Jag lyssnar sällan på podcasts, men nu har jag lyckats se några intervjuer med favoritrappare som Cormega, DJ Quik och Q-Tip (de två sistnämnda har främst gjort avtryck som producenter).
Trots klassiska intervjuer genom åren (där min egen är en höjdpunkt) känns det speciellt när Mega gästar My Expert Opinion. Han har precis släppt sin starkaste skiva sedan Legal Hustle-samlingen från 2004, men det känns också som att han verkligen trivs här. Målet för programledaren Math Hoffa tycks vara att återskapa en traditionell frizon för underdog-diskurs, en frisörsalong i ett afroamerikanskt arbetarklassområde, där artister uppmanas att vara sig själva och samtalet kan växa fram på ett organiskt sätt. I över två timmar avhandlar Cormega sin uppväxt och tiden i fängelse, vad för risker en framgångsrik rappare utsätter sig för i sina gamla områden, hur han själv hanterar detta, hur man kan åldras med värdighet, och för oss kriminologer extra intressant, relationen mellan kriminalitet och ekonomiska möjligheter och hur pandemin påverkade detta.
I deras intervju med Q-Tip får ett vanligt förekommande problem rent av pinsamma dimensioner. Grundläggande: gör man intervjuer måste man lära sig att, mer och mer, hålla käften. Nu skippar man den legendariske producentens skrönor om att spela in med Mobb Deep, Whitney Houston och Prince för att Mecca gång på gång (ironiskt nog) ska få raljera om vilka hemska egon folk från New York har. Trots detta hinner Q-Tip med att berätta om sin kreativa battle med Dr Dre (där Straight Out Of Compton var en avgörande inspiration för The Low End Theory, som i sin tur kraftigt påverkade The Chronic) samt lyfta behovet av fackföreningar inom musikindustrin. Åldringarna i salongen beter sig som en slags tankesmedja för äkta skit, men har missat att detta var något som Pimp C ständigt propagerade för innan sin död, och att även New York-legenden Bumpy Knuckles har varit inne på liknande tankegångar.
Under min livstid har jag sett de italienska legenderna falla, en efter en. Men till skillnad från Fila, Ellesse, Kappa och Sergio Tacchini, som numera associeras mer till illasittande outlet-plagg än till tidlös, sportig elegans, så finns det ett märke som fortfarande håller stilen. Diadora knöt tidigt till sig fotbollsaristokrati som Marco Van Basten, George Weah, Roberto Baggio och Francesco Totti, och deras nya tracksuits är ett sällsynt exempel på en både skrikig och smakfull uppdatering av ens stilmässiga DNA. När det gäller sneakers så är BjornBorg-seriennågot av det mest ikoniska som har tillverkats. Idag erbjuder de en mängd stiliga budgetalternativ, men det är min investering i ett par N9000 Premium i röd och cappuccinofärgad mocka som jag håller högst, och jag sneglar lystet på Made in Italy-modellerna.
Medan de flesta andra collabos känns krystade var deras samarbete medAmsterdam-institutionen Patta och Staten Island-ambassadören Raekwon bara så rätt. Den sistnämnde tillhör den yttersta eliten bland välklädda rappare och gatupionjärer, och det var kanske för att gottgöra att han inte namedroppade märket på sin Pete Rock-producerade Sneakers från 1999 som han valde italienarna för att fira att det var 20 år sedan 1995 års Only Built 4 Cuban Linx släpptes.
Det var utmärkt att Byggnads satte ned foten och hotade med strejk då motparten Byggföretagen vägrade ta arbetet mot dödsolyckor och arbetslivskriminalitet på allvar. De här frågorna berör nämligen inte bara en enskild yrkesgrupp. På många sätt är bygg den viktigaste delen av ekonomin, och hur det ser ut i byggbranschen avgör i stor grad hur det ser ut i andra delar av samhället.
