(Debattartikel bakom betalvägg i Arbetaren, 27/10 2023)
Sverige 2023. Nyheter om skjutningar och sprängningar blandas med uppdateringar om nedskärningar och ökad repression och övervakning. Gangsternätverken expanderar medan Tidögänget blir allt mer vågad i sin politik. Situationen kan lätt upplevas som paralyserande och hopplös. Om vi vill något annat är det några saker som vi först måste säga till varandra.
Högerns kriminalpolitik kanske är usel, men i ärlighetens namn vill de bara ha ett icke-fungerande svar på våldets framfart. Ett verkligt svar på den nuvarande situationen vore att rycka upp det nyliberala ekosystem där gangsternätverken frodas med rötterna. Det finns inget liberalt samhälle utan en stark gangstermiljö, ingen avreglerad ekonomi utan banditentreprenörer, ingen slaktad välfärd utan barnsoldater. Pengarna snurrar från ekobrottslingarna på Östermalm till tjackisarna i norra Skåne, från kidsen i Rinkeby till byggmaffian i innerstan. As above, so below. Blodspengar luktar inte.
Att införa det nyliberala banditsamhälle som nu exploderar framför oss har varit högerns och överklassens mål de senaste 50 åren. Överklassen har en historia av att använda kriminalitet och gängmiljöer som ett sätt att splittra och trycka tillbaka arbetarklassen. Sedan välfärdsstaterna började tappa initiativet efter 70-talets kriser har denna dynamik blivit mer framträdande, där rasismen och ignoransen, det nedmonterade utbildningssystemet och utökade kontrollapparater är andra ingredienser. På samma sätt förordar inte högern hårdare tag för att det skulle fungera, men utifrån en konservativ vision om ett samhälle där straff och kontroll går före social brottsprevention och återanpassning, och framförallt utifrån ett privat intresse av att tjäna pengar på säkerhetsbolag och privata fängelser. Detta är inte konspirationsteorier, utan helt enkelt vad som fungerar för att hålla kvar överklassens makt över samhället, över hur vi arbetar, tänker och lever våra liv.
Här har socialister anledning att sträcka på sig, då enbart en demokratisk planering av ekonomin ger oss verktygen till att gräva upp gangsternätverken med rötterna. På 30-talet lyckades Socialdemokraterna möta fascismens framfart genom ett krisprogram i de sociala frågorna, och idag har den breda vänstern till uppgift att formulera ett lika omfattande program för att möta vår tids kriser.
Låt systemkritiken och framtidstron ta en större plats. Stenhårda och kristallklara kampanjer för att rusta upp skola och bostäder och rensa upp bland arbetslivskriminalitet och ekonomisk brottslighet skulle kunna kombineras med en framtidsvision präglad av värdighet, stolthet och självbestämmande. Hur detta görs praktiskt är samtidens stora utmaning, men för att vända den nuvarande situationen är detta några insikter som vi måste bära med oss.
/Lars Flysjö, kriminolog, aktiv på landettillstan.se och i podcasten “Brott och klass”
När jag läser Rasmus Landströms artikel om arbetarlitteratur och svensk gangsta-rap kan jag till en början bara nicka medhållande. Proletärförfattarna hade inget enhetligt program. Ivar Lo-Johanssons böcker präglas av en kritik av massan och en önskan bort från vardagsliv och lönearbete, snarare än uttalad samhällskritik och uppmaningar till organisering, och hos Jan Fridegård, min absoluta favorit på det svenska språket, är historieintresset och de andliga dimensionerna framträdande.
Lika lite är dagens rap-scen homogen. Gränsen har alltid varit flytande mellan kriminell underklass och skötsam arbetarklass. Uppdelningen skär rakt genom bostadsområden, familjer och individuella livshistorier. Många från arbetarklassen begår brott i sina tonår, och en del hinner spela in några låtar med så kallad gangsta-rap, innan de växer upp och skaffar jobb och familj. Enligt kriminologisk forskning sker detta oftast i 20-årsåldern. Ett mindre antal fortsätter sedan, på grund av temperament, trauman eller dålig moral, och de står för den stora delen grövre kriminalitet i samhället.
