Tag: svpol

Idag är det tio år sedan Kämpa Malmö

Posted on by Lars

I samband med 8 mars 2014 hade beväpnade nazister kommit till Möllevången. Flera kamrater blev knivhuggna. Dagen efter samlades runt 3000 människor spontant på Möllevångstorget för att visa sin avsky mot det nazistiska våldet. Där och då utlyste vi en demonstration en vecka senare på samma plats. Genom en logistisk och aktivistisk hjälteinsats och under parollen “Kämpa Malmö antifascism är självförsvar” blev datumet 16 mars historiskt. Media rapporterade att det var 9000 personer i tåget men vi var närmare 15,000.

De datumen väcker mycket känslor för mig. Mitt engagemang i Allt åt alla, men även i Amalthea bokkafé och andra projekt, hade föregåtts av några tunga och kaotiska år på ett personligt plan, vilket fortsatte påverka mig under åren i den autonoma vänstern. Under veckorna som ledde upp till 8 mars hade jag lagt ovanligt mycket tid på aktivism och även umgåtts en hel del med samma kamrater på fritiden. Jag behövde egentid den lördagskvällen, annars hade jag med stor sannolikhet varit med på Kristianstadsgatan den natten.

Vi kastade oss helhjärtat in i arbetet med demonstrationen. Det var möten hela dagarna. Jag satt på sjukhuset med min knivhuggna vän. Jag blev utsedd till talesperson i media. Jag såg till att  Malmö-rapparna Ozzy och Piraterna uppträdde på den avslutande konserten på Möllevångstorget. Bland annat. Runt om i staden såg jag hur ett politiskt uppvaknande kan se ut i människors ögon. Det var en berusande och beroendeframkallande känsla.

Det finns många anekdoter och lärdomar att lyfta fram från de här dagarna och från efterföljden. Om jag ska sammanfatta en mer omfattande och djupgående kritik och försöka lyfta perspektivet ovanför individuella konflikter, så ser främst jag problemet som en splittring. Mellan en tradition av föreningsdemokrati, bildning och en alla-ska-med-anda från den svenska arbetarrörelsen, och en tradition av militans, direktdemokrati, teoretisk nyfikenhet och praktisk kreativitet från den autonoma vänstern. Några år efter att jag hade lämnat Allt åt alla försökte jag och några andra kamrater också att övervinna den här splittringen genom arbetet med Kamratföreningen Solidaritet, men av olika anledningar lyfte det projektet aldrig från marken.

Denna splittring präglar även en bredare vänster idag. Vi ser även splittringar mellan reformister och revolutionärer, mellan landet och förorten, mellan en berusande upprorsanda och ett långsiktigt arbete för reformer som gör skillnad i folks vardag, mellan traditionella arbetarklassyrken och akademiker, mellan fackligt arbete och klimataktivister. Och så vidare. Vår tids stora politiska utmaning består i att teoretiskt och praktiskt överbrygga de här splittringarna.

Själv mår jag bättre idag. Det blev även så att jag träffade mitt livs kärlek för första gången under arbetet inför Kämpa Malmö-demonstrationen. Livet har ibland en tendens att vända sig från mörker till ljus om man fortsätter att kämpa.

Även om jag har utvecklat mycket av min politiska förståelse och förkastat tidigare resonemang, så är min övertygelse och min känsla av samhörighet med socialismen som en rörelse och en tradition starkare än någonsin. Mitt hat mot orättvisor och mot ett samhälle som bygger på oändligt profitskapande genom exploatering och förtryck av andra har bara fördjupats. Det har även kärleken till mina kamrater och till de som har kämpat före oss.

Lyckades nazisterna i sin attack? På ett sätt, ja. De kom såklart undan med mindre påföljder, polisen lät Andreas Carlsson fly till Ukraina medan de dröjde 20 minuter att kalla på ambulans till min vän som låg och blödde på marken, och det perverterade idealsamhälle som nazisterna och deras ägare i överklassen har närt som en avlägsen feberdröm, alltsedan deras ledare sköt sig i bunkern, det framträder idag med allt tydligare konturer som en ny politisk verklighet.

