När industrins historieskrivning tog över

Posted on by Lars

SVT:s nya dokumentär När hiphop tog över fortsätter där lika sevärda Den svenska hiphopens pionjärer slutade. Fokuset nu är på Redline Records och Kartellen men framförallt på den följande vågen med Yasin, Dree Low, Z.E. och andra. Den våg som kom att dominera topplistan, gatan och social media, och förändra svensk kultur i grunden. Den våg som vi fortfarande är mitt uppe i.

Att dokumentera innebär att exkludera, och jag kan såklart prata om artister som borde varit med hela dagen. Sthlm Inkasso är helt ikoniska och var först med dirty south-soundet i Sverige (förutom deras mixtapes, lyssna till exempel på Svart van från 2010), men en kufiskhet, en mediaskygghet och låga streamingsiffror kan förklara deras frånvaro.

Men hur missar man att det var Ivory som på riktigt sparkade in dörren för trap-soundet, med Molnfällan från 2013? Särskilt när den ledde till en framgångsrik independent karriär, med hit efter hit, och ända fram till Melodifestivalen. Enligt mig har Guleed varit Sveriges nummer ett i flera år nu, och han var en av de första som gjorde svensk trap på riktigt, men dokumentären borde varit tydligare med att hans epokgörande Kom se är en specifik stil av trap, som redan hade i sig något av det brittiska DNA som han och många andra svenska artister senare valde att gå all in på. Dessutom, hur kan man nämna artister som Far & Son och Kitok (vem?) men inte SödraSidans stenhårda gatuklassiker och miljontals visningar, eller att Stockholmssyndromet gjorde landets mest spännande rap under några år då höjden av nyskapande för resten av scenen var att strössla lite reggae på en DJ Premier-produktion från Wish?

Jag har inga hårda data på det, men i mina ögon tecknar urvalet i När hiphop tog över en slagsida åt rappare med någon slags skivbolagskoppling. Inte oväntat, men tråkigt då public services uppdrag just är att verka som en motvikt till industrins krassa intressen.

Rap behöver starka fack och mindre egon

Posted on by Lars

Jag lyssnar sällan på podcasts, men nu har jag lyckats se några intervjuer med favoritrappare som Cormega, DJ Quik och Q-Tip (de två sistnämnda har främst gjort avtryck som producenter).

Trots klassiska intervjuer genom åren (där min egen är en höjdpunkt) känns det speciellt när Mega gästar My Expert Opinion. Han har precis släppt sin starkaste skiva sedan Legal Hustle-samlingen från 2004, men det känns också som att han verkligen trivs här. Målet för programledaren Math Hoffa tycks vara att återskapa en traditionell frizon för underdog-diskurs, en frisörsalong i ett afroamerikanskt arbetarklassområde, där artister uppmanas att vara sig själva och samtalet kan växa fram på ett organiskt sätt. I över två timmar avhandlar Cormega sin uppväxt och tiden i fängelse, vad för risker en framgångsrik rappare utsätter sig för i sina gamla områden, hur han själv hanterar detta, hur man kan åldras med värdighet, och för oss kriminologer extra intressant, relationen mellan kriminalitet och ekonomiska möjligheter och hur pandemin påverkade detta.

I deras intervju med Q-Tip får ett vanligt förekommande problem rent av pinsamma dimensioner. Grundläggande: gör man intervjuer måste man lära sig att, mer och mer, hålla käften. Nu skippar man den legendariske producentens skrönor om att spela in med Mobb Deep, Whitney Houston och Prince för att Mecca gång på gång (ironiskt nog) ska få raljera om vilka hemska egon folk från New York har. Trots detta hinner Q-Tip med att berätta om sin kreativa battle med Dr Dre (där Straight Out Of Compton var en avgörande inspiration för The Low End Theory, som i sin tur kraftigt påverkade The Chronic) samt lyfta behovet av fackföreningar inom musikindustrin. Åldringarna i salongen beter sig som en slags tankesmedja för äkta skit, men har missat att detta var något som Pimp C ständigt propagerade för innan sin död, och att även New York-legenden Bumpy Knuckles har varit inne på liknande tankegångar.

