Let’s cut the pie five ways

Titeln på posse-låten på den bästa New York-skivan någonsin är inte helt tagen ur luften; i intervjuer har Raekwon och de andra berättat hur de faktiskt stötte på släktingar till Gotti och andra Gambino-medlemmar i skolan ute på Staten Island (och om man ska gå efter den street cred som tillskrivs gruppen – gissningsvis även i andra sammanhang). Nu var det länge sedan New York gjorde något väsen av sig, vare sig det gäller rap eller organiserad brottslighet. Staden har gentrifierats och tryggheten ligger på skandinaviska nivåer. Samtidigt är italienarna så välintegrerade i ekonomin (till skillnad från situationen kring förra sekelskiftet då de befann sig längst ner på den ekonomiska trappstegen och det rasistiska våldet mot dem, med lynchningar och liknande, var lika grovt som det mot den svarta befolkningen) att rekryteringsbasen för the life nästintill har försvunnit. Det betyder inte att La Cosa Nostra har tynat bort. En låg profil, ett samarbete med mexikanska och colombianska karteller såväl som ‘Ndraghetan, och ett ständigt sökande efter nya hustles – som nätcasinon, kreditkorts- och försäkringsbedrägier, piratkopiering och cyberbrottslighet – har tillsammans med FBI:s skiftade fokus till terrorism garanterat organisationens överlevnad.

Dagen efter att jag avslutar Five Families, Selwyn Raabs 800 sidor långa standardverk om den amerikanska maffian, läser jag att ledaren för Gambino-familjen skjutits ihjäl utanför sitt hem i Staten Island. Det är första gången sedan 1985 som en gudfader har tagits bort på det sättet. Kanske har det något med Frank Calis kopplingar till Sicilien att göra, kanske är det en annan New York-familj som kräver en större bit av den figurativa pajen, kanske är det en del i en maktkamp mellan grupper i USA och Italien, kanske var det en ensam galning eller en “ensam galning” som en del i en större komplott; vi vet ännu inte vad som ligger bakom.

När New Yorks rapscen levererar några hits är även det oklart (vi behöver kanske inte gå tillbaka till 1985, men ärligt – staden har varit som i en dvala efter att Max B åkte in och Saigon misslyckades med att ta steget från mixtape till debutalbum).

Veckans låtar #4

Quando Rondo f. Boosie Badazz – 3 Options
Med tanke på hur mycket hat unga rappare, och speciellt unga gaturappare från södern, får från så kallade äkta huven så är det ironiskt att de mest älskade av dem, och då menar jag de som har en totalt organisk plats i kulturen och mäter miljontals views utan hjälp av några större skivbolag, ändå fokuserar på att mangla ut ett reflekterande och känslodjupt anthem efter ett annat. Den där Boosie-musiken helt enkelt. Exakt det som de äldre “upplysta” borde älska. Men som vanligt förväxlar mögelfarbröderna ignorans med en rå gräsrotsjournalistik i rap-form och sin egen New York-elitism med egentlig smak. Ingen riktig person hatar på de yngre, eller avfärdar nya stilar för att de skär sig med sin närsynta föreställning av hur en riktig jävla rap-låt ska låta. Quando Rondo verkar röra sig bland eliten i den här nya Boosie-vågen. Inte mer än rätt då att vi droppar videon som gästas av själva gudfadern.

Lil Yee ft. FMB DZ & Lil Pete – Sacrifice
Så ja Lil Yee, bort från Atlanta-flörtarna och tillbaks in i värmen, och till den betonghårda, soul-samplande och soul-searchande bruks-gangsta rap som Bay Area-området är världens mest tillförlitliga leverantör av.

Blackpack f. 1.cuz – Medaljer
Från sin första låt Akta Mannen i november förra året till Sveriges Most Wanted och miljoner visningar så är Medaljer en rå låt men lite som ett sidospår. Inte så att 1.cuz behöver stressa över det, det känns snarare som att han just nu har ett stilmässigt försprång framför andra Stockholmsrappare.