Å andra sidan. De kamrater som attackerades och de kamrater som såg till att Kämpa Malmö blev verklighet, nästan alla av dem har fortsatt sitt engagemang och är idag ännu starkare. För att citera Adam Aden: “MALMÖ VI ÄR LÅNGT IFRÅN KLARA”.

Kristersson skiter i om unga skjuter ihjäl varandra

Posted on by Lars

Ulf Kristersson bryr sig inte om unga män skjuter ihjäl varandra. Då hade hans fokus varit på det som gör mest för att driva fram våldet: barnsoldaterna och narkotikamarknaden. Istället fortsätter pratet om hårdare tag, en ofta ineffektiv eller kontraproduktiv politik, som garanterat kommer äta upp både skattemiljoner och rättsstaten så som vi känner till den.

Det finns en annan väg framåt.

Alla som studerar kriminologi lär sig att det måste finnas en villig gärningsman och ett lämpligt tillfälle för att ett brott ska ske. Det är den kemiska formeln för att kriminalitet ska hända. Är personen inte motiverad eller redo att begå den brottsliga handlingen, då blir det inget brott. Finns det inte knark att sälja eller offer att råna, samma resultat. För gängbrottsligheten kan vi här prata om rekrytering och möjligheter. Saknas det en bas för rekryteringen av gängkriminella eller möjligheter att tjäna pengar, då kommer gängen att förtvina och sedan försvinna. Men så ser det inte ut i Sverige.

Den stora förtjänsten med boken Mitt ibland oss är att Evin Cetin genom att intervjua de unga gärningsmännen målar upp en levande bild av de två faktorer som starkast bidrar till den nuvarande situationen: rekryteringen av barnsoldater och narkotikamarknadens möjligheter till snabba pengar. Även om författaren själv inte går in särskilt mycket på lösningar, så kan vi konstatera att en upprustning av skola, socialtjänst, bostadspolitik och arbetsmarknad är prioriterat för att stoppa rekryteringen. En legalisering av cannabis kan i sin tur beröva mycket av gängens inkomster (och en genomtänkt reglering och beskattning kan förhindra mycket av de bakslag som vi ser i USA). Vi bör också diskutera hur en liberaliserad ekonomi har gjort det lättare att återinvestera blodspengar i bland annat bygg-, städ- och välfärdsföretag, men även i ekonomisk brottslighet.

Blå och bruna politiker vill inte att vi pratar om de här perspektiven. Men för att verkligen göra något åt gängbrottsligheten i Sverige så måste vi framförallt fokusera på rekrytering och möjligheter, eller med andra ord, barnsoldaterna och narkotikamarknaden.

Det är mycket nu

Posted on by Lars

Det är mycket nu.

Två år efter stormningen av Capitolum ser jag dokumentären This Place Rules. Den 25-årige (och sexbrottsanklagade) filmaren Andrew Callaghan landar i ett centralt budskap: den rika eliten, med CNN på ena sidan och Fox News på andra sidan, tjänar på polariseringen i landet, medan arbetarklassen lämnas med krossade drömmar, allt mindre resurser, och här, även långa fängelsedomar.

(Duct Tape-hoodie spotted – ett av många episka ögonblick i This Place Rules. RIP Trouble!)

Dagen efter ser jag hur anhängarna till Trump-kopian Bolsonaro lever ut händelserna från Washington DC i en brasiliansk kontext. Efter att de har stormat och slagit sönder den brasilianska kongressen (medan polisen mest har tittat på) kan man se hur aktivisterna applåderar militärens ankomst till scenen. Men deras krav på militärkupp når döva öron. En avgörande faktor är att USA den här gången inte stöttar kuppmakarna (till skillnad från 1964, då en 21-årig period med diktatur inleddes när arbetarpartiets João Goulart avsattes av militären). Nu är 1200 bolsonaristas frihetsberövade efter stormningen och åtal har väckts mot 39 personer för brott mot staten.

Medan Trump och Bolsonaro semestrar så fortsätter deras anhängare att marschera framåt, och genomgår både normaliserings- och radikaliseringsprocesser. Skillnaden mot Sverige är att de faktiskt är vid makten här.