Kristersson skiter i om unga skjuter ihjäl varandra

Posted on by Lars

Ulf Kristersson bryr sig inte om unga män skjuter ihjäl varandra. Då hade hans fokus varit på det som gör mest för att driva fram våldet: barnsoldaterna och narkotikamarknaden. Istället fortsätter pratet om hårdare tag, en ofta ineffektiv eller kontraproduktiv politik, som garanterat kommer äta upp både skattemiljoner och rättsstaten så som vi känner till den.

Det finns en annan väg framåt.

Alla som studerar kriminologi lär sig att det måste finnas en villig gärningsman och ett lämpligt tillfälle för att ett brott ska ske. Det är den kemiska formeln för att kriminalitet ska hända. Är personen inte motiverad eller redo att begå den brottsliga handlingen, då blir det inget brott. Finns det inte knark att sälja eller offer att råna, samma resultat. För gängbrottsligheten kan vi här prata om rekrytering och möjligheter. Saknas det en bas för rekryteringen av gängkriminella eller möjligheter att tjäna pengar, då kommer gängen att förtvina och sedan försvinna. Men så ser det inte ut i Sverige.

Den stora förtjänsten med boken Mitt ibland oss är att Evin Cetin genom att intervjua de unga gärningsmännen målar upp en levande bild av de två faktorer som starkast bidrar till den nuvarande situationen: rekryteringen av barnsoldater och narkotikamarknadens möjligheter till snabba pengar. Även om författaren själv inte går in särskilt mycket på lösningar, så kan vi konstatera att en upprustning av skola, socialtjänst, bostadspolitik och arbetsmarknad är prioriterat för att stoppa rekryteringen. En legalisering av cannabis kan i sin tur beröva mycket av gängens inkomster (och en genomtänkt reglering och beskattning kan förhindra mycket av de bakslag som vi ser i USA). Vi bör också diskutera hur en liberaliserad ekonomi har gjort det lättare att återinvestera blodspengar i bland annat bygg-, städ- och välfärdsföretag, men även i ekonomisk brottslighet.

Blå och bruna politiker vill inte att vi pratar om de här perspektiven. Men för att verkligen göra något åt gängbrottsligheten i Sverige så måste vi framförallt fokusera på rekrytering och möjligheter, eller med andra ord, barnsoldaterna och narkotikamarknaden.

Det är mycket nu

Posted on by Lars

Det är mycket nu.

Två år efter stormningen av Capitolum ser jag dokumentären This Place Rules. Den 25-årige (och sexbrottsanklagade) filmaren Andrew Callaghan landar i ett centralt budskap: den rika eliten, med CNN på ena sidan och Fox News på andra sidan, tjänar på polariseringen i landet, medan arbetarklassen lämnas med krossade drömmar, allt mindre resurser, och här, även långa fängelsedomar.

(Duct Tape-hoodie spotted – ett av många episka ögonblick i This Place Rules. RIP Trouble!)

Dagen efter ser jag hur anhängarna till Trump-kopian Bolsonaro lever ut händelserna från Washington DC i en brasiliansk kontext. Efter att de har stormat och slagit sönder den brasilianska kongressen (medan polisen mest har tittat på) kan man se hur aktivisterna applåderar militärens ankomst till scenen. Men deras krav på militärkupp når döva öron. En avgörande faktor är att USA den här gången inte stöttar kuppmakarna (till skillnad från 1964, då en 21-årig period med diktatur inleddes när arbetarpartiets João Goulart avsattes av militären). Nu är 1200 bolsonaristas frihetsberövade efter stormningen och åtal har väckts mot 39 personer för brott mot staten.

Medan Trump och Bolsonaro semestrar så fortsätter deras anhängare att marschera framåt, och genomgår både normaliserings- och radikaliseringsprocesser. Skillnaden mot Sverige är att de faktiskt är vid makten här.