Byggandet är en sådan enorm sektor av ekonomin och själva förutsättningen för att andra ekonomiska aktiviteter ska kunna etablera sig och expandera. Den politiska styrningen är också mer närvarande här än i andra delar av ekonomin då alla byggprojekt i olika grad innebär ett samarbete mellan det privata och det offentliga. Att varje enskilt projekt är så stort och svåröverblickbart, och engagerar hela arméer av entreprenörer och underleverantörer, politiker och tjänstemän, fackföreningar och inspektörer, gör verksamheten känslig för fusk, korruption och annan kriminalitet. Offentliga anbud ska riggas, karteller ska bildas, de på ansvarspositioner ska mutas, löner ska dumpas och pengar ska tvättas. Du behöver inte se många avsnitt av Sopranoseller Gomorraför att fatta att detta är högintressant ur ett kriminologiskt perspektiv.
Byggnads fick genom två punkter i det nya avtalet som är relevanta här. Dels får Byggnads regionala skyddsombud ökade befogenheter och tillträde till alla arbetsplatser med kollektivavtal, och dels innebär huvudentreprenörsansvaret en uppsnabbad och förenklad process för att granska misstänkt kollektivavtalsbrott samt ett utökat ansvar för huvudentreprenören. Frågan är vad detta kommer innebära i verkligheten.
(Gotti och Trump, två färgstarka karaktärer som gjorde sin lycka i New Yorks byggbransch.)
Ett historiskt exempel som vi kan titta närmare på här är New York. Den italienska maffians makt från 1920-talet och framåt baserades till stor del på deras kontroll av stadens fackföreningar och byggbolag. Därifrån kunde man sprida sitt nät av korruption in i andra branscher och vidare till Hollywood och Las Vegas och ända in i Vita huset. Även om maffians makt har minskat med åren så har man fortfarande inflytande i stadens fackföreningar. Då branschen består av hundratals entreprenörer och underleverantörer har det fungerat mindre bra att svartlista företag. Istället är forskare försiktigt positiva till ett system där företag som lägger anbud på offentliga byggprojekt ska fylla i utförliga frågeformulär kring ekonomisk och annan brottslighet, samt anställa en inspektör som är godkänd av staten och som sedan har koll på byggarbetsplatserna och projektet i sin helhet.
I Sverige kan skyddsombuden möjligen fylla en liknande funktion, och förhoppningsvis vara i en del i att vända utvecklingen. För om Sverige inte lyckas göra som New York i detta fallet så finns det en stor risk att svartjobbsfabriken växer, och att Sverige istället gör på 2020-talet så som New York gjorde på 1920-talet – och välkommnar den organiserade brottsligheten allt längre in i maktens korridorer.
KÄLLOR – Block A, Griffin S, (1997) The teamsters, the White House, the Labor Department – A commentary on the politics of organized crime. Crime Law and Social Change, 27(1), pp. 1–30. – Ichniowski, C, Preston A, (1989) The Persistence of Organized Crime in New York City Construction: An Economic Perspective. ILR Review, 42(4), p. 549. – Jacobs J B, Thacher II T D, (1989) Attacking Corruption in Union-Management Relations: A Symposium. ILR Review, 42(4), p. 501 – Woodiwiss M, (2015) The analysis and containment of organized crime in New York City and beyond: an interview with James B. Jacobs. Trends in Organized Crime, 18(1/2), p. 86.
“Jag för min del tror att om man ger människor en grundlig förståelse av vad det är som konfronterar dem, och de grundläggande orsaker som gett upphov till det, kommer de att formulera sitt eget program. Och när människor skapar sig ett program, då börjar det hända saker.“
I fredags var det 55 år sedan som Malcolm X sköts ihjäl. Han blev 39 år gammal.
Vill du låna Malcolm X självbiografi på biblioteket är risken stor att den är utlånad eller saknas. Den är så älskad att folk vägrar lämna tillbaka den. Många bekanta har sagt att det är den första boken de läste utan att någon lärare tvingade dem till det.
Men självbiografin från 1965 rör sig aldrig bortom myten om den ikoniska frihetskämpen och citatmaskinen. Medförfattaren Alex Haley skrev ner Malcolms gangsterberättelser och aktivistskrönor utan att kontrollera mot några källor, och utformade även bokens slutgiltiga upplägg på ett sätt som passade sin egen liberala övertygelse. Även om man har läst Haleys bok finns det alltså anledning att bekanta sig med Manning Marables biografi om Malcolm X från 2011.