(Bolsonaro flydde till UFC-stjärnan José Aldos hem i Florida efter valförlusten och kan här ses äta på KFC.)

Jag vet inte exakt var du bör placera dina pjäser idag för att ett vackert och systemhotande vänsteralternativ ska växa fram. Det är svårt att ta in hur mycket vi har förlorat de senaste årtiondena, och de senaste tre-fyra åren. Hur förutsättningarna för politisk kamp har förändrats på djupet.

Men medan Kristersson och Billström säljer ut våra grundläggande friheter till islamistkräket Erdogan, och medan vi arbetar vidare i olika kamper och projekt, kan jag säga så här. Det är av största vikt att vi fortsätter att svettas och gå framåt varje dag – som stolta demokrater. Att vi fortsätter utbilda oss och passa vidare kunskapen och kulturen. Att vi håller hårt i våra kamrater. Att vi aldrig glömmer våra ungdomar och våra äldre. Att vi gör det i en anda av öppenhet och gemenskap. Att vi håller fast vid insikterna att solidaritet och politiskt uppvaknande är det vackraste som finns, och att förändringen och friheten är möjlig.

Hur Spanien förklarar svensk organiserad brottslighet

Posted on by Lars

Svenskar på jakt efter sol och snabba pengar är en gammal historia. Men då det tidigare handlade om ett fåtal driftiga individer, som Leo “Kinesen” Carmona och Jonas Falk, visar vänsterbloggaren Anders Svenssons genomgång av krimgruppers kopplingar till Spanien att den miljön nu är tämligen välbefolkad.

Från solkusten kan vi också se hur svensk organiserad brottslighet har utvecklats och passar in i en global hierarki, med den italienska maffian, olika rysktalande grupper, kinesiska triader, den japanska yakuzan och colombianska och mexikanska karteller längst upp, med grupper från Indien, Kanada, Nigeria, Brasilien, Balkan, Irland och Nederländerna strax under, och därefter, i tredje divisionen, har vi de svenska nätverken. Då dessa främst köper narkotika från de längre upp sticker Los Suecos från Malmö ut, då de anlitades som torpeder för en nederländsk kokainbaron. Deras framfart har vänt gårdagens varningar för en maffiainvasion på huvudet; ryska och italienska grupper visade sig ha ett begränsat intresse av den nordiska marknaden, istället förlägger pigga svenska entreprenörer sin verksamhet på den iberiska halvön.

(Amir Mekky, ledare för ökända Los Suecos, på resande fot…)
(… och gripen av myndigheterna i Dubai.)

Svensson beskriver en diversifierad spansk miljö, med aktörer från tonåren upp till pensionsåldern, från olika etniska grupper såväl som etniska svenskar, från släktnätverk, kompisgäng, MC-gäng. Detta kontrasterar mot kvällstidningarnas bild av svensk organiserad brottslighet som dominerad av tonåringar. Det skrivs mycket om gängkonflikerna, men mindre om danske byggföretagaren Nick Ingelbrigtsen och dennes kontakter med bröderna Mekky från Los Suecos. Och än mindre skrivs det om kopplingarna mellan fastighetsskojarna Thomas Melin och Johan Tungard och den 51-årige knarkbaronen Ivan Cacik från Helsingborg. Och så vidare. 

För att angripa rötterna till dagens kriminella ekosystem behöver vi lyfta fokus från ungdomarna och tala mer om de stora spelarna. För det är de som möjliggör de illegala profiter som Sveriges ungdomar mördar varandra för.

Sopranos på svenska

Posted on by Lars

“Ingen Tony Montana, bara Tony i en Volvo…”

Att döma av trailers och intervjuer ser Sopranos-filmen – som utspelar sig i slutet av 60-talet med en tonårig Tony i huvudrollen, spelad av James Gandolfinis son Michael Gandolfini – ut att ha potential att inte vara ren hästskit.