(Bolsonaro flydde till UFC-stjärnan José Aldos hem i Florida efter valförlusten och kan här ses äta på KFC.)

Jag vet inte exakt var du bör placera dina pjäser idag för att ett vackert och systemhotande vänsteralternativ ska växa fram. Det är svårt att ta in hur mycket vi har förlorat de senaste årtiondena, och de senaste tre-fyra åren. Hur förutsättningarna för politisk kamp har förändrats på djupet.

Men medan Kristersson och Billström säljer ut våra grundläggande friheter till islamistkräket Erdogan, och medan vi arbetar vidare i olika kamper och projekt, kan jag säga så här. Det är av största vikt att vi fortsätter att svettas och gå framåt varje dag – som stolta demokrater. Att vi fortsätter utbilda oss och passa vidare kunskapen och kulturen. Att vi håller hårt i våra kamrater. Att vi aldrig glömmer våra ungdomar och våra äldre. Att vi gör det i en anda av öppenhet och gemenskap. Att vi håller fast vid insikterna att solidaritet och politiskt uppvaknande är det vackraste som finns, och att förändringen och friheten är möjlig.

Mångfalden vinner matchen

Posted on by Lars

Bredvid några riktigt fattiga argument kring hårda straff, polisens interna utredningar och avkriminalisering, lägger polisen Jale Poljarevius fram ett snyggt resonemang om mångfaldens förtjänster i en intervju med Dialogiskt. Hans erfarenheter säger att kriminella grupperingar beståendes av olika etniska grupper är varit svårare att arbeta emot, då de tar det bästa från sina olika bakgrunder. Detta resulterar i oförutsägbarhet, motståndskraft och innovation. Samma princip gäller för samhället i stort. Tillsammans blir vi jävligt vassa. Alla vinner på att vi inkluderar så många som möjligt, och det gäller inte bara etnicitet.

(Machiavellis egna ideal var inte särskilt machiavelliska…)

Detta är själva nyckeln till demokratin. Det är därför den är mäktig. Mäktigare än sina fiender. Machiavelli visste detta. I hans mindre kända men mest intressanta verk Republiken: diskurser över de tio första böckerna av Titus Livius visar han att de perioder under Romarriket där makten delades till fler medborgare var mer framgångsrika jämfört med perioder av kejsarstyrt envälde. Främst för att man begick färre fatala misstag som ledde till onödiga krig. Detta för att man hade tillgång till mer information och fler rimliga invändningar kunde beaktas. Vad Jale Poljarevius ser i dagens kriminella nätverk såg Machiavelli när han studerade antikens politiska konflikter.

Under folkhemmets uppbyggnad kunde vi se att fler och fler ur arbetarklassen fick tillgång till högre utbildning och avancerade arbeten. Detta kan kopplas till en innovativ och högteknologisk tillverkningsindustri i vårt land. Introducerar man tillgången till hemdatorer och bredband i den mixen så får vi även grunden till det svenska IT-undret. Samtidigt var en politik med kommunala musikskolor och replokaler en viktig faktor bakom det svenska musikundret.

(Jonas Birgersson från Framfab, det svenska IT-undret personifierad.)

Här finns en utmaning för dagens Sverige. Vi befinner oss nu i en situation där arbetarklassen förvägras de attraktiva jobb som en grön omställning och en upprustning av infrastrukturen och beredskapen skulle skapa. Där högutbildade invandrare rutinmässigt gör en negativ klassresa, genom att diskrimineras på arbetsmarknaden och tuggas sönder av en själsdödande myndighetsbyråkrati. Där unga människors talang och intelligens spolas ner på toaletten i en genomkorrupt marknadsskola. Men de förtjänar bättre. Alla vi förtjänar bättre.