Ahdam – Ensam
Spela in en video i Barcelona, jävligt originellt. Ahdam är Göteborgs number one trap star men måste steppa upp. Både Ensam och Hett i min town är inget annat än väldigt sömniga och duger inte alls, speciellt inte dessa dagar när Ivory och Guleed släpper debutskivor.

Aden & Asme – Granddaddy Purple
Stryk det jag skrev precis här ovan. Denna duo är nummer ett i väst och bär, med ett självklart och begåvat flow och ett London-influerat sound, staden på sina spinkiga axlar.

Ivory f. Mwuana – Varann
Entusiasterna och folkbildarna i Vad blir det för rap? verkar i ett gammalt avsnitt inte riktigt greppa varför Ivory svarar att han – av alla möjliga artister i världen – helst hade velat göra musik med Cornelis Wreeswijk. Ta ut honom till Level 8-studion i Norsborg, låta han lägga lite gitarr och låta Chris Change lägga 808-trummor på det. Det är en så vacker bild att jag vill gråta. Det säger allt om var Ivory kommer från och vilka höjder i svensk musikhistoria han siktar på. Jag säger inte att gitarristen från Kent, som gästar Varann, är i höjd med Cornelis (jag är inte dum i huvudet), men så länge vi inte kan återuppliva legender duger det här bra.

När Ivory sa att han sparade mer seriösa och annorlunda låtar till sitt debutalbum, med nya producenter och live-instrument och Andreas Kleerup i studion… ja, den där oron visar sig nu vara obefogad. När han säger att “det finns dagar det känns som jag tappat greppet och fått en psykos / jag bär runt på sorg och den håller mig nere, hon sa till mig, sorgen är vår” – vill jag gråta igen. Och Varann är inte ens bästa låten på skivan. Det är få som bryr sig om att verkligen ta genren framåt. Från de senaste åren landar Nirvana i ett exklusivt sällskap med Ondas Jag Föll och Ozzys Ett öga rött.

Guleed f. Adam Aden – Tog tid
Det kan nu konstateras att 50 grader i februari även platsar i sällskapet ovan. Guleed är en annan underdog som har slitit i år med musiken och nu levererar. Känns som att man skulle kunna skriva en bok om det här släppet, och en dag kanske jag gör det. 50 grader i februari är helt enkelt det mest relevanta soundet för Malmö, Sverige, fuck it – hela Europa året 2019.

Veckans låtar #3

Cherrie – OG (spotify)

Precis rätt anthem för Sveriges största artist att sparka in det nya året med. Istället för någon slags garage/2step överraskar Filip Hunter med en klassisk klubb RnB-banger som ändå låter 2019. Cherrie skiner extremt starkt här. Bäst med solglasögon på när videon droppar

Ahdam – Hett i min town

Känns som att den här låten och videon redan har gjorts tusen gånger. Både Ahdam och Faraaz är två av landets absolut tyngsta rappers men försöker de ens ta sin musik framåt? Alla passar inte heller i mustasch.

Benny The Butcher – Rubberbands & Weight

Av någon anledning lyssnar jag hellre på Benny The Butcher än någon annan från New York för tillfället. Han arbetar i samma tradition av gathörnets filmregissörer som Kool G Rap, Raekwon, Ghostface, Black Rob och Roc Marciano, men till skillnad från den sistnämnde fattar Benny att en loop behöver hårda trummor, och till skillnad från så många andra som har försökt sig på genren fattar han att ett manus inte får ha för många logiska loop-holes för att påverka trovärdigheten. En snabb överblick av mannens oeuvre säger mig att Butcher on Steroids kan vara rätt tape att börja med, och att låtar som 97 Hov, Hustler’s Wife, Satriale’s och To The Grave är mer crack än de låtar som har välsignats med en video.

Lil yee – Red Eagle

The Illest var kanske den bästa låten från 2017. Detta är klint och välskrivet, men det är aldrig, aldrig bra när Bay Area-rappers ska låta som södern.