Inför premiären frågar sig New York Times varför så många unga människor plöjer Sopranos under pandemin. Det är inte konstigt att man vänder sig till en av de mest älskade och kritikerrosade serierna någonsin när världen utanför ter sig osäker, men utöver detta så menar man att Sopranos-universumet på flera sätt var profetiskt och att en yngre generation idag kan spegla sig i den deprimerade Tony Sopranos frustrationer och tillkortakommanden. Ett psykologbesök i första avsnittet sätter tonen för resten av serien.

“It’s good to be in something from the ground floor,” he says. “I came too late for that, I know. But lately, I’m getting the feeling that I came in at the end. The best is over.” Melfi tells him that many Americans feel that way. Tony presses on: “I think about my father: He never reached the heights like me, but in a lot of ways he had it better. He had his people, they had their standards, they had their pride. Today, what do we got?”

Seriens skapare David Chase använde Cosa Nostra som en metafor för ett amerikanskt imperium i förfall. Om man i USA från millennieskiftet och framåt har sett en gammal samhällsordning vittra sönder, och den traditionella maffian med den, så kan vi i Sverige idag istället se konturerna av en maffiastruktur långsamt växa fram. 

Cosa Nostras framgångar kom från att man lyckades röra sig ut från den undre världen och infiltrera större delar av ekonomin. I artikeln citeras James B. Jacobs forskning – som jag själv har använt som historisk bakgrund för mina magisterarbeten om korruption och organiserad brottslighet i byggbranschen – om faktorerna bakom deras uppgång och fall. De förutsättningar i form av affärsmöjligheter och rekryter som till stor del försvunnit i USA till följd av ekonomiska, teknologiska och demografiska förändringar, finns nu istället i Sverige. Precis som i New York för hundra år sedan handlar det i Stockholm och Malmö idag om hur väl gatugäng med en stark lokal förankring (med skinnväst och motorcykel eller med skaljacka och moped) lyckas med att bygga upp en mer långsiktig organisationsstruktur och etablera sig inom arbetslivskriminalitet och ekonomisk brottslighet. Cosa Nostra gjorde sin lycka främst i hamnen, textilindustrin, fiskmarknaden och byggbranschen, och om det här nyliberala experimentet som heter Sveriges ekonomi inte återregleras inom en snar framtid så är det inom restauranger, välfärden, hemtjänsten, skönhetssalonger och, som alltid, byggbranschen, som vi kommer se den nordeuropeiska version av Tony Soprano slå sig fram. 

Är Vårbynätverket en svensk maffia?

Posted on by Lars

Svensk maffia, vilken svensk maffia? Alltsedan Thomas Möller och hans kumpaner i Dirty Dräggels sadlade om till Hell’s Angels och tog den moderna organiserade brottsligheten till Sverige så har de varit hyfsat ensamma i den högre divisionen; föregångare på 90-talet, förebild för 00-talets gatugäng i sin disciplin och sitt våldskapital, och senare i vändningen mot ekonomisk brottslighet och en låg profil. Idag präglas den kriminella undre världen i Sverige av outlaw mc-klubbar, olika gatugäng och diverse nätverk baserade på område eller familjeband, men för att tala om maffialiknande strukturer så krävs det oftast en smula fantasi. Trots allt mer avancerade gängkonflikter och utsatta arbetarklassområden är samhällets institutioner fortsatt starka. Kriminella grupper tenderar fortfarande att bränna sina blodspengar på kläder och fest istället för att investera dem i fastigheter, företag och mutor till poliser och politiker. Så har bilden varit.

I sin rapport om släkbaserade kriminella nätverk från i år pekade polisen ut Ali Khan-nätverket i Angered och Södertäljenätverket, med sina starka kopplingar till det etablerade samhället i form av företagare, tjänstemän, politiker och föreningslivet, som särskilt intressanta. I sin senaste reportagebok Den undre världen varnade Joakim Palmkvist för att det mycket väl kan växa fram mäktigare och mer stabila grupperingar från dagens kaos, den dagen unga kriminella i Malmö inser värdet i samarbete och struktur. De väloljade nätverken kring 38-åringen i Malmö och 50-åringen i Helsingborg och de öppna dörrarna mellan narkotikagrossister och en legal sfär i form av framförallt byggbranschen och fastighetsmarknaden är ytterligare olycksbådande tecken. Men ingenstans målas ett scenario för maffialiknande strukturer upp så tydligt som i de kartor och krav som ledaren för Vårbynätverket skickade från sitt gömställe i Madrid till sina underordnade i Stockholms södra förorter.

