Veckans låtar #6

Marvin Gaye – Where Are We Going?
Fjäderlätt och avgrundsdjupt. Efter att ha lyssnat en hel del på CD-skivorna What’s Going On och Let’s Get It On i tonåren känns det fint att nu – efter att Motown äntligen har släppt You’re The Man, den skiva som egentligen skulle komma mellan de två mästerverken – bli påmind om kolossen Marvin Gaye. I fråga om teknisk innovation och genrebyggande har namnet möjligtvis inte samma tyngd som James Brown, Jimi Hendrix, Lee Perry, Miles Davis, eller för den delen Kraftwerk, Marley Marl, Dr Dre – men räknar man med rösten och allt det där mänskliga är det endast Curtis Mayfield som andas samma luft. Jag känner mig liten uppgiften att skriva om den, men lägger ändå upp låten Where Are We Going? (som tidigare funnits tillgänglig som extramaterial på andra släpp) här med förhoppningen att någon annan också blir påmind, eller mer avundsvärt – för första gången får ta del av den här oerhörda musiken

Max B f. French Montana – Hold On
Det finns ingen starkare symbol för New Yorks förfall än att Max B åkte in för en idiotgrej precis när han skulle ta över staden. Till skillnad från andra New York-rappare kunde han hämta inspiration från nya stilar och ljud som anlände söderifrån och från väst och helt sömlöst foga in dem i sin unika Harlem-swagger och sitt sjungrappande låtskrivande; A$AP Rocky gjorde samma sak några år senare, men saknade både pennan och personligheten att bära staden in i framtiden.

Är Hold on bra eller om jag bara är glad att bli serverad en slice färsk waviness från den, kanske inte så länge till, inburade silversurfaren? Öppningen är klassisk Biggavellz, han har rökt så mycket att han glömt sin tjejs födelsedag, hans familj är full av skurkar, han gör dig gravid på första försöket, i refrängen ska han skjuta någon i ansiktet, French Montana är som vanligt vilsam, och beatet är hälften Pharell och hälften Dame Grease och kanske precis vad Max B behöver för att skriva hits 2019.

Å andra sidan finns det ingen i världen som behöver autotune mindre än Max B och med det omdömet är collabos med A Boogie och Dave East och andra pinsamheter bara en tidsfråga. Vi kan bara hoppas att detta åtminstone inte sker innan Max B själv släpps från fängelset.

Nems – Gahbage
Jämfört med Harlem så stannade Brooklyn, med Jay-Z som ett stort undantag, kvar något längre i 90-talets Champion-hoodie och Timberland boots-psykos. Men vad som lät tungt en bra bit in på 2000-talet låter bara trött idag, med allt färre undantag. Rap har genom årtionden speglat hur gatan har organiserats. Den intensitet och desperation som formade genren i de inbördeskrigsliknande förhållandena i Bronx på 70-talet, och som sedan fulländades runt om i staden på 90-talet med släpp som The Infamous och Hell on Earth, Ready to Die och Life After Death, Only Built 4 Cuban Linx, Liquid Swordz, Ironman, The War Report, Illmatic – finns inte längre. Den musik som föddes i och inspirerades av ödelagda kvarter med brinnande bilar kan inte överleva bland Latte-barer och IPA-bryggerier. Rap kom att uppdateras i Houston, Oakland, Atlanta, Detroit, överallt utom i New York, och till och med gatugängen apade efter Los Angeles och Chicago.

Enligt mina iakttagelser finns det bara ett ställe som den gamla stilen verkligen funkar på. Då Coney Island ligger längst ut på linjen har det inte gentrifieras likt övriga Brooklyn (även om East New York och Brownsville också bör undvikas av den genomsnittlige turisten). I en intervju pratar Nems om att han gör musik för de som är går upp fem på morgonen för att knega, de som kämpar med alla de socioekonomiska problemen vi associerar med arbetarklassen. Det är vad han ser i sina kvarter varje dag, det formar hans musik, där finns näringen och kärleken. Därför funkar den traditionella stilen här på riktigt, och inte bara som lajvande eller som nåt Vice-spektakel (alltså Griselda Records respektive Action Bronson).

