Kan man tävla i musik? Visst kan man det. En vis man (Lee Perry) sade en gång: “Competition must be in the music to make it go”.
Så tråkigt då att vinnarlåten har läckt innan semifinalerna i Eurovision ens har startat. Lika bra de lägger ner; automatkarbinerna åker in i skåpen igen, poliserna åker hem till huvudstaden, schlagerturisterna får vända på bron och drönarna kommer ner för lite välbehövd vila.
Man kan drömma. Men att en låt så här perfekt sammanfattar detta grisiga spektakel, det är en våt dröm för lokalpatrioten och frihetsälskaren i mig. Det är äkta rock n roll med tokattityd och rullande r, en viral hit serverad av femstjärniga legender från Malmöscenen. Progg eller punk? Båda två tack, med allt på. Det är bra så.
Att det är genom den gamla kolonialismen som vi nu ser det fascistiska science fiction-samhället anlända inför våra tefatsögon kanske var oväntat, men vi borde inte vara förvånade. Efter att ha fuckat Mellanöstern i alla år, och tagit över Sydafrikas roll att göra västs dirty work runt om planeten, ser vi nu hur Israels slakt- och säkerhetsregim vänder sig västerut och äter av den liberala så kallade demokratin inifrån.
Den svenskamerikanska agendan: zionistiska algoritmer på nätet, vapenkåta poliser på gatorna (och uppe i det blå), censurerade väggmålningar, och politiker och media som har kollapsat inför krigs- och folkmordspropagandan. Det pyr i mina skånska nerver.
I samband med 8 mars 2014 hade beväpnade nazister kommit till Möllevången. Flera kamrater blev knivhuggna. Dagen efter samlades runt 3000 människor spontant på Möllevångstorget för att visa sin avsky mot det nazistiska våldet. Där och då utlyste vi en demonstration en vecka senare på samma plats. Genom en logistisk och aktivistisk hjälteinsats och under parollen “Kämpa Malmö antifascism är självförsvar” blev datumet 16 mars historiskt. Media rapporterade att det var 9000 personer i tåget men vi var närmare 15,000.
De datumen väcker mycket känslor för mig. Mitt engagemang i Allt åt alla, men även i Amalthea bokkafé och andra projekt, hade föregåtts av några tunga och kaotiska år på ett personligt plan, vilket fortsatte påverka mig under åren i den autonoma vänstern. Under veckorna som ledde upp till 8 mars hade jag lagt ovanligt mycket tid på aktivism och även umgåtts en hel del med samma kamrater på fritiden. Jag behövde egentid den lördagskvällen, annars hade jag med stor sannolikhet varit med på Kristianstadsgatan den natten.
Vi kastade oss helhjärtat in i arbetet med demonstrationen. Det var möten hela dagarna. Jag satt på sjukhuset med min knivhuggna vän. Jag blev utsedd till talesperson i media. Jag såg till att Malmö-rapparna Ozzy och Piraterna uppträdde på den avslutande konserten på Möllevångstorget. Bland annat. Runt om i staden såg jag hur ett politiskt uppvaknande kan se ut i människors ögon. Det var en berusande och beroendeframkallande känsla.
Det finns många anekdoter och lärdomar att lyfta fram från de här dagarna och från efterföljden. Om jag ska sammanfatta en mer omfattande och djupgående kritik och försöka lyfta perspektivet ovanför individuella konflikter, så ser främst jag problemet som en splittring. Mellan en tradition av föreningsdemokrati, bildning och en alla-ska-med-anda från den svenska arbetarrörelsen, och en tradition av militans, direktdemokrati, teoretisk nyfikenhet och praktisk kreativitet från den autonoma vänstern. Några år efter att jag hade lämnat Allt åt alla försökte jag och några andra kamrater också att övervinna den här splittringen genom arbetet med Kamratföreningen Solidaritet, men av olika anledningar lyfte det projektet aldrig från marken.
Denna splittring präglar även en bredare vänster idag. Vi ser även splittringar mellan reformister och revolutionärer, mellan landet och förorten, mellan en berusande upprorsanda och ett långsiktigt arbete för reformer som gör skillnad i folks vardag, mellan traditionella arbetarklassyrken och akademiker, mellan fackligt arbete och klimataktivister. Och så vidare. Vår tids stora politiska utmaning består i att teoretiskt och praktiskt överbrygga de här splittringarna.
Själv mår jag bättre idag. Det blev även så att jag träffade mitt livs kärlek för första gången under arbetet inför Kämpa Malmö-demonstrationen. Livet har ibland en tendens att vända sig från mörker till ljus om man fortsätter att kämpa.