K27 – Kan dom inte se

Robbery är en cover på någon engelsk låt, Alla Mina är på alla sätt en Jireel-låt, på den mer lättviktiga Dom vet de vi säger K27 att han “stackar som en jude”, och här, över en tämligen platt Matte Caliste-produktion, att han “precis har startat – som Hitler”. Allt detta får mig att tänka att K27 har en hel del growing up to do, som människa och som artist, innan det går att se honom som något annat än en evig lillebrorsa i Rinkeby-dynastin.

Sfera Ebbasta – Ciny

Bästa från Italien jag har hört sedan Giovane Fuoriclasse. Tack för tipset, Simon Di Superti (och grattis till en välförtjänt grammis).

Gilli f. Branco – Planer

Gilli och ena halva av MellemFingaMuzik spottar realness. Danskarna älskar tyvärr sina akustiska gitarrer, men till skillnad från vad man har vant sig vid från Gilli så påminner trummorna i alla fall om hiphop.

Veckans låtar #2

Hornet La Frappe – Bourgeoisie

Även om jag precis som med Weiß Maskiert och La Sacem de Florent Pagny inte är hundra på de politiska och poetiska nyanserna så förklarar Google Translate att Hornet La Frappe framförallt utforskar sin egen yrkesroll i musikindustrin här; hur hans väg ut ur en prekär situation i en socioekonomiskt nertyngd sektor (som han samtidigt älskar) stavas “faire danser la bourgeoisie” – få borgerligheten att dansa. Det ska sägas att Flash à la Main och Même secteur egentligen är hårdare, men de har ingen video, och på ett intellektuellt plan är Bourgeoisie mer intressant, men när det kommer till både känsla och berättande vinner egentligen Maghrébin.

Abdiraxiim – Tugget

Märkligt ouppmärksammad artist; flow, bars, personlighet och kan skriva låtar. Somalis on top i Stockholm, Malmö – och Göteborg!

Joe Blow – Heart Vacant

Sandal game on point. Turban on fleek. Förutom att de där brittiska gästrapparna inte alltid måttet är Joe Blow en extremt pålitlig artist. Lighters Up är en favorit från det senaste tapet Bridging the Gap, men Heart Vacant är ännu bättre, och video är snäppet mer episk.

24Heavy f. Mali Meexh & Lil Keed – Blood Diamonds

Det här är bara så snyggt. Lyxigt, cyniskt och äkta jävla musik på ett sätt som Rick Ross kan fortsätta drömma om.

Carmon – Bando

Carmon är ute från Jailhouse och fortsätter leverera kvalitet. Men var är videon? För det här diggar jag mer än Dem Der Ved Det.

Yungeen Ace – Murder Rate Rising

Påminner en hel del om Youngboy Never Broke Again och OMB Peezy när de påminner som mest om gammal Boosie. Och finns det något jag stöttar till hundra procent är det unga rappare som satsar på att göra den där Boosie-musiken.

Recension: Denz – Medan vi lever

Svensk rap har ett problem. Eller kanske är det främst ett Stockholmsproblem. Jag blev helt ställd när jag hörde Erik Lundin berätta på P3 Soul om hur djupt och länge han hade marinerat sig själv i Dirty South-musiken – när det låter som om han har drillats av Nas och Jay-Z hela uppväxten och upptäckt skiten förra veckan. Jag både imponerades av hantverket och kände berättelserna när jag hörde Suedi första gången. Det var också sista gången. Som så många andra svenska artister lyckas han inte skriva den sortens rap-låtar som jag återvänder till.

Efter att ha uppvisat värsta potentialet väljer Denz Erik Lundin-vägen på Medan vi lever. Det är för många duktiga bars och för lite äkta känsla – och när smärtan bryter genom på Tider är istället det tighta hantverket frånvarande. Och på festlåtarna låter det lite för mycket som Mwuana. Bättre då att gå Ivory-vägen, och köra hundra procent på en unik syntes av ens amerikanska idoler och allt det som händer i ens eget liv, och helt enkelt ignorera hatarna om de inte gillar det.