Nems är ett rakblad och en hjälte och en hustler och en verklig karaktär, men när det kommer till hur låtarna ska låta så framstår han ofta lika vilsen och på jakt efter sin själ som resten av New York. På nya skivan Gorilla Monsoon blir det smärtsamt tydligt på Leave Me Alone, där det dröjer en dryg minut innan han lägger nån jävla Eminem-röst, och pajar vad som annars skulle kunna vara ett klassiskt göra-upp-med-sina-demoner-epos. Och istället för att fortsätta från stadens kreativa peak, runt 1997, försöker Nems att bring back det tidiga 90-talet på Lil Niggas och Timb Boots; en omöjlig uppgift. New Yorks jävla omdömeslöshet igen. Bäst är battle-veteranen när han inte gör något annat än kanaliserar sin inre Christopher Wallace till hundra procent – som på introt och på Kings, Who Got Ya, 200, Heavy Metal och Gahbage.

Kiing Shooter – If I Could Talk To Em
Med allt det sagt så är möjligen Kiing Shooter ett av de nya namnen från New York som vi bör hålla koll på.

Benny Jamz – Domino
Den verklige gudfadern bakom Danmarks musikunder fortsätter att förnya sin stil, banger efter banger. Och i Molo-relaterade nyheter kan vi, efter att Branco sagt att hans skiva har gjort att hans psykolog behöver en pyskolog, konstatera att det är den som vi ser fram emot allra mest nu.

Kekra – 10 Balles
Det där 2step-tapet var mysigt, men med den här videon – och den här, och den här – så fattar jag att Kekra verkligen hör hemma bland den franska eliten.

Karim Alger- Om Du Real
Sveriges mest pålitliga leverantör av vanlig kille från orten-trap lämnar av en ny video

Turf Talk f. Lost God – All My Life
33 år sedan sin debut överpresterar E-40 fortfarande i sin roll som ambassadör mellan, på ena sidan: norra Kaliforniens slumområden, och på andra sidan: långlivade underground-karriärer, topplisteplaceringar och smarta investeringar i företag och fastigheter. Earl Stevens kan skryta om att han förra året, hyfsat independent, var den som drog in mest cash i hela fucking gamet, och att halvvägs in i det nya året så har hans senaste signee James Too Cold droppat både hits med Los Angeles hetaste rappare och bangers tillsammans med patriarkens son Droop-E, att en annan av hans rappare har släppt bangers med Boosie Badazz – och att hans kusin Turf Talk äntligen är tillbaka med feel good-historien All My Life. Sick Wid It Records andra kvartalsrapport för 2019 börjar helt enkelt ta form på ett föredömligt sätt.

Veckans låtar #1

Luciano f. Kalash Criminel – Weiß Maskiert
Luciano har en riktig hit med Berlin Favela, men bland traditionell trap och autotunade hit-försök har jag inte hittat något annat som jag fastnat för i hans katalog. Kalash Criminel kom fram i Boobas och Kaaris skugga, men till skillnad från dem har han behållt min uppmärksamhet de senaste åren. Och till skillnad från PNL är det gasen i botten som gäller, både när det gäller aggressionsnivån och release-takten. Jag förstår varken tyska eller franska och kan alltså inte konstatera om Weiß Maskiert är en Franz Fanon-referens, men jag kan konstatera att videon verkligen lyfter låten, och att det efter förra årets Börja om, och 2017 års Dedikerad och Benzema-remix, är fint att se ett gediget internationellt samarbete – där delarna faktiskt bildar en större helhet, till skillnad från exempelvis Futures låtar med Booba och Kaaris – sparka sönder dörren till 2019.

Blacky f. Ambessa – No Face No Case
Blacky har varit högt upp på radarn ända sedan han döpte om Stockholm till Sverige Paris. Gästrapparen är inte världens bästa rappare men låten är dunder och bland hundra andra klonade förorts-trap-rappare kör Blacky sin egen stil och det ska han saluteras för.

Rincon Sapiência – Ponta de Lança
Rincon Sapiência rappar sönder sig över ett beat som har ena foten i baile funk och den andra i footwork, häller en skattkista med juveler över lyssnaren och lyckas med en låt introducera en hel värld; sin historia, sin stolthet, sin humor, sitt folk.

Rankz – First Day Out
Precis som på På min mamma, Telefonen ringer och Borta till November (Finns inne, med en bortkastad gästvers från Denz, glöms helst bort) så gör Rankz det stort på First Day Out. Ändå känns det som om han underpresterar och att de verkliga bomberna kommer att börja regna så fort han hittar lugnet och ett bättre workflow. Det faktum att han öppnade för Ozzy på dennes fördelsedags-konsert på Babel pekar i den riktningen – och utgör även ett gott tecken för ett enat Malmö 2019. Då kan resten av Sverige springa och gömma sig.