Vid någon punkt kan man säga att en person väljer identiteten som kriminell, och ibland lyckas man göra klassresan till fullfjädrad entreprenör. Detta gäller för människorna bakom Kartellen, men få andra svenska rappare. Mycket av Yasins texter, beats, klädval och artistsamarbeten förra året pekar snarare med en dramatisk tydlighet på en önskan bort från kriminaliteten. En liknande rörelse finns hos Guleed och i en linje av svenska underdog-berättare, med start i The Latin Kings Välkommen till förorten från 1994. Gemensamt för dem är att deras identitet främst finns som rappare och artister snarare än kriminella.
Det är bekvämt att följa tidsandan och måla upp svenska rappare som självförhärligande gangsters när flertalet snarare verkar i en tradition av varnande berättelser kring den svarta ekonomins baksidor. Vi kan frossa i löpsedlar och peka finger och strålkastare mot dessa småfiskar, våra så kallade gangsta-rappare. Medan de stora fula fiskarna arbetar ostört i skuggorna.
Precis som Landström skriver bör vi ägna genren kritisk uppmärksamhet. Vi kan lyssna närmare. På hur Guleed predikar mot våld och för enighet i sin stad i sin klassiska låt Besatt. På hur Yasin öppnade sitt 2020 med en önskan om att “köpa hus på landet, dricka vin och måla”. På hur debuterande söderortsrapparen 23 rappar om socioekonomiska faktorer i Adressen och samplar Olof Palme i Scorpio.
Personligen så saknar jag fler politiska låtar. Det är en tragedi att ingen tog över den facklan från Kartellen, men säger man att de var närmare arbetarlitteraturen för att de var gangsters med en pistol i ena handen och ett plakat i den andra, då har man lyssnat ytligt. Det allra mest grundläggande i rap-genrens DNA är en språklek över beats där man dissar andra och lyfter upp sig själv. Det har varit så sedan 70-talet. Lika konstant är utomståendes krav på att rap ska vara samhällskritisk (uppbygglig!) för att ha existensberättigande. Detta tryck från vänsterhåll har samspelat med högerns krav på censur och repression. Ändå har rap överlevt och utvecklats till att idag dominera den globala populärkulturen. Varken dagens rappare eller gamla tidens proletärförfattare behöver hålla i ett plakat för att vara intressanta. Det som media kallar för gangsta-rap innehåller viktiga skildringar av ett nytt och kallt Sverige, där avsändaren endast undantagsvis är gangstern som har lyckats i sin kriminella klassresa – och oftast utgörs av en svensk arbetarklass i förändring.
Det är bisarrt hur snabbt man har vant sig vid rotorbladens dån över våra områden var och varannan kväll. I Malmö har flygturerna, åtminstone under augusti och september, varit ett försök att få ner antalet bilbränder. En utvärdering kunde inte finna några belägg för att det fungerade. För rättvisans skull bör det nämnas att detta pilotprojekt var ett bidrag till mer evidensarbetat polisarbete på en nationell nivå. Det låter som en positiv utveckling, men personligen är jag inte optimistisk.
Dels för att den lågintensiva ljudterrorn fortsätter strax ovanför min balkong, och dels har jag svårt att se att våra politiker och tjänstemän skulle göra en sådan vändning utan att någon extern organiserad kraft tvingade dem till det. Jag misstänker att de hårda tagen, från superbunkrar och polishelikoptern till Rimfrost och kameraövervakning och telefonavlyssning och dataavläsning till drönare, kommer fortsätta.
De hårda tagen drivs av en egen logik. Utvecklingen och försäljningen av repressiv teknologi är bra för ekonomin. Enkla lösningar på komplexa problem är bra för politikers karriärer och för liberala och konservativa tankesmedjor som vill prata om vad som helst, förutom att vårt samhälle och ekonomi har grundläggande strukturella problem. En kriminalpolitik baserad på forskning och erfarenhet, som tar hänsyn till våra medborgerliga friheter, den enskildes personliga integritet och en dräglig livsmiljö för alla, kommer inte vara i fokus framöver heller. Men motbevisa mig gärna.
Det var utmärkt att Byggnads satte ned foten och hotade med strejk då motparten Byggföretagen vägrade ta arbetet mot dödsolyckor och arbetslivskriminalitet på allvar. De här frågorna berör nämligen inte bara en enskild yrkesgrupp. På många sätt är bygg den viktigaste delen av ekonomin, och hur det ser ut i byggbranschen avgör i stor grad hur det ser ut i andra delar av samhället.