Landet och stan, tillsammans som ett lag

Posted on by Lars

Namnet på den här sidan är taget från en rad av rapparen Onda. Fejs säger i en annan låt att när ”landet kom till stan blev det andra jävla bullar”, men Onda sammanfattar både en äldres generations resa från bonnahålor till betonglådor, mina erfarenheter av folkhemmets fortsatta sönderfall på 90- och 00-talet, samt vår gemensamma och på alla sätt prekära situation nu: “Från landet till stan och rakt ner i smeten / Sitter bara och väntar på singulariteten”.

Onda levde första halva av sitt liv utanför en by i Västerbotten och andra halvan utmed gröna linjen i södra Stockholms förorter. Uppvuxen i en mindre stad i Halland, och efter några års kringirrande, rotad i södra innerstaden i Malmö, så relaterade jag starkt till hans berättelser. Tanken att landets öde på något sätt finns i relationen mellan storstäder och småorter har också varit med mig sedan jag började engagera mig politiskt för runt tio år sedan.

Att folk och resurser har flyttats från landet till det urbana, i en process som har ändrat karaktär men varit tydlig i över hundra år, det är den egentliga berättelsen om Sverige. Vi ser det i avindustrialiseringen, avbefolkningen, i arbetslöshet, missbruk. I bruksorternas övergivna industriområden och nedlagda vårdcentraler, men även i innerstädernas lyxbutiker och skenande bostadspriser.

Ingen har utnyttjat den här processen bättre än Sverigedemokraterna. Eller rättare sagt, ingen annan har utnyttjat det. Som vanligt är det inte de som är så bra men de andra partierna som är så dåliga. Samtidigt betyder SD:s lojalitet till Svenskt näringsliv och deras agenda (en fortsatt utarmning av arbetarklassen och det offentliga, ett stopp för all demokratisk kontroll av infrastruktur och ekonomi) att de egentligen inte har något att erbjuda de som har drabbats av utvecklingen, oavsett om de bor i förort eller bruksort.

Trots att folk på ytan skiljer sig åt, så finns det, som Onda en gång nämnde, “så mycket gemensamt som förenar landsorten och förorten: tristess, arbetslöshet, kassa skolor, känslan av vi mot dom”. Kampen mot nedskärningar har länge varit en fråga med potential att förena den splittrade arbetarklassen i vårt avlånga land.

Kommer vägen framåt påminna mest om Tillsammansskapet eller Ort till Ort? Om internationella exempel som Gula västarna eller Enough is enough? Något som liknar Hela Malmö för hela Sverige? Det återstår att se.

Men fortsätt framåt. Folkrörelsernas tid är här. Fortsätt experimentera, fortsätt utvärdera, och fortsätt pusha framåt för att se var fienden ger vika först. Vinterns prishöjningar och ökade levnadskostnader kommer bara att fördjupa dessa konflikter, men också bereda plats för radikala lösningar.

Hårdare tag och vänsterns förslag

Posted on by Lars

En vän undrade vad jag som kriminolog tycker om högerns förslag om längre straff och mer avlyssning och visitering. Hjälper det? Vad skulle man kunna göra istället? Och vad är vänsterns förslag, förutom att satsa på minskade klyftor?

Som kriminolog är jag inte intresserad av hårdare tag. Straffskärpningen för olaga vapeninnehav var bra, men för det mesta är det kontraproduktiva metoder, som kommer vara negativa för våra fri- och rättigheter, inte minst för de grupper ur arbetarklassen som redan drabbas av den grova brottsligheten på olika sätt. Man kan inte rycka upp den organiserade brottsligheten med rötterna genom hårdare tag.

Den som tydligast har argumenterat för hårdare tag i Sverige är Moderaternas riksdagskandidat Fredrik Kärrholm, men hur seriöst kan man ta honom när han i Gangstervåld – Den nya brottsligheten bygger hela sin tes om hårdare straff på en källa, som när man kikar närmare argumenterar för motsatsen.