Alla vet dundrar fram som en pansarvagn, men en fullträff av åtta försök är inte OK efter tidigare bangers som Måste och Ingen lall, och det är en besvikelse att svensk hiphops identitetskris mellan traditionellt hantverk och musikalisk utveckling, mellan boombap från New York och trap från södern, mellan industrins ideal och gatans smak, fortfarande splittrar det musikaliska landskapet och låtskrivandet och lämnar så många rappare mittemellan – med uteblivna framgångar för dem och uteblivna bangers för lyssnaren som resultat.

Veckans låtar #1

Luciano f. Kalash Criminel – Weiß Maskiert
Luciano har en riktig hit med Berlin Favela, men bland traditionell trap och autotunade hit-försök har jag inte hittat något annat som jag fastnat för i hans katalog. Kalash Criminel kom fram i Boobas och Kaaris skugga, men till skillnad från dem har han behållt min uppmärksamhet de senaste åren. Och till skillnad från PNL är det gasen i botten som gäller, både när det gäller aggressionsnivån och release-takten. Jag förstår varken tyska eller franska och kan alltså inte konstatera om Weiß Maskiert är en Franz Fanon-referens, men jag kan konstatera att videon verkligen lyfter låten, och att det efter förra årets Börja om, och 2017 års Dedikerad och Benzema-remix, är fint att se ett gediget internationellt samarbete – där delarna faktiskt bildar en större helhet, till skillnad från exempelvis Futures låtar med Booba och Kaaris – sparka sönder dörren till 2019.

Blacky f. Ambessa – No Face No Case
Blacky har varit högt upp på radarn ända sedan han döpte om Stockholm till Sverige Paris. Gästrapparen är inte världens bästa rappare men låten är dunder och bland hundra andra klonade förorts-trap-rappare kör Blacky sin egen stil och det ska han saluteras för.

Rincon Sapiência – Ponta de Lança
Rincon Sapiência rappar sönder sig över ett beat som har ena foten i baile funk och den andra i footwork, häller en skattkista med juveler över lyssnaren och lyckas med en låt introducera en hel värld; sin historia, sin stolthet, sin humor, sitt folk.

Rankz – First Day Out
Precis som på På min mamma, Telefonen ringer och Borta till November (Finns inne, med en bortkastad gästvers från Denz, glöms helst bort) så gör Rankz det stort på First Day Out. Ändå känns det som om han underpresterar och att de verkliga bomberna kommer att börja regna så fort han hittar lugnet och ett bättre workflow. Det faktum att han öppnade för Ozzy på dennes fördelsedags-konsert på Babel pekar i den riktningen – och utgör även ett gott tecken för ett enat Malmö 2019. Då kan resten av Sverige springa och gömma sig.

Gjorde allt i min makt för att hålla oss kvar

Även i den mest kommersiella rap är det kollektiva oftast i fokus. Är man van vid den här genren framstår det där självcentrerade gnället som man ofta stöter på i annan musik som främmande; det är familjen, gruppen, klicken, gänget, orten, trakten, området, kollektivet, staden, brigaden och laget före jaget.

De säger att som en bula, vi sticker ut” och “som en duva, du ser mig flyga över murar. Jireel och K27 packar in så mycket smärta och realness som det går i en perfekt modern poplåt, och släpper en av årets bästa låtar redan nu.

En kamrat som jobbar i militären sa att det viktigaste han har fått lära sig där är att det är väldigt begränsat vad en ensam individ kan åstadkomma. Men tillsammans kan vi göra nästan vad som helst. Alltså samma sak som rap har sagt åt mig sedan 90-talet.

Med Nordsiden tar Jamaika plats i den danska eliten

Henrik har tjatat ett tag nu men jag måste säga att jag inte har fastnat på samma sätt. Jag har gillat låtarna och hela grejen, det är äkta jävla musik och Jamaika verkar ha en liknande roll i Danmarks ytterkantsområden som Cherrie har här. Även om han på albumdebuten Nordsiden (släppt på det nya årets första dag) inte riktigt når upp till hennes nivå, så täcks det som saknas i musikalisk nyfikenhet och raffinerat låtskrivande ofta upp av en känslomässig råstyrka.