Byggandet är en sådan enorm sektor av ekonomin och själva förutsättningen för att andra ekonomiska aktiviteter ska kunna etablera sig och expandera. Den politiska styrningen är också mer närvarande här än i andra delar av ekonomin då alla byggprojekt i olika grad innebär ett samarbete mellan det privata och det offentliga. Att varje enskilt projekt är så stort och svåröverblickbart, och engagerar hela arméer av entreprenörer och underleverantörer, politiker och tjänstemän, fackföreningar och inspektörer, gör verksamheten känslig för fusk, korruption och annan kriminalitet. Offentliga anbud ska riggas, karteller ska bildas, de på ansvarspositioner ska mutas, löner ska dumpas och pengar ska tvättas. Du behöver inte se många avsnitt av Sopranoseller Gomorraför att fatta att detta är högintressant ur ett kriminologiskt perspektiv.
Byggnads fick genom två punkter i det nya avtalet som är relevanta här. Dels får Byggnads regionala skyddsombud ökade befogenheter och tillträde till alla arbetsplatser med kollektivavtal, och dels innebär huvudentreprenörsansvaret en uppsnabbad och förenklad process för att granska misstänkt kollektivavtalsbrott samt ett utökat ansvar för huvudentreprenören. Frågan är vad detta kommer innebära i verkligheten.
Ett historiskt exempel som vi kan titta närmare på här är New York. Den italienska maffians makt från 1920-talet och framåt baserades till stor del på deras kontroll av stadens fackföreningar och byggbolag. Därifrån kunde man sprida sitt nät av korruption in i andra branscher och vidare till Hollywood och Las Vegas och ända in i Vita huset. Även om maffians makt har minskat med åren så har man fortfarande inflytande i stadens fackföreningar. Då branschen består av hundratals entreprenörer och underleverantörer har det fungerat mindre bra att svartlista företag. Istället är forskare försiktigt positiva till ett system där företag som lägger anbud på offentliga byggprojekt ska fylla i utförliga frågeformulär kring ekonomisk och annan brottslighet, samt anställa en inspektör som är godkänd av staten och som sedan har koll på byggarbetsplatserna och projektet i sin helhet.
I Sverige kan skyddsombuden möjligen fylla en liknande funktion, och förhoppningsvis vara i en del i att vända utvecklingen. För om Sverige inte lyckas göra som New York i detta fallet så finns det en stor risk att svartjobbsfabriken växer, och att Sverige istället gör på 2020-talet så som New York gjorde på 1920-talet – och välkommnar den organiserade brottsligheten allt längre in i maktens korridorer.
KÄLLOR – Block A, Griffin S, (1997) The teamsters, the White House, the Labor Department – A commentary on the politics of organized crime. Crime Law and Social Change, 27(1), pp. 1–30. – Ichniowski, C, Preston A, (1989) The Persistence of Organized Crime in New York City Construction: An Economic Perspective. ILR Review, 42(4), p. 549. – Jacobs J B, Thacher II T D, (1989) Attacking Corruption in Union-Management Relations: A Symposium. ILR Review, 42(4), p. 501 – Woodiwiss M, (2015) The analysis and containment of organized crime in New York City and beyond: an interview with James B. Jacobs. Trends in Organized Crime, 18(1/2), p. 86.
Inom kriminologi kopplar vi traditionellt uppkomsten av organiserad brottslighet till svaga institutioner och ekonomisk ojämlikhet. Därför ser vi en betydande närvaro av maffialiknande strukturer i Italien, Ryssland, Mexiko och Indien, och det är främst så vi förstår problem med organiserad brottslighet i Brasilien, USA, Storbritannien, Japan och på Balkan. Det finns dock ytterligare faktorer som vi bör titta närmare på för att förstå hur organiserad brottslighet växer fram.
När jag skrev min magisteruppsats om byggmaffian – eller närmare bestämt om vilken roll korruption har för att organiserad brottslighet ska kunna infiltrera byggsektorn – i våras fastnade jag för en studie från 2019 som jämför situationen i två socioekonomiskt likartade länder, Kanada och Nederländerna. Det visade sig att våldsamma kriminella grupperingar var involverade i byggkartellerna i Kanada, men inte i Nederländerna. Frånvaron av maffia i Nederländerna berodde inte på moralisk överlägsenhet utan på att lagen såg mellan fingrarna på kartellbildningar. Det var normaliserat att anbuden riggades till allas (utom skattebetalarnas) fördel. En samsyn med resten av industrin och det politiska etablissemanget hade växt fram, och det behövdes inte någon maffia för att muta tjänstemän och hålla konkurrenter på mattan då herrarna i industrin själva skötte om detta. Vad skiljer då Nederländerna från Kanada?
