Vem bryr sig om nästa statsminister när arbetarklassen redan har valt sin president? Folkets röst och landets själ och hjärta är tillbaka med Naag Nool och det är hennes bästa album sedan debuten, den epokgörande, monumentala, känslomässiga berg- och dalbanan Sherihan från 2016.
Egentligen är det Höj Musiken som förtjänar Coca Cola-pengarna pga skivans tvättäkta anthem, men bara en tvättäkta hater kan ogilla en video där Cherrie flexar framför en limousine i ett parkeringsgarage.
Du betalar fortfarande lika mycket i skatt, men du äger och har kontroll över allt mindre i ditt liv. Om det skulle finnas en knapp på din nya telefon för att stänga av att Facebook och Google skickar data om vad du skriver och läser och var i staden du befinner dig var tredje sekund – då menar Edward Snowden att de flesta användare skulle trycka på den. Men en sådan knapp finns inte. Datainsamling är vad man tjänar pengar på, och självklart tjänar man på att det är gömt för användaren hur detta går till.
Köper du en apparat så borde du också få kontrollera den. Du har betalat dyrt för din senaste Iphone eller Android, men äger du den? Det är snarare så att företagen har satt produktionsmedlen i dina händer men behållit full kontroll över dem. Du får dels samla in värdefull data från dig och dina nära som de säljer vidare, och dels producera den content i form av foton och inlägg och kommentarer som gör att andra dras till företagens plattformar och får annonspriserna att stiga – men de behåller alla profiter och betalar dig i kattvideos.
I Cyber-Proletariat argumenterar Nick Dyer-Whiteford för att just detta är en central del i kapitalismens utveckling. Genom historien söker marknaden hela tiden efter nya sätt att profitera på mänskligt arbete. Efter 70-talets oljekris och 00-talets IT-bubblor och bostadskrascher så var marknaden nere för räkning. Räddningen kom i form av teknologiska innovationer, men också i form av lågavlönade kineser och oavlönade contentskapare. Här fann världsmarknaden outnyttjade resurser; de förra tillverkade mobiltelefonerna och de senare fyllde dem med innehåll och gjorde dem attraktiva för allt fler att använda. Idag är det svårt att vara en del av samhället utan att äga, jag menar betala för, en smartphone. Samtidigt är det svårt att föreställa sig en framtid utan att vi som samhälle stiftar lagar som tar bort Facebooks och Googles makt över våra liv, och ser till att ny teknologi används till att rädda planeten och inte till kortsiktiga profiter.
Jag har följt Pontus Lundkvist från hans första grejer i Galago till fanzines och hemsidor och intervjuer och nollbudgetfilmer till hans nuvarande plats som habil skämttecknare för den breda vänstern. “Romanen” Okända djur från 2008 hade jag missat. Mina citationstecken beskriver blandningen av dagbok, debattartiklar, brev till vänner och kändisar, hallucinationer, mummel, bråte, barndomsminnen, men också ett fiaskoartat redaktörskap som borde hämtat inspiration från Hemingway (eller kanske Hamsun någonstans mellan Svält och Mysterier) istället för Henry Miller och påtända beatnik-författare. En hel stad av skitnödiga darlings står kvar och skäms mellan pärmarna. Evighetspassagerna där den ena eller den andra biten ska läggas på rätt plats i det dagspolitiska PK-pusslet är särskilt störiga.
Vi ser nu att 70-talisterna antingen satsade på karriären eller blev gråtmilda moralpoliser och subkulturssnobbar. 80-talister har inte haft något från början och allra minst några illusioner om vår egen betydelse eller en väg framåt som inte stavas död och överdoser – alternativt blod, svett och vilja. Varför denna tough love? För att jag bryr mig om det som målas upp utanför Lundkvists rehabiliterade roll som dagspolitisk gycklare. Det snurrar i skallen på mig när han surrar om råpunk, socialkontor och arbetsförmedlingar, sunkiga lägenheter, besattheten vid modernism och konsthistoria, DIY-livet, det flimrande tv-landet, övergivna förorter och landsändar, rostiga fabriksruiner, slitna videobutiker, spelningar som spårar ut, vänner som tappar det, sår som aldrig läker. Det är underhållande och rörande läsning och ett värdefullt tidsdokument om en värld där folk dör eller bara försvinner. Mellan allt gnäll om köttätare och tjejer som sminkar sig och onda högerpolitiker och all trött, trippelironisk observationshumor gömmer sig den sorgsna, surrealistiska generationsroman som 70-talisterna kanske inte förtjänar men som vi 80-talister behöver.
