / Cause anytime you wanna stop, it ain’t too late to quit“.

Golfapplåder till Uppdrag Granskning

Som förväntat ett ganska bedrövligt avsnitt av Uppdrag Granskning om den svenska alternativhögern; mer eller mindre en utdragen reklamfilm där ledande figurer får prata oavbrutet och utmåla sig själva som genialiska superskurkar i en internationell intrig som kommer att chocka planeten. Gissningsvis blir den genomsnittlige tittaren helt mörkrädd eller motvilligt imponerad av detta neonazistiska Illuminati som enligt UG finns överallt, kan göra allt och har kontakter överallt. Golfapplåder även till att studiogästerna efter reportaget behandlar dessa grupper enbart som ett polisiärt problem och inte ett politiskt problem.


Nej, vi är inte på randen till en fascistisk statskupp. Sveriges demokratiska institutioner är starkare än vad vi tror och dess medborgare tenderar att både avsky nazister och känna ett fortsatt starkt stöd för både välfärd, demokrati och en generös flyktingpolitik. Alt right-fulingarnas metapolitiska karatekonster förändrar inte detta. Då folks frustration snarast kommer från nedskärningar, utförsäljningar och allt sämre förhållanden på bostad- och arbetsmarknaden är det de radikala socialisterna som har bollen nu. Folk bara går och väntar på ett socialistiskt underdog-alternativ som kan presentera både en vision för en bättre framtid och praktiska lösningar för dagens problem. Låt oss bygga det alternativet. Det är dags.

Tre tankar om bränderna

Tre tankar att hålla i huvet de här dagarna:

1. Kapitalismen har orsakat de klimatförändringar som vi nu börjar märka av på riktigt för första gången i Sverige (bönder i Afrika som drabbats av ihållande torka och öbor som sett sina hem sväljas av Stilla havet ligger lite före oss här).

2. Sossarna och borgarna har tillsammans, som en del av en bredare nyliberal samhällsförändring, omintetgjort den relativt goda beredskap vi förut hade. Förutom avsaknaden av fancy brandhelikoptrar snackar jag om att försvaret och vår civila beredskap precis som allt annat livsnödvändigt i samhället har slaktats och slimmats under nyandliga slagord som lean, just-in-time och valfrihet i välfärden. Sådana reformer ligger även bakom en kontinuerlig försämring av arbetsvillkor för brandmän, vilket ger oss, så som författaren Sven Olov Karlsson uttrycker det i Expressen, det faktumet att “ingen vill längre vara brandman” och att “hälften av alla som ännu är det är så gamla att de borde sitta i en hammock i dag, inte släpa vattenslangar mellan rykande furor”. Jag blir varm inombords när jag ser kamrater planera för att åka upp till hjälparbetet i Jämtland och däromkring, men det behövs reformer. Det behövs långsiktig planering och en rejält utbyggd beredskap.

(Pehr Hilleström – Nattlig eldsvåda i en kyrkby)

3. Sedan barnsben har jag hört skräckhistorier om hur delar av Amazonas regnskog skövlas. Samtidigt har skogsbolag i Sverige fullkomligt rökt ut de gröna lungor som funnits här, och lämnat kvar en mycket liten del av urskog och ekologisk mångfald. Citerar Karlsson igen: “Innan skogen genomled sin andra industriella boom, den ännu pågående, planterade ingen människa någonting där. Men ostörda skadedjur och trädsjukdomar, samt vår skogsbetande tamboskap och husbehovshuggning och träkolning, höll skogarna glesa så att bränderna snart skars av då de nådde mark utan bränsle. Medan dagens likåldriga, renodlade barrskog är ett smörgåsbord för elden. Den bistra sanningen om bränder som fått bli riktigt stora är att vi inte kan styra eller stoppa dem.

Då bolagen visar föga intresse för att förebygga liknande problem i framtiden eller bidra till den saftiga notan som går till att skydda deras råvaror är det hög tid att undersöka hur en kommunalisering eller en statlig expropriering av skogsnäringen skulle kunna gå till.

Antifascism från Halabja till Möllevångstorget

Igår var det fyra år sedan den stora Kämpa Malmö-demonstrationen. Det är också värt att uppmärksamma att det igår var trettio år sedan Saddam Hussein bombade delar av sin egen befolkning med nervgas – en särskilt smärtsam punkt i efterkrigstidens kollektiva minne, tillsammans med USA:s bombningar av Vietnam, Pinochets avrättningar av dissidenter på fotbollsstadion, massakern i Srebrenica, Anders Breiviks massaker av unga socialdemokrater i Norge, och så vidare.

I efterdyningarna och utvärderingarna av Kämpa Malmö så handlade mycket diskussioner om hur vi skulle kunna ta tillvara på och bredda det engagemang som drev mellan tio- och femtontusen Malmöbor ut på stadens gator för att demonstrera, det engagemang som enade stadens, eller ja, hela landets, politiska och subkulturella miljöer till en enad knuten näve i motstånd mot det nazistiska våldet.