Vi föreställer oss gärna det stora landet i norr som en snällare version av USA, där våld och politisk inskränkthet har ersatts med en betagande natur och laglig cannabis, ett socialdemokratiskt paradis med ett supertrevligt, hockey-älskande folk som har välsignat oss med genier som Norm MacDonald och George St. Pierre. Läser man något om den organiserade brottsligheten i Kanada så blir den bilden snart mer komplex. Hells Angels har sin starkaste bas i hela världen här. MC-kriget i Quebec-regionen skördade mer än 160 liv mellan 1994 och 2002, vilket kan jämföras med det nordiska MC-krigets tolv dödsoffer mellan 1994 och 1997. På sina håll har MC-gänget utmanat och till och med kört bort den italienska maffian.
För den finns här också. Dess historia sträcker sig minst hundra år tillbaka i tiden. Vill man belysa något av Kanadas betydelse i ett internationellt perspektiv kan vi nämna Cuntrera-Caruana-klanen, som efter en ökad repression från den italienska staten emigrerade från Sicilien på femtiotalet och etablerade sig i Montreal i Kanada och Caracas i Venezuela. En god tillgång till ländernas banksystem gjorde dem snart oumbärliga för att tvätta Cosa Nostras blodspengar. De hjälpte även till att samordna internationell heroinhandel mellan de sicilianska klanerna och New York-familjerna, och nämns i utredningarna för både 70-talets French Connection och 80-talets Pizza Connection. I början av 90-talet inledde de ett samarbete med den kalabriska maffian ‘Ndrangheta för att importera kokain till Italien, och fortsatte senare på egen hand med import till Kanada under Montreal-bossen Vito Rizzutos välsignelse.
Affärsmännen i stadens byggkartell arbetade också under Rizzuto-klanens välsignelse. Allt sköttes allt på ett traditionell sätt. Enligt den tidigare nämnda artikeln var byggherrarna stamgäster på Rizzuto-klanens olika social clubs och de betalade även en slags skatt till dem i form av pizzo. Vito Rizutto, känd från Netflix-serien Bad Blood, hade den samordnande roll som industriherrarna själva spelade i Nederländerna. Enligt en kanadensisk entreprenör var kartellen ett gammalt arrangemang, initierat av företagen själva. 2,5 % av alla vinster överfördes till medlemmar av Cosa Nostra, som i sin tur använde pengarna till att jämna ut vinster för de olika företagen, men även för att betala kriminella grupper och lokala politiker. Företag utanför kartellen hindrades från att lägga anbud på offentliga byggprojekt genom hot, trakasserier eller andra åtgärder från Rizutto-klanen.
Under många år kunde samhället se på organiserad brottslighet som ett utomstående hot, något som olika etniska grupper förde med sig från sina hemländer. När akademiker började studera fenomenet närmare menade man istället att dessa kriminella grupper i allmänhet växer fram genom att tillhandahålla varor och tjänster som efterfrågas på marknaden. I en artikel från 2011 beskriver Federico Varese hur framväxten av den italienska maffian Cosa Nostra i USA kan kopplas till oförutsedda konsekvenser av lagstiftning. I 1900-talets början beskyddades illegala marknader som spel och prostitution av lokala politiker och korrupta poliser, medan legala marknader som bygg, textilier, slakterier och sophämtning var organiserade i karteller. När borgmästaren inledde ett ambitiöst arbete med att slå ner på dessa arrangemang ledde det istället till att de istället fann beskydd från nyligen bildade maffiagrupper, varav de mest framgångsrika utgjordes av nyanlända migranter från södra Italien. Tanken att maffian har sitt upphov i det egna landets ekonomi och lagstiftning blir ännu tydligare om vi tänker på att Cosa Nostras enorma expansion några år senare möjliggjordes av förbudspolitiken mot alkohol.
Ett återkommande tema i litteraturen som jag läste inför min uppsats var att gränsen mellan det som vi kallar för ekonomisk brottslighet och det som vi kallar för organiserad brottslighet ofta är flytande. Om vi enbart kopplar uppkomsten av organiserad brottslighet till svaga institutioner och ekonomisk ojämlikhet så får vi en skev bild av agens, alltså vem det är som är ett agerande subjekt i olika arrangemang, vem som är förövare och offer, eller annorlunda uttryckt – vem som är ond och god i den aktuella pjäsen. Om vi ska förstå korruptionen och förekomsten av maffialiknande strukturer i byggsektorn bör vi förstå att företagen ofta själva skapar karteller och anlitar den undre världen för att göra smutsjobbet.