Svensk maffia, vilken svensk maffia? Alltsedan Thomas Möller och hans kumpaner i Dirty Dräggels sadlade om till Hell’s Angels och tog den moderna organiserade brottsligheten till Sverige så har de varit hyfsat ensamma i den högre divisionen; föregångare på 90-talet, förebild för 00-talets gatugäng i sin disciplin och sitt våldskapital, och senare i vändningen mot ekonomisk brottslighet och en låg profil. Idag präglas den kriminella undre världen i Sverige av outlaw mc-klubbar, olika gatugäng och diverse nätverk baserade på område eller familjeband, men för att tala om maffialiknande strukturer så krävs det oftast en smula fantasi. Trots allt mer avancerade gängkonflikter och utsatta arbetarklassområden är samhällets institutioner fortsatt starka. Kriminella grupper tenderar fortfarande att bränna sina blodspengar på kläder och fest istället för att investera dem i fastigheter, företag och mutor till poliser och politiker. Så har bilden varit.
I sin rapport om släkbaserade kriminella nätverk från i år pekade polisen ut Ali Khan-nätverket i Angered och Södertäljenätverket, med sina starka kopplingar till det etablerade samhället i form av företagare, tjänstemän, politiker och föreningslivet, som särskilt intressanta. I sin senaste reportagebok Den undre världen varnade Joakim Palmkvist för att det mycket väl kan växa fram mäktigare och mer stabila grupperingar från dagens kaos, den dagen unga kriminella i Malmö inser värdet i samarbete och struktur. De väloljade nätverken kring 38-åringen i Malmö och 50-åringen i Helsingborg och de öppna dörrarna mellan narkotikagrossister och en legal sfär i form av framförallt byggbranschen och fastighetsmarknaden är ytterligare olycksbådande tecken. Men ingenstans målas ett scenario för maffialiknande strukturer upp så tydligt som i de kartor och krav som ledaren för Vårbynätverket skickade från sitt gömställe i Madrid till sina underordnade i Stockholms södra förorter.
Sun Tzus Art Of War på nattduksbordet gör inte en narcissistisk förortsfuckup till Don Corleone. Jämför man organiserad brottslighet i Sverige med situationen i Italien, Balkan, Ryssland, USA, eller för den delen Kanada och Japan, så är den stora skillnaden att kriminella nätverk här inte har samma tillgång till den övre världens representanter. Vi är relativt förskonade från korruption. Chihab Lamouri hade inte några politiker i sin ficka, “like so many nickles and dimes”, däremot advokater som matade honom med känsligt material, och den strukturella ambitionen som materialet från rättegången mot Vårbynätverket målar upp kan vara ett första stapplande steg mot något som vi i Sverige hittills varit förskonade från. En vidare urholkning av offentlig sektor och demokratiska institutioner kommer elda på den utvecklingen. Om samhället istället bestämmer sig för att målmedvetet och långsiktigt arbeta för att vända utvecklingen, då finns det goda chanser att lyckas.
“Pekade på att polisens narkotikaverksamhet hade nedmonterats och att en utpräglad pinnjakt tillämpades för att ge sken av att verksamheten fungerade bra.”
“Visade på stora brister i polisens trafiksäkerhetsarbete och en pinnjakt som gav sken av att verksamheten fungerade bra.”
“Visade att polisens presenterade bild av sin verksamhet ofta utgörs av skönmålningar och skiljer sig mycket från verkliga förhållanden.”
“Rapport om BRÅ som bl.a. visade att BRÅ är mån om att inte stöta sig med polisen.”
För de med en kritisk inställning till svensk polis så ger Stefan Holgerssons forskningsrapporter nog mer bränsle än tiotusen Kartellen-låtar, men för Polisen själva så levereras konstruktiv kritik – och förslag på förbättringar för verksamheten.
Men hatare finns överallt, och Holgerssons universitet verkar vara fullt med mobbare som vill få honom att sluta med sina kritiska granskningar. En skandal. Så här får det verkligen inte gå till. Dick Sundevall på Magasin Paragraf spekulerar i om det är självaste Justitiedepartementet som vill tysta den fria forskningen.