(Vårbynätverket – foto från Aftonbladet)

Sun Tzus Art Of War på nattduksbordet gör inte en narcissistisk förortsfuckup till Don Corleone. Jämför man organiserad brottslighet i Sverige med situationen i Italien, Balkan, Ryssland, USA, eller för den delen Kanada och Japan, så är den stora skillnaden att kriminella nätverk här inte har samma tillgång till den övre världens representanter. Vi är relativt förskonade från korruption. Chihab Lamouri hade inte några politiker i sin ficka, “like so many nickles and dimes”, däremot advokater som matade honom med känsligt material, och den strukturella ambitionen som materialet från rättegången mot Vårbynätverket målar upp kan vara ett första stapplande steg mot något som vi i Sverige hittills varit förskonade från. En vidare urholkning av offentlig sektor och demokratiska institutioner kommer elda på den utvecklingen. Om samhället istället bestämmer sig för att målmedvetet och långsiktigt arbeta för att vända utvecklingen, då finns det goda chanser att lyckas.

Försöker Justitiedepartementet tysta forskningen om svensk polis?

Posted on by Lars

“Pekade på att polisens narkotikaverksamhet hade nedmonterats och att en utpräglad pinnjakt tillämpades för att ge sken av att verksamheten fungerade bra.”

“Visade på stora brister i polisens trafiksäkerhetsarbete och en pinnjakt som gav sken av att verksamheten fungerade bra.”

“Visade att polisens presenterade bild av sin verksamhet ofta utgörs av skönmålningar och skiljer sig mycket från verkliga förhållanden.”

“Rapport om BRÅ som bl.a. visade att BRÅ är mån om att inte stöta sig med polisen.”

För de med en kritisk inställning till svensk polis så ger Stefan Holgerssons forskningsrapporter nog mer bränsle än tiotusen Kartellen-låtar, men för Polisen själva så levereras konstruktiv kritik – och förslag på förbättringar för verksamheten.

Men hatare finns överallt, och Holgerssons universitet verkar vara fullt med mobbare som vill få honom att sluta med sina kritiska granskningar. En skandal. Så här får det verkligen inte gå till. Dick Sundevall på Magasin Paragraf spekulerar i om det är självaste Justitiedepartementet som vill tysta den fria forskningen.

Det är så korkat. Det ligger självklart både i svenska politikers och deras eget intresse att Polisen utvecklas och förbättras. För även om sanningen svider så gör det mer ont att fortsätta skjuta sig själv i foten.

Civilkuragets dag i Björn Söderbergs minne

Posted on by Lars

Idag uppmärksammar vi att Björn Söderberg mördades av svenska nazister på det här datumet för 21 år sedan.

Idag ser jag att Kommunal och Vänsterpartiet skriver om honom som fackföreningsaktivisten Björn Söderberg, som om de ville tvätta bort hans ideologiska hemhörighet (och få det att framstå som att han kanske rentav tillhörde deras organisationer). Jag var 16 år när detta inträffade, en händelse som sammanföll med mitt politiska uppvaknande och mitt medlemskap i Syndikalistiska ungdomsförbundet. När han dog läste jag i syndikalisternas tidningar hur hans nära vänner och kamrater mindes honom ovanligt starkt brinnande, påläst och principfast syndikalist. Han innehade en rad uppdrag utöver själva fackmedlemskapet, där uppgiften som fanbärare vid det årliga första maj-tåget gav han en särskild stolthet.

Det går att säga otaligt om hur det samhället har förändrats de två senaste årtiondena och hur den etablerade vänstern har gjort sitt för att tappa i relevans. När jag idag läser på folkbildningskontot Arkiv S är det något annat som jag tänker på.