I fallet med både Kanada och Nederländerna hade kartellerna initierats av företagen. Just detta möte mellan ekonomisk brottslighet och resursrika gatugäng framstår som den organiserade brottslighetens skapelseögonblick. Advokater, banktjänstemän och fifflare från olika företag har en oumbärlig roll för att gatugängen ska kunna ta klivet upp till en nivå som kännetecknas av en långsiktigt planerad verksamhet och en tillgång till korrupta politiker och tjänstemän. Ett intressant exempel på detta är den roll som Hatton Garden, ett område känt för juvelerare i centrala London, har haft för framväxten av en mer sofistikerad organiserad brottslighet i Storbritannien. Vi kan fråga oss om inte exempelvis storbedragaren Torgny Jönssons affärer med Milan Sevo och den före detta Hells Angels-presidenten Thomas Möller har sått frön till liknande strukturer i Sverige.
Utifrån faktorerna geografiskt läge och institutionernas styrka så ser jordmånen för dessa frön dock inte ut att vara den bästa i Sverige. Jämför vi internationellt kan vi se att närheten till USA en viktig faktor för framväxten av organiserad brottslighet i Kanada redan för hundra år sedan. Att den politiska kulturen och det ekonomiska systemet skiljer länderna åt hindrade inte att kontakter mellan olika kriminella entreprenörer upprättades över gränsen, och detta samarbete har sedan fortsatt, tydligast genom Rizzuto-klanens nära relation till Bonnano-familjen i New York. Att hamnarna i Quebec och Montreal är traditionella inkörsportar för narkotika till hela Nordamerika spelar också en viktig roll. Det geografiska läget är förvisso den främsta anledningen till att Malmö är mer knas än resten av Sverige, men Skandinavien är som marknad helt enkelt inte stor nog för att några maffialiknande strukturer skall växa fram.
Vidare är den svenska staten och dess institutioner fortfarande starka, och de kriminella gruppernas profiter är sällan tillräckliga för att återinvesteras i mer långsiktiga projekt och knytas till omfattande legala intressen. Båda dessa faktorer förhindrar i sin tur framväxten av en mer omfattande korruption. En relativt stark välfärd och arbetsmarknad begränsar även den organiserade brottslighetens rekryteringspool av unga män utan något att förlora. Med fortsatta nedskärningar och ett klassamhälle som allt mer delas upp efter hudfärg och härkomst finns det i och för sig anledning att bekymra sig för morgondagen.
Man ska inte underskatta riskerna för korruption i en industri där det offentliga kan ta rollerna som både beställare, projektutvecklare och kontrollansvarig, och det offentliga och företagen ofta delar gemensamma intressen. På det sättet kan man alltså säga att ekonomisk brottslighet och organiserad brottslighet uppstår ur själva industrins materiella förutsättningar. När jag läser genom litteraturen för min uppsats är det tydligaste orosmolnet för en svensk kontext det som kallas för discretionary power, det vill säga avsaknaden av transparens och möjligheten att utkräva ansvar för offentliga upphandlingar. Även tidigare har byggsektorn varit korrupt i Sverige, vilket man kan läsa om i Fleming Bromans memoarer, men att Irene Svenonius och Filippa Reinfeldt inte sitter i fängelse efter alla turer kring bygget av Nya Karolinska sjukhuset skvallrar om att utvecklingen inte har gått i rätt riktning.
När byggandet kommer att sätta igång framöver i Sverige, som ett sätt att möta bostadsbristen och som ett sätt att stimulera ekonomin, sätter jag en rejäl peng på att skiten kommer att kuka ut på helt nya nivåer. Stora offentliga byggprojekt, utan någon vidare kontroll över vad som ska levereras och hur det ska gå till och till vilka kostnader, och med samma brist på transparens och ansvarstagande som präglar svensk politik för tillfället, kan erbjuda en öppning för olika svenska kriminella grupper att investera sina blodspengar, stabilisera sina verksamheter långsiktigt, få tillgång till korrupta politiker och tjänstemän, och nå den nivån där man på riktigt kan tala om en svensk maffia. Kanske håller detta redan på att hända.