Här möter vi människan bakom myten. Bakom bokens 600 sidor ligger åratals arbete från det team som Marable haft tillgång till som chef för forskningsinstitutet för afro-amerikanska studier vid Columbia-universitetet. Noterna sträcker sig över nära 100 sidor. Istället för att dra ner tempot gör detaljrikedomen och de djupgående analyserna berättelsen mer spännande, och Malcolm blir bara mer fascinerande när han får träda fram med fel och brister. Han golar ut sina kumpaner efter en rad inbrott i 20-årsåldern, han behandlar sin fru som skit och han leder Nation of Islams försök till samarbete med Ku Klux Klan. Vi får också följa vad han läser och hur han utvecklar sina ståndpunkter, hur han iakttar och omvärderar den värld han verkar i, och hur hans arbetsdisciplin och hans hat mot det rasistiska USA, men även kärleken till sitt folk, driver honom framåt.
Marable låter oss ta del av den värld som Malcolm X kom från på ett nytt sätt. Hans sista, dramatiska år i livet utgör hälften av boken men betydande utrymme ägnas den kamp och de politiska och kulturella sammanhang som tidigt formade honom och hans familj, från 1800-talets amerikanska sydstater till 1930-talets gator i Boston och New York. Särskilt fokus läggs på den parallella framväxten av medborgarrättsrörelsen och Nation of Islam. Malcolm själv personifierar gapet mellan dem. Efter att ha lämnat sitt kriminella liv och helhjärtat engagerat sig i Nation of Islam börjar Malcolm efter hand, och särskilt i ljuset av Martin Luther Kings framgångar, inse begränsningarna i NOI-ledaren Elijah Muhammeds icke-politiska, passiva hållning. Han kommer hela tiden att slitas mellan den svarta medborgarrättsrörelsens kamp för integration och politisk jämlikhet och Nation of Islams strävan efter segregation och självbestämmande.
Marable skriver ingående om konflikterna i den svarta kampen men även om tillfälliga mötespunkter. I ett myller av föreningar, karaktärer och politiska skeenden uppenbarar sig de vägar som den svarta rörelsen har tagit men även de vägar som den skulle kunna ha tagit. Malcolm hade omfattande kontakter med socialistiska grupper, med trotskister och fackföreningsledare och allt däremellan. I ett historiskt perspektiv är detta inte märkligt, exempelvis nämner Marable att det fanns tusentals medlemmar i Kommunistpartiet i Harlem på 40-talet när Malcolm flyttade dit. I samtal med Malcolm försökte de Sovjet-kritiska marxisterna James Boggs och Grace Lee Boggs under 1964 övertala honom att flytta till Detroit, där “han hade tusentals entusiastiska anhängare och där det fanns en bredare radikal bas”. Vid sådana ögonblick är allt fortfarande möjligt. De följande scenerna utspelar sig dock i New York, där Malcolm stannar kvar och organiserar mitt bland de forna bröder som nu utgör en växande fara för hans liv.
Som en radikal företrädare för landets svarta arbetarklass kom Malcolm X att utgöra en avgörande inspirationskälla för Svarta Pantrarna, innan de gick under av repressionen från den amerikanska regeringen. I Malcolms fall avbröts hans gärning 21 februari 1965 då han sköts ihjäl just när skulle hålla tal på Audubon Ballroom i Manhattan. Mördarna var medlemmar i Nation of Islam och mordplanerna genomfördes med Nation of Islams, FBI:s och New York-polisens goda minne.
Trots betydande historiska skillnader så är det frestande att läsa historien om Malcolm X och göra jämförelser till dagens Sverige. Här ökar ojämlikheten och skiktningen mellan ekonomiska klasser får allt mer en etnisk karaktär. Segregeringen i samhället fördjupas. Splittringen i vänstern växer. Samtidigt får religiösa grupper spela en mer framträdande roll. I den här situationen riskerar socialister att fastna i sin egen begränsade miljö. Med inspiration från Malcom X:s ideologiska resa bör vi istället odla vår nyfikenhet och utvärdera hur våra erfarenheter av klass och organisering kan hjälpa oss framåt idag. Vi bör fundera kring hur vi kan möta människor där de är utan att de ska behöva komma till oss. Hur vi, utan att för den delen släppa våra egna perspektiv och principer, kan möta individer som befinner sig någonstans mellan materiella behov och ett politiskt medvetande och hur vi där kan prata om vart vi är på väg tillsammans.