Även om jag har utvecklat mycket av min politiska förståelse och förkastat tidigare resonemang, så är min övertygelse och min känsla av samhörighet med socialismen som en rörelse och en tradition starkare än någonsin. Mitt hat mot orättvisor och mot ett samhälle som bygger på oändligt profitskapande genom exploatering och förtryck av andra har bara fördjupats. Det har även kärleken till mina kamrater och till de som har kämpat före oss.
Lyckades nazisterna i sin attack? På ett sätt, ja. De kom såklart undan med mindre påföljder, polisen lät Andreas Carlsson fly till Ukraina medan de dröjde 20 minuter att kalla på ambulans till min vän som låg och blödde på marken, och det perverterade idealsamhälle som nazisterna och deras ägare i överklassen har närt som en avlägsen feberdröm, alltsedan deras ledare sköt sig i bunkern, det framträder idag med allt tydligare konturer som en ny politisk verklighet.
Å andra sidan. De kamrater som attackerades och de kamrater som såg till att Kämpa Malmö blev verklighet, nästan alla av dem har fortsatt sitt engagemang och är idag ännu starkare. För att citera Adam Aden: “MALMÖ VI ÄR LÅNGT IFRÅN KLARA”.
När jag läser Rasmus Landströms artikel om arbetarlitteratur och svensk gangsta-rap kan jag till en början bara nicka medhållande. Proletärförfattarna hade inget enhetligt program. Ivar Lo-Johanssons böcker präglas av en kritik av massan och en önskan bort från vardagsliv och lönearbete, snarare än uttalad samhällskritik och uppmaningar till organisering, och hos Jan Fridegård, min absoluta favorit på det svenska språket, är historieintresset och de andliga dimensionerna framträdande.
Lika lite är dagens rap-scen homogen. Gränsen har alltid varit flytande mellan kriminell underklass och skötsam arbetarklass. Uppdelningen skär rakt genom bostadsområden, familjer och individuella livshistorier. Många från arbetarklassen begår brott i sina tonår, och en del hinner spela in några låtar med så kallad gangsta-rap, innan de växer upp och skaffar jobb och familj. Enligt kriminologisk forskning sker detta oftast i 20-årsåldern. Ett mindre antal fortsätter sedan, på grund av temperament, trauman eller dålig moral, och de står för den stora delen grövre kriminalitet i samhället.
Vid någon punkt kan man säga att en person väljer identiteten som kriminell, och ibland lyckas man göra klassresan till fullfjädrad entreprenör. Detta gäller för människorna bakom Kartellen, men få andra svenska rappare. Mycket av Yasins texter, beats, klädval och artistsamarbeten förra året pekar snarare med en dramatisk tydlighet på en önskan bort från kriminaliteten. En liknande rörelse finns hos Guleed och i en linje av svenska underdog-berättare, med start i The Latin Kings Välkommen till förorten från 1994. Gemensamt för dem är att deras identitet främst finns som rappare och artister snarare än kriminella.
Det är bekvämt att följa tidsandan och måla upp svenska rappare som självförhärligande gangsters när flertalet snarare verkar i en tradition av varnande berättelser kring den svarta ekonomins baksidor. Vi kan frossa i löpsedlar och peka finger och strålkastare mot dessa småfiskar, våra så kallade gangsta-rappare. Medan de stora fula fiskarna arbetar ostört i skuggorna.
Precis som Landström skriver bör vi ägna genren kritisk uppmärksamhet. Vi kan lyssna närmare. På hur Guleed predikar mot våld och för enighet i sin stad i sin klassiska låt Besatt. På hur Yasin öppnade sitt 2020 med en önskan om att “köpa hus på landet, dricka vin och måla”. På hur debuterande söderortsrapparen 23 rappar om socioekonomiska faktorer i Adressen och samplar Olof Palme i Scorpio.
Personligen så saknar jag fler politiska låtar. Det är en tragedi att ingen tog över den facklan från Kartellen, men säger man att de var närmare arbetarlitteraturen för att de var gangsters med en pistol i ena handen och ett plakat i den andra, då har man lyssnat ytligt. Det allra mest grundläggande i rap-genrens DNA är en språklek över beats där man dissar andra och lyfter upp sig själv. Det har varit så sedan 70-talet. Lika konstant är utomståendes krav på att rap ska vara samhällskritisk (uppbygglig!) för att ha existensberättigande. Detta tryck från vänsterhåll har samspelat med högerns krav på censur och repression. Ändå har rap överlevt och utvecklats till att idag dominera den globala populärkulturen. Varken dagens rappare eller gamla tidens proletärförfattare behöver hålla i ett plakat för att vara intressanta. Det som media kallar för gangsta-rap innehåller viktiga skildringar av ett nytt och kallt Sverige, där avsändaren endast undantagsvis är gangstern som har lyckats i sin kriminella klassresa – och oftast utgörs av en svensk arbetarklass i förändring.