“De tre männen beger sig in i Söderbergs port och ringer på hans dörr på tredje våningen. Söderberg öppnar och smäller snart igen dörren. När nazisterna är på väg därifrån rusar Söderberg ut i trappen och skriker åt dem. Hellekant eller Lindberg Hedlund drar då upp en pistol och börjar jaga Björn Söderberg tillbaka till lägenheten. I jakten avlossas ett antal skott som träffar Björn Söderberg i armen, huvudet, benen och bålen. Han faller till slut ihop vid dörren till sin lägenhet och avlider på platsen.”

Björn mördades för att han försvarade sig. Vi kan bara föreställa oss vad han hade att säga till nazisterna, men jag blir påmind om vad grekiska kamrater påpekade angående Pavlos Fyssas när vi hade beskrivit det som att rapparen och antifascisten hade blivit angripen och nedslagen av nazister. Nej, förklarade de, nazisterna högg ner honom därför att han vägrade vika sig och för att de inte kunde slå ner honom. Och de svenska nazisterna sköt ihjäl Björn Söderberg för att han vägrade att låta sig skrämmas.

Fascister är alltid politiska mobbare. De vill att vi som inte passar in i deras morbida världsbild och inskränkta ideal ska böja våra ryggar och leva på knä. Men är vi tillräckligt många som värderar friheten högre, som vägrar vika oss för deras skräckideologi så kan de omöjligen vinna. Vi kan bli rädda, men idag kan vi hedra Björn Söderbergs minne genom att vägra låta oss skrämmas.

Aldrig gjort det här för fiendens respekt

Posted on by Lars

“Jag för min del tror att om man ger människor en grundlig förståelse av vad det är som konfronterar dem, och de grundläggande orsaker som gett upphov till det, kommer de att formulera sitt eget program. Och när människor skapar sig ett program, då börjar det hända saker.“

I fredags var det 55 år sedan som Malcolm X sköts ihjäl. Han blev 39 år gammal.

Vill du låna Malcolm X självbiografi på biblioteket är risken stor att den är utlånad eller saknas. Den är så älskad att folk vägrar lämna tillbaka den. Många bekanta har sagt att det är den första boken de läste utan att någon lärare tvingade dem till det.

Men självbiografin från 1965 rör sig aldrig bortom myten om den ikoniska frihetskämpen och citatmaskinen. Medförfattaren Alex Haley skrev ner Malcolms gangsterberättelser och aktivistskrönor utan att kontrollera mot några källor, och utformade även bokens slutgiltiga upplägg på ett sätt som passade sin egen liberala övertygelse. Även om man har läst Haleys bok finns det alltså anledning att bekanta sig med Manning Marables biografi om Malcolm X från 2011.

Här möter vi människan bakom myten. Bakom bokens 600 sidor ligger åratals arbete från det team som Marable haft tillgång till som chef för forskningsinstitutet för afro-amerikanska studier vid Columbia-universitetet. Noterna sträcker sig över nära 100 sidor. Istället för att dra ner tempot gör detaljrikedomen och de djupgående analyserna berättelsen mer spännande, och Malcolm blir bara mer fascinerande när han får träda fram med fel och brister. Han golar ut sina kumpaner efter en rad inbrott i 20-årsåldern, han behandlar sin fru som skit och han leder Nation of Islams försök till samarbete med Ku Klux Klan. Vi får också följa vad han läser och hur han utvecklar sina ståndpunkter, hur han iakttar och omvärderar den värld han verkar i, och hur hans arbetsdisciplin och hans hat mot det rasistiska USA, men även kärleken till sitt folk, driver honom framåt.

Marable låter oss ta del av den värld som Malcolm X kom från på ett nytt sätt. Hans sista, dramatiska år i livet utgör hälften av boken men betydande utrymme ägnas den kamp och de politiska och kulturella sammanhang som tidigt formade honom och hans familj, från 1800-talets amerikanska sydstater till 1930-talets gator i Boston och New York. Särskilt fokus läggs på den parallella framväxten av medborgarrättsrörelsen och Nation of Islam. Malcolm själv personifierar gapet mellan dem. Efter att ha lämnat sitt kriminella liv och helhjärtat engagerat sig i Nation of Islam börjar Malcolm efter hand, och särskilt i ljuset av Martin Luther Kings framgångar, inse begränsningarna i NOI-ledaren Elijah Muhammeds icke-politiska, passiva hållning. Han kommer hela tiden att slitas mellan den svarta medborgarrättsrörelsens kamp för integration och politisk jämlikhet och Nation of Islams strävan efter segregation och självbestämmande.