Det går inte att leva på hype. Dagar som 16/3 2014 passerar förbi. Till viss del handlar politik om att ta tillvara på tillfället, men till en större del handlar det om att organisera och bygga strukturer för förändring. Jag var då själv organiserad i Förbundet Allt åt alla, och vi talade en hel del efter Kämpa Malmö om att vi måste bredda oss, träda ut ur aktivistbubblan som vi vanligtvis verkade i, bredda oss både till andra delar av Malmö och till mindre orter i Skåne där vänstern inte var lika stark och där extremhögern växte. Bland annat ledde det till att ett dussin av oss, som en början, under den följande sommaren åkte till Eslöv och Kristianstad med bokbord, för att bjuda på kaffe och kaka, dela ut flygblad och pamfletter, och prata med förbipasserande om vardagspolitik och socialistiska visioner. Det var roligt och givande. Till hösten tänkte vi fortsätta i Malmö, och tre av oss gjorde samma grej på Nydala torg. Efter det rann det ut i sanden. Vad jag framförallt tänker på idag är att den autonoma vänstern i Malmö, trots alla stora ord och tvärtemot vad eventuella rykten säger nationellt och internationellt, fortfarande är mer eller mindre helt isolerad till den hippa stadsdelen Möllan. Innan jag själv hoppade av så var det något som jag flera gånger både ödmjukt kritiserade och raljerade kring.

Även om jag själv sedan en tid tillbaka inte längre är organiserad någonstans så har varje dag den här veckan varit politik. Förutom demonstrationer och banderoller för Afrin har det varit föreläsningar och studiecirklar, och läxhjälpen som alltid. Igår hölls en minnesmanifestation för Halabja på Möllevångstorget (organiserad av Irakiska Kulturföreningen, med talare från Iransk-svenska solidaritetsföreningen, Kurdiska ungdomsförbundet och Vänsterpartiet) som jag hjälpte till lite med på ett hörn. Där kopplade man samman Saddams folkmord med det folkmord som nu begås av Erdogan och ISIS i Afrin. En aktivist avslutade med att koppla samman detta med nazisternas attack fyra år tidigare. Det är samma kamp.

The most important thing with antifascism is to show up” skrev en aktivist från Direct Action Movement i England. Men antifascism handlar inte bara om att slå folk på käften. I Innan mörkret faller: Ska 30-talet hinna ikapp oss? lyfter Björn Elmbrant fram de demokratiska och frihetstörstande strukturer som arbetarrörelsen hade byggt i Sverige som en avgörande faktor till att vi, när hela samhället stod och vägde på en knivsegg, inte tog en liknande utveckling som i Tyskland.

Att vänstern idag till stora delar är svag och isolerad är ingen naturlag. Dyker vi upp på varandras grejer och börjar nätverka så blir vi starkare. Det räcker inte med att klicka på Facebook. Det behövs fysiska möten. Vi måste bygga tillsammans, över geografiska, kulturella och språkliga barriärer. Vi måste bryta oss ur det här med vänstern som en livsstil, en hobby, en subkultur. Att vi måste rikta oss till, för att sedan möta, nätverka och kämpa sida vid sida med inte bara “vanligt folk” som bor i andra delar av staden, men också med de som redan är övertygade socialister och som kanske till och med redan är organiserade. Som kanske till och med är veteraner i den här skiten och kanske vet fan så mycket mer än autonoma vänstern om kamp, historia och att bygga nya strukturer och organisationer.

Rinkeby: representation utan jämlikhet

Som ett tidigt fan gläds man av att Cherrie är överallt nu. Den nya SVT-dokumentären är dock, som min flickvän uttryckte det när vi kollade på första avsnittet igår, mer misärporr än musik.

Cherrie är inte bara den främsta inom RnB, det finns överhuvudtaget ingen annan rappare eller artist i Sverige som känns mer angelägen. Allt skiner: rösten, melodierna, stilen, beatsen, nätverkandet, låtarna, kläderna, budskapet. Det är nyskapande och det känns tidlöst, det är brett älskad musik på en internationell nivå.

Men det är svårt att se Cherrie – Ut ur Mörkret utan en viss bitter eftersmak. Kanske för det förutsägbara sättet som SVT förminskar en av vår tids största. Att en musiker än en gång förväntas vara förortens röst i samhällsutvecklingen flyttar fokus från de som faktiskt sysslar med politik där, som nätverkar, organiserar, analyserar och ger sitt allt för kampen. Och som vanligt tillåts nutida svart musik enbart ta plats inom mainstream som en slags uppbygglig, samhällsbevarande sociologisk fallanalys. Så smakar representation utan jämlikhet.