Det finns en svaghet i att vänstern ensidigt betonar de socioekonomiska bakgrundsfaktorerna. Att säga att man enbart skall bekämpa kriminalitet med en jämlik politik är strategiskt olyckligt, då effekterna av en jämlik ekonomisk offensiv kommer märkas i brottsstatistiken framförallt på den generation som har växt upp under dem, så vi talar om en väntan på minst tjugo år här. Och vi behöver åtgärder här och nu. 

Andra angreppssätt skulle innebära öppet mål för vänstern. Att styra upp skolan genom att först och främst sparka ut alla profitjagare vore en brottsförebyggande åtgärd. En upprustning av psykiatrin och missbruksvård vore guld värt, då det finns starka samband mellan kriminalitet och psykisk ohälsa missbruk. Den avreglerade arbets- och finansmarknaden har gödslat framväxten av den organiserade brottsligheten i Sverige, med dess kopplingar till arbetslivskriminalitet och ekonomisk brottslighet. Arbetet som exempelvis Hela Malmö utför är brottsförebyggande på en lokal nivå. Det här är typiska vänsterfrågor som skulle göra mycket för att att både förebygga och motarbeta karriärer inom den grova brottsligheten.

James Ellroys Los Angeles-kvartett var en modernistisk triumf

Posted on by Lars

Los Angeles-kvartetten är det mörkaste och nervigaste som jag har läst i deckargenren. Här rodde James Ellroy hem den historiska uppgift som Jack Kerouac med beatnik-vänner tidigare hade sjabblat bort: att ta Louis-Ferdinand Célines febriga telegrafprosa och plantera om den i efterkrigstidens amerikanska mylla. I Ellroys fall betyder det Los Angeles hamburgerbarer och polisstationer och jazzklubbar och parkeringsplatser.

I den efterföljande American Underworld-trilogin kokade Ellroy ner orden och drev upp rytmen ytterligare, men det är den avslutande delen i Los Angeles-kvartetten, 1992 års Vit Jazz, som är vildast; framhamrad med versaler, interpunktion, kursiveringar och radbrytningar, kryddad med slanguttryck, allt mer skruvade sexscener och en fixering vid extrema teman. Allt är uppskruvat till max, så nattsvart att det skimrar i ultraviolett.

Sigmund Freud inspirerade generationer av romanförfattare att begrunda det egna navelluddet. Här bidrar istället hans idéer om det undermedvetna och dess motstridiga begär och lojaliteter till trovärdig handling och karaktärsutveckling. Tonen är hårdkokt, med ett fokus på komplotter, sex och ond bråd död, men Ellroy har ett öga för hur våra tidiga erfarenheter formar oss, hur vi fjättras i maktstrukturer, men också för hur en människa kan överträffa förväntningar och övervinna sina egna neuroser. Skurkar och poliser blir svårare att hålla isär, och smutsen löper rakt från bakgatorna till maktens korridorer.

Även om Mike Davis framstår som skeptisk till Ellroys “almost unendurable wordstorm of perversity and gore” så utgör dennes City of Quartz ett mästerligt komplement till Los Angeles-kvartettens individperspektiv och tidstypiska, helgrisiga rasism och sexism. Till soundtracket rekommenderar jag Egyptian Lover eller Lana Del Rey, Cypress Hills Temples of Boom, Suga Frees Street Gospel, Loves Forever Changes, samt Ice-T:s Midnight och Ariel Pinks Life in L.A.

Hur Spanien förklarar svensk organiserad brottslighet

Posted on by Lars

Svenskar på jakt efter sol och snabba pengar är en gammal historia. Men då det tidigare handlade om ett fåtal driftiga individer, som Leo “Kinesen” Carmona och Jonas Falk, visar vänsterbloggaren Anders Svenssons genomgång av krimgruppers kopplingar till Spanien att den miljön nu är tämligen välbefolkad.