När Malcolm 1963 själv börjar formulera planer för “en enhetsfront som skulle omfatta nästan alla svarta” ses ett mindre uppmärksammat socialistiskt perspektiv växa fram. Även om marxistiska tankegångar passade illa ihop med det reaktionära ideologiska bagaget från Nation of Islam så kom Malcolm uttryckligen att lyfta fram socialismen, både i form av de skandinaviska välfärdsstaterna och revolutionära grupper i tredje världen, som en förebild för hur svarta i USA bör lösa sina problem. Svårigheterna att teoretiskt och praktiskt förena kraven på integration och politisk jämlikhet å ena sidan och segregation och ekonomisk självhjälp å andra sidan präglar hans sista år i livet, både före och efter att han definitivt bryter med Nation of Islam. 

Marable skriver ingående om konflikterna i den svarta kampen men även om tillfälliga mötespunkter. I ett myller av föreningar, karaktärer och politiska skeenden uppenbarar sig de vägar som den svarta rörelsen har tagit men även de vägar som den skulle kunna ha tagit. Malcolm hade omfattande kontakter med socialistiska grupper, med trotskister och fackföreningsledare och allt däremellan. I ett historiskt perspektiv är detta inte märkligt, exempelvis nämner Marable att det fanns tusentals medlemmar i Kommunistpartiet i Harlem på 40-talet när Malcolm flyttade dit. I samtal med Malcolm försökte de Sovjet-kritiska marxisterna James Boggs och Grace Lee Boggs under 1964 övertala honom att flytta till Detroit, där “han hade tusentals entusiastiska anhängare och där det fanns en bredare radikal bas”. Vid sådana ögonblick är allt fortfarande möjligt. De följande scenerna utspelar sig dock i New York, där Malcolm stannar kvar och organiserar mitt bland de forna bröder som nu utgör en växande fara för hans liv.

Som en radikal företrädare för landets svarta arbetarklass kom Malcolm X att utgöra en avgörande inspirationskälla för Svarta Pantrarna, innan de gick under av repressionen från den amerikanska regeringen. I Malcolms fall avbröts hans gärning 21 februari 1965 då han sköts ihjäl just när skulle hålla tal på Audubon Ballroom i Manhattan. Mördarna var medlemmar i Nation of Islam och mordplanerna genomfördes med Nation of Islams, FBI:s och New York-polisens goda minne.

Trots betydande historiska skillnader så är det frestande att läsa historien om Malcolm X och göra jämförelser till dagens Sverige. Här ökar ojämlikheten och skiktningen mellan ekonomiska klasser får allt mer en etnisk karaktär. Segregeringen i samhället fördjupas. Splittringen i vänstern växer. Samtidigt får religiösa grupper spela en mer framträdande roll. I den här situationen riskerar socialister att fastna i sin egen begränsade miljö. Med inspiration från Malcom X:s ideologiska resa bör vi istället odla vår nyfikenhet och utvärdera hur våra erfarenheter av klass och organisering kan hjälpa oss framåt idag. Vi bör fundera kring hur vi kan möta människor där de är utan att de ska behöva komma till oss. Hur vi, utan att för den delen släppa våra egna perspektiv och principer, kan möta individer som befinner sig någonstans mellan materiella behov och ett politiskt medvetande och hur vi där kan prata om vart vi är på väg tillsammans.

Antifascism från Halabja till Möllevångstorget

Posted on by Lars

Igår var det fyra år sedan den stora Kämpa Malmö-demonstrationen. Det är också värt att uppmärksamma att det igår var trettio år sedan Saddam Hussein bombade delar av sin egen befolkning med nervgas – en särskilt smärtsam punkt i efterkrigstidens kollektiva minne, tillsammans med USA:s bombningar av Vietnam, Pinochets avrättningar av dissidenter på fotbollsstadion, massakern i Srebrenica, Anders Breiviks massaker av unga socialdemokrater i Norge, och så vidare.