Det är så korkat. Det ligger självklart både i svenska politikers och deras eget intresse att Polisen utvecklas och förbättras. För även om sanningen svider så gör det mer ont att fortsätta skjuta sig själv i foten.
Inga verser tyvärr, men en värdig sampling av The Jacka på nya Ampichino-tapets bästa låt. Herregud vad skönt att höra DJ Vlad slängas i en verbal flismaskin, och förresten, vilket sätt som gamla favoriten Dubb 20 stänger ner hela stan plus kranskommuner på Never Gunna Change, och vilken fire ass Husalah-vers vi sedan har på avslutande Black Israelites.
Världens bästa rappare dog 2015 men Ohio-sonen Ampichino och kamrater fortsätter fylla mob music-genren med kraft och stolthet, med fina beat-val och verser ihopsnickrade med hög hantverksskicklighet och alltid med en personlig signatur.
När jag läser Rasmus Landströms artikel om arbetarlitteratur och svensk gangsta-rap kan jag till en början bara nicka medhållande. Proletärförfattarna hade inget enhetligt program. Ivar Lo-Johanssons böcker präglas av en kritik av massan och en önskan bort från vardagsliv och lönearbete, snarare än uttalad samhällskritik och uppmaningar till organisering, och hos Jan Fridegård, min absoluta favorit på det svenska språket, är historieintresset och de andliga dimensionerna framträdande.
Lika lite är dagens rap-scen homogen. Gränsen har alltid varit flytande mellan kriminell underklass och skötsam arbetarklass. Uppdelningen skär rakt genom bostadsområden, familjer och individuella livshistorier. Många från arbetarklassen begår brott i sina tonår, och en del hinner spela in några låtar med så kallad gangsta-rap, innan de växer upp och skaffar jobb och familj. Enligt kriminologisk forskning sker detta oftast i 20-årsåldern. Ett mindre antal fortsätter sedan, på grund av temperament, trauman eller dålig moral, och de står för den stora delen grövre kriminalitet i samhället.
Vid någon punkt kan man säga att en person väljer identiteten som kriminell, och ibland lyckas man göra klassresan till fullfjädrad entreprenör. Detta gäller för människorna bakom Kartellen, men få andra svenska rappare. Mycket av Yasins texter, beats, klädval och artistsamarbeten förra året pekar snarare med en dramatisk tydlighet på en önskan bort från kriminaliteten. En liknande rörelse finns hos Guleed och i en linje av svenska underdog-berättare, med start i The Latin Kings Välkommen till förorten från 1994. Gemensamt för dem är att deras identitet främst finns som rappare och artister snarare än kriminella.
Det är bekvämt att följa tidsandan och måla upp svenska rappare som självförhärligande gangsters när flertalet snarare verkar i en tradition av varnande berättelser kring den svarta ekonomins baksidor. Vi kan frossa i löpsedlar och peka finger och strålkastare mot dessa småfiskar, våra så kallade gangsta-rappare. Medan de stora fula fiskarna arbetar ostört i skuggorna.
Precis som Landström skriver bör vi ägna genren kritisk uppmärksamhet. Vi kan lyssna närmare. På hur Guleed predikar mot våld och för enighet i sin stad i sin klassiska låt Besatt. På hur Yasin öppnade sitt 2020 med en önskan om att “köpa hus på landet, dricka vin och måla”. På hur debuterande söderortsrapparen 23 rappar om socioekonomiska faktorer i Adressen och samplar Olof Palme i Scorpio.
Personligen så saknar jag fler politiska låtar. Det är en tragedi att ingen tog över den facklan från Kartellen, men säger man att de var närmare arbetarlitteraturen för att de var gangsters med en pistol i ena handen och ett plakat i den andra, då har man lyssnat ytligt. Det allra mest grundläggande i rap-genrens DNA är en språklek över beats där man dissar andra och lyfter upp sig själv. Det har varit så sedan 70-talet. Lika konstant är utomståendes krav på att rap ska vara samhällskritisk (uppbygglig!) för att ha existensberättigande. Detta tryck från vänsterhåll har samspelat med högerns krav på censur och repression. Ändå har rap överlevt och utvecklats till att idag dominera den globala populärkulturen. Varken dagens rappare eller gamla tidens proletärförfattare behöver hålla i ett plakat för att vara intressanta. Det som media kallar för gangsta-rap innehåller viktiga skildringar av ett nytt och kallt Sverige, där avsändaren endast undantagsvis är gangstern som har lyckats i sin kriminella klassresa – och oftast utgörs av en svensk arbetarklass i förändring.