Från solkusten kan vi också se hur svensk organiserad brottslighet har utvecklats och passar in i en global hierarki, med den italienska maffian, olika rysktalande grupper, kinesiska triader, den japanska yakuzan och colombianska och mexikanska karteller längst upp, med grupper från Indien, Kanada, Nigeria, Brasilien, Balkan, Irland och Nederländerna strax under, och därefter, i tredje divisionen, har vi de svenska nätverken. Då dessa främst köper narkotika från de längre upp sticker Los Suecos från Malmö ut, då de anlitades som torpeder för en nederländsk kokainbaron. Deras framfart har vänt gårdagens varningar för en maffiainvasion på huvudet; ryska och italienska grupper visade sig ha ett begränsat intresse av den nordiska marknaden, istället förlägger pigga svenska entreprenörer sin verksamhet på den iberiska halvön.

(Amir Mekky, ledare för ökända Los Suecos, på resande fot…)
(… och gripen av myndigheterna i Dubai.)

Svensson beskriver en diversifierad spansk miljö, med aktörer från tonåren upp till pensionsåldern, från olika etniska grupper såväl som etniska svenskar, från släktnätverk, kompisgäng, MC-gäng. Detta kontrasterar mot kvällstidningarnas bild av svensk organiserad brottslighet som dominerad av tonåringar. Det skrivs mycket om gängkonflikerna, men mindre om danske byggföretagaren Nick Ingelbrigtsen och dennes kontakter med bröderna Mekky från Los Suecos. Och än mindre skrivs det om kopplingarna mellan fastighetsskojarna Thomas Melin och Johan Tungard och den 51-årige knarkbaronen Ivan Cacik från Helsingborg. Och så vidare. 

För att angripa rötterna till dagens kriminella ekosystem behöver vi lyfta fokus från ungdomarna och tala mer om de stora spelarna. För det är de som möjliggör de illegala profiter som Sveriges ungdomar mördar varandra för.

Folkförsvaret skrotades av amerikanska konsulter

Posted on by Lars

Det var nyliberal idioti, inte fredstider, som låg bakom skrotandet av det svenska folkförsvaret. Med hjälp av amerikanska säkerhetskonsulter ersattes ett omfattande system, som hade kunnat stärka demokratin och välfärden i Sverige långsiktigt, av ett nedbantat insatsförsvar, anpassat för att understödja FN men framförallt USA i deras globala strävanden. Enligt Gräns avsnitt om värnplikten från 27/7 var det ett upptinat världsläge i och med kalla kriget slut som låg bakom nedmonteringen av det svenska försvaret. Det stämmer inte.

Försvarsdiskussionen borde egentligen handla om det som Stellan Elebro tar upp i sin ledare i Folkbladet från 24/7. För att försvara det fungerande samhälle som vi känner till, krävs det att vi bryter med den nyliberala ordningen, med dess oförmåga att hantera pandemier, klimathot och ett förändrat säkerhetsläge, och istället etablerar en demokratiskt kontrollerad ekonomi förmögen att hantera dessa utmaningar. Det visades med akut tydlighet när pandemin nådde Sverige under våren 2020 och återigen när Ryssland angrep Ukraina under denna vår. Utöver detta bör vi minnas att det inte var en anpassning till fredstider, men konsulterna från amerikanska säkerhetsjätten SAIC, som var vägledande i skrotandet av det svenska folkförsvaret. Enligt Mikael Nyberg i en artikel från 2014:

“Plötsligt var det försvar som inom 78 timmar kunde mobilisera över 600 000 man försvunnet. Värnplikten var avskaffad, de flesta förbanden upplösta, förråden ute i skogarna jämnade med marken och vapen, pansarvagnar och persedlar skickade till skroten. Konsulterna från SAIC vet hur det gick till. De var med från början.”

Folkförsvarets kapacitet visualiseras effektivt i propagandaserien Om kriget kom på Försvarsmaktens Youtube-kanal. Att liberaler och konservativa slår sig för bröstet i det här sammanhanget är pinsamt men förutsägbart, men även sossarna kan skämmas då det var Björn von Sydow, deras försvarsminister i slutet av 1990-talet, som godkände hela den här sunkiga historien.