I efterdyningarna och utvärderingarna av Kämpa Malmö så handlade mycket diskussioner om hur vi skulle kunna ta tillvara på och bredda det engagemang som drev mellan tio- och femtontusen Malmöbor ut på stadens gator för att demonstrera, det engagemang som enade stadens, eller ja, hela landets, politiska och subkulturella miljöer till en enad knuten näve i motstånd mot det nazistiska våldet.

Det går inte att leva på hype. Dagar som 16/3 2014 passerar förbi. Till viss del handlar politik om att ta tillvara på tillfället, men till en större del handlar det om att organisera och bygga strukturer för förändring. Jag var då själv organiserad i Förbundet Allt åt alla, och vi talade en hel del efter Kämpa Malmö om att vi måste bredda oss, träda ut ur aktivistbubblan som vi vanligtvis verkade i, bredda oss både till andra delar av Malmö och till mindre orter i Skåne där vänstern inte var lika stark och där extremhögern växte. Bland annat ledde det till att ett dussin av oss, som en början, under den följande sommaren åkte till Eslöv och Kristianstad med bokbord, för att bjuda på kaffe och kaka, dela ut flygblad och pamfletter, och prata med förbipasserande om vardagspolitik och socialistiska visioner. Det var roligt och givande. Till hösten tänkte vi fortsätta i Malmö, och tre av oss gjorde samma grej på Nydala torg. Efter det rann det ut i sanden. Vad jag framförallt tänker på idag är att den autonoma vänstern i Malmö, trots alla stora ord och tvärtemot vad eventuella rykten säger nationellt och internationellt, fortfarande är mer eller mindre helt isolerad till den hippa stadsdelen Möllan. Innan jag själv hoppade av så var det något som jag flera gånger både ödmjukt kritiserade och raljerade kring.

Även om jag själv sedan en tid tillbaka inte längre är organiserad någonstans så har varje dag den här veckan varit politik. Förutom demonstrationer och banderoller för Afrin har det varit föreläsningar och studiecirklar, och läxhjälpen som alltid. Igår hölls en minnesmanifestation för Halabja på Möllevångstorget (organiserad av Irakiska Kulturföreningen, med talare från Iransk-svenska solidaritetsföreningen, Kurdiska ungdomsförbundet och Vänsterpartiet) som jag hjälpte till lite med på ett hörn. Där kopplade man samman Saddams folkmord med det folkmord som nu begås av Erdogan och ISIS i Afrin. En aktivist avslutade med att koppla samman detta med nazisternas attack fyra år tidigare. Det är samma kamp.

“The most important thing with antifascism is to show up” skrev en aktivist från Direct Action Movement i England. Men antifascism handlar inte bara om att slå folk på käften. I Innan mörkret faller: Ska 30-talet hinna ikapp oss? lyfter Björn Elmbrant fram de demokratiska och frihetstörstande strukturer som arbetarrörelsen hade byggt i Sverige som en avgörande faktor till att vi, när hela samhället stod och vägde på en knivsegg, inte tog en liknande utveckling som i Tyskland.

Att vänstern idag till stora delar är svag och isolerad är ingen naturlag. Dyker vi upp på varandras grejer och börjar nätverka så blir vi starkare. Det räcker inte med att klicka på Facebook. Det behövs fysiska möten. Vi måste bygga tillsammans, över geografiska, kulturella och språkliga barriärer. Vi måste bryta oss ur det här med vänstern som en livsstil, en hobby, en subkultur. Att vi måste rikta oss till, för att sedan möta, nätverka och kämpa sida vid sida med inte bara “vanligt folk” som bor i andra delar av staden, men också med de som redan är övertygade socialister och som kanske till och med redan är organiserade. Som kanske till och med är veteraner i den här skiten och kanske vet fan så mycket mer än autonoma vänstern om kamp, historia och att bygga nya strukturer och organisationer.