Det här är hyfsat konventionell RnB, men jag tror inte att Jamaika gjort en enda kärlekslåt. Snarare står han helt ensam i natten, med minnen av de som gått bort och de brott han begått, och förlitar sig på ett närmast gammaltestamentligt vemod som bärs fram av aukustiska gitarrer och djupa trap-ljudbilder. Med detta sagt känns gästrapparna särskilt välkomna, det är i deras sällskap som Jamaika skiner starkast. Den sex minuter långa Op med Benny Jamz och MellemFingaMuzik är den låt som jag verkligen fastnar för här. Tillsammans gör de något av den mest intressanta musiken i Europa för tillfället. Och med Nordsiden tar Jamaika plats i den danska eliten på riktigt.

Bästa 2018

Innan vi börjar… vila i frid Lord Superb, Fredo Santana, Lil Peep, Lill-Babs, Frank Andersson och Bernardo Bertolucci!

Årets svenska rap:
Cherrie f. Ozzy & Guleed – Kärt barn
Guleed – Aktiv
Ozzy – Flyga drake
Lejon – Direkt från Möllevången
Yasin – Chicago
Ivory f. Fille – Liv & död
24k – Drama i mitt block

Årets europeisk rap:
Benny Jamz f. Branco & Kesi – Uuh
UFO 361 – Verändert
Capo Plaza – Giovane Fuoriclasse

Årets amerikanska rap:
6lack f. Future – East Atlanta Love Letter
Husalah – Pray 4 You
Kodak Black – Close To The Grave
Youngboy Never Broke Again – Outside Today
Yung Bleu – No Wedding Ring

Årets konsert:
Larry Heard live i Köpenhamn. Big up 2 bit Crew. (Måste även nämna när Ozzy gästade Mwuana på scen i Malmö, några veckor innan mästerverket Ett öga rött släpptes.)

Årets ledare:
Nems
Hasti B
Pamela Anderson

Årets film:
Goliat. (Måste även nämna Brawl in Cell Block 99 och A Prayer Before Dawn som kom 2017 men som jag såg i år.)

Årets TV-serie:
The Expanse

Chad Butlers spöke

Idag är det elva år sedan Chad Butler lämnade jordelivet. I Julia Beverlys Sweet Jones: Pimp C’s Trill Life Story läser jag att han med stor sannolikhet var bipolär. Det manifesterade sig i perioder av inspirerat skapande följt av depressiva perioder där han drog sig tillbaka från människor och från musiken. Diagnosen drev på hans musikaliska visioner och möjliggjorde maraton-liknande studiosessioner, ändå var det en förbannelse i hans liv.

Pappan spelade trumpet med Solomon Burke och Barbara Lynn och redan innan föräldrarna skildes när Chad var sex år hade han fått en orgel och ett trumset att lära sig spela på. Senare bemästrade han de instrument som fanns tillgängliga genom skolorkestern, och privatlektioner och studioleksaker från hans styvfar musikläraren gav ytterligare näring åt rap-stjärnedrömmarna. Dennes råd att ta den råa, atonala rap-musik som den unge Chad hela tiden spelade i hemmet, och “put some music in that shit, boy, and you gonna win”, blev både en stilmässig grundplåt och en profetisk utsaga. När Pimp C senare plockar in live-instrument för remixen av Pocket Full of StonesMenace II Society-soundtracket föds en ny genre, och UGK får en av sina största hits.

Country rap tunes är oförfalskad amerikansk knegarromantik. I stora, väl omhändertagna bilar hör vi hur country-känslan och träsk-funken gifter sig med den där hypermoderna, utflippade rap-musiken från Bronx härjade slumområden. Det är två mäktiga floder av amerikansk smärta och berättarglädje – country och rap – som kraschar samman när Chad Butler sörjer att han kommit till punkten “where I could not decipher day from night / She says she love me but all we do now is fuck and fight / My conscience fucks with me so much that I can’t eat or sleep / The other side of selling dope and out there running the streets“… när han varnar för att “drugs and plastic thugs ain’t gone change the hood“… och i situationen nöjer sig med att röka skunk och “popping the trunk to make me feel good“.