“Det är ett maraton. Vill du vara nån?
Här dom svaga dör eller så hatar dom.”
Du kan vara kritisk mot Kartellen, men du kan inte ta ifrån dem att att de gav Sverige ett nytt sätt att prata om klass och politik. Kanske brann de så starkt att facklan tog slut i deras händer. Det är i alla fall märkligt att svensk rap har anammat hundra procent av deras image men noll procent av deras budskap – och lämnat mig så svältfödd på politisk rap att några sekunders Palme-sampling räcker ganska långt numera.
Dock så finns det mer här. 23 är ytterligare en i raden av nya svenska rappare med hopplöst agoogliska artistnamn i mask och märkeskläder, men han skriver låtar som stannar kvar hos en. Lyssna även på Adressen och Gomorra för att fatta hela grejen. Det finns något magnetiskt här som påminner om Haval för ett år och 20 miljoner views sedan; om ett år förutspår jag att 23 är lika stor, men önskar att han slipper liknande problem.
Extremt bra karantänaktivitet i fredags med några glas Armagnac och en playlist med Hype Williams-videos i vardagsrummet. Demonregissören började med små budgetar men gjorde det stort. Med hjälp av hetsiga vinklar och kamerarörelser och genom att släppa fram sina artisters hårda vardag och personliga charm skapades en image för legender som M.O.P. och Wu-Tang Clan.
Nostalgi är problematiskt, men visst saknar jag överflödet av stilar man ser i videos från 90- och tidigt 00-tal, med kläder, hår, acessoarer, stämningar, berättelser, budskap, och så vidare. En del i 50 cents enorma genomslag med Get Rich or Die Trying låg i att han blandade en stenhård New York-identitet med influenser från södern och västkusten. Även Dipset och Max B gjorde detta och med ASAP Rocky blev det här postregionala paradigmet övertydligt. Med denna nya kreativa frihet kom en ökad trendkänslighet och en global konformitet, vilket vi även ser i Sverige idag. Tusen gucci-kepsar med vapenattrapper som kickar ledsna raps över månadens beats framför sitt lokala livs. Därav glädjen när en ny akt gör en video som, till skillnad från låttiteln, sticker ut. Det är kallt där ute men låten är fire och 9liv verkar ha haft fett kul när de gjorde videon.
Det är bisarrt hur snabbt man har vant sig vid rotorbladens dån över våra områden var och varannan kväll. I Malmö har flygturerna, åtminstone under augusti och september, varit ett försök att få ner antalet bilbränder. En utvärdering kunde inte finna några belägg för att det fungerade. För rättvisans skull bör det nämnas att detta pilotprojekt var ett bidrag till mer evidensarbetat polisarbete på en nationell nivå. Det låter som en positiv utveckling, men personligen är jag inte optimistisk.
Dels för att den lågintensiva ljudterrorn fortsätter strax ovanför min balkong, och dels har jag svårt att se att våra politiker och tjänstemän skulle göra en sådan vändning utan att någon extern organiserad kraft tvingade dem till det. Jag misstänker att de hårda tagen, från superbunkrar och polishelikoptern till Rimfrost och kameraövervakning och telefonavlyssning och dataavläsning till drönare, kommer fortsätta.
De hårda tagen drivs av en egen logik. Utvecklingen och försäljningen av repressiv teknologi är bra för ekonomin. Enkla lösningar på komplexa problem är bra för politikers karriärer och för liberala och konservativa tankesmedjor som vill prata om vad som helst, förutom att vårt samhälle och ekonomi har grundläggande strukturella problem. En kriminalpolitik baserad på forskning och erfarenhet, som tar hänsyn till våra medborgerliga friheter, den enskildes personliga integritet och en dräglig livsmiljö för alla, kommer inte vara i fokus framöver heller. Men motbevisa mig gärna.