Mamman berättar att han var “depressed 80 percent of the time” och kunde sova 48 timmar i sträck, ofta med en pistol under huvudkudden. Trots att både han och kollegan Bun B kom från stabila bakgrunder drev skivbolagsproblem och brist på pengar dem till gästspel i Port Arthurs undre värld. De sålde kokain och festade med weed, pcp och hostmedicin. Efter DJ Screws död 2000 reflekterade Pimp C i en tidningsintervju, “we were all drug addicts”. Fascinationen inför och försöken att balansera musiken med gatulivet, med dess löften om pengar, makt och kvinnor i rap-alter egon som Pimp C, Sweet Jones och Tony Snow blev med tiden allt svårare att hantera. 2002 åker Chad Butler in på fyra år efter att ha flashat sin pistol i ett meningslöst bråk på ett köpcenter.

Ute från fängelset, där han enligt egen utsago hade läst “four libraries worth of books“, var han en förändrad person. Våra föräldrars drömmar och öden lever vidare i oss, och i sina konfliker med musikindustrin var det som om han nu genomlystes av arvet från sin biologiska pappa, vietnamveteranen och oljearbetaren som gav upp sina musikerdrömmar. Redan före fängelset hade han under en av många duster med skivbolaget krävt sin rätt till sjukförsäkring (precis som andra anställda!), men enligt vännen Too Short var han nu “on his Malcolm X shit”. I intervjuer är det som om Iceberg Slim och Fred Hampton delar på talartiden. Han hånar rappare från New York som snackar skit men är “friendly as a box of puppies” när man träffar på dem. Han påstår att Atlanta inte ligger i södern och passar på att dissa Young Jeezy utan någon egentlig anledning. Samtidigt fördömer han rappare som nöjer sig med att rappa om materiella ting, säger åt yngre rappare att träffas och reda ut sina konflikter, och uppmanar artister att organisera sig så att de kan jämföra kontrakt och ta kontroll över situationen. Han släpper nu sin andra soloskiva – och den ikonsika videon för Knockin Doorz Down.

Den fjärde december 2007 hittas han på sitt hotellrum efter en dödlig kombination av hostmedicin av sömnapné. Trots att Chad Butler i sina ord om ekonomiskt samarbete och styrka i enighet tycktes ha funnit ett högre mål var det svårt att hålla balansen. Livet blev ett flimmer av video-inspelningar och VIP-sektioner och alltmer utflippade intervjuer, där industrins ormar och påsar med vitt pulver inte hjälpte den mentala hälsan i rätt riktning. I slutskedet berättar vänner att han konsulterar ett medium för att höra andevärldens åsikter om Snoop Dogg, och kunde sitta i timmar i sin bil och prata med 2pac (en person han aldrig hade träffat och som hade dött nio år tidigare).

Innan den svenska rapparen Onda lämnade oss delade han med sig av två livsråd på social media: diska efter du har ätit, det tar bara fem minuter, och lyssna på UGK varje dag. Från blues till trap, allt finns där när man lyssnar. Den vardagliga lunken, den heliga funken. Bildning och frälsning, kampen och elegansen. Säg mig, vem förkroppsligar livet i efterkrigstidens USA bättre, med dess motsättningar och paradoxer, dess låga drifter och högre drivkrafer?

Ett spöke går runt rap-industrin – Chad Butlers spöke. Ännu idag hemsöker han fake rappers som säljer sig själva, fördummar kulturen, och betalar för sex. Och hans musik håller hoppet om förändring vid liv. För som Pimp C själv säger på Shattered Dreams: “If you’re a bitch and wanna switch, it ain’t too late to change / It’s all about how you carry yourself and how you handle thangs / Some say that hoes and pimps is born, I don’t believe that shit / Cause anytime you wanna stop, it ain’t too late to quit“.