Det är bisarrt hur snabbt man har vant sig vid rotorbladens dån över våra områden var och varannan kväll. I Malmö har flygturerna, åtminstone under augusti och september, varit ett försök att få ner antalet bilbränder. En utvärdering kunde inte finna några belägg för att det fungerade. För rättvisans skull bör det nämnas att detta pilotprojekt var ett bidrag till mer evidensarbetat polisarbete på en nationell nivå. Det låter som en positiv utveckling, men personligen är jag inte optimistisk.
Dels för att den lågintensiva ljudterrorn fortsätter strax ovanför min balkong, och dels har jag svårt att se att våra politiker och tjänstemän skulle göra en sådan vändning utan att någon extern organiserad kraft tvingade dem till det. Jag misstänker att de hårda tagen, från superbunkrar och polishelikoptern till Rimfrost och kameraövervakning och telefonavlyssning och dataavläsning till drönare, kommer fortsätta.
De hårda tagen drivs av en egen logik. Utvecklingen och försäljningen av repressiv teknologi är bra för ekonomin. Enkla lösningar på komplexa problem är bra för politikers karriärer och för liberala och konservativa tankesmedjor som vill prata om vad som helst, förutom att vårt samhälle och ekonomi har grundläggande strukturella problem. En kriminalpolitik baserad på forskning och erfarenhet, som tar hänsyn till våra medborgerliga friheter, den enskildes personliga integritet och en dräglig livsmiljö för alla, kommer inte vara i fokus framöver heller. Men motbevisa mig gärna.
Guleed – Omerta Andra albumet Lucky 20 är späckat med bangers. Bor man i Malmö så blir man glad och stolt över Guleeds resa och när han nu tillsammans med Adam Aden på riktigt gör om Möllan till Marseille poppar ögonen ur skallen. Allt är på europeisk nivå nu. Allt det som Guleed velat göra musikaliskt – det gör han på Lucky 20.
Valon – Julius Caesar Det är lovande för Malmö att även videon till Tärningar var tvärfet och att Guleed kunde släppa en low key banger med Ozzy och Adam Aden nästan samtidigt som den sistnämnde släppte en freestyle. Alla steg i planen klaffar och Valon är next up. När den svenska aukustisk gitarrpsykosen nu har fulländats på Lucky 20 så är det skönt att Valon på sin första singel påminner lika mycket om Memphis som Atlanta.
Ivory f. Mivas – Hel Ivorys run från Koppla av till Gäriz & Äzi vol. 1 är legendarisk. Trap-pionjören drog ner på tempot efter det, med någon banger om året fram till förra årets mästerliga Nirvana. Den nya skivan med Mivas är inte på den nivån men även här utgör en låt på tre bokstäver den känslomässiga tyngpunkten.
Naod – Twist N Turn På tal om trap-pionjärer; nästan fem år efter Delar är Naod back in this bitch med besked.
Leslie Tay – Runt Leslie gav oss oss en av de bästa svenska låtarna någonsin, men efter det känns det som om han har stått och tvekat en bit vid sidan om gamet, som om det inte riktigt vore något värt att satsa på. Och det kan man förstå. Vi anser att Leslie Tay bör erhålla statlig kosntnärslön för att garantera en kontinuerlig output av denna värdefulla, sydskånska, fullkomligt glimrande RnB.
Macky f. Haval – C’est La Vie Varje gång The Latin Kings skulle spela in sina album så var det samma historia: Dogge ville göra reggae, salsa och jullåtar medan Cheppe och Salla höll stenhårt på sina idéer om äkta jävla Botkyrka-boombap. Kontrasten mellan dessa konstnärliga visioner resulterade i något av den finaste musik som gjorts i Sverige. Men idag är en ny dag, och med hjälp av Manny Flaco, som kan vara sin generations Masse Salazar, har Macky en större frihet att från södra Stockholm leva ut sina drömmar inspirerade av Nordafrika och Frankrikes förorter. När han rappar om hur det kan gå upp och ner i livets bolero så tänker jag på Dogge. Det är enkla rim men det är effektivt. Timeline är ett dunderalbum som man direkt tar till sitt hjärta.
Hector Lavoe – Vigilante På tal om salsa. Med tanke på den kärleken som vi har till Jorge Bens samba rock så var det bara en tidsfråga innan vi snöade in på Willie Colons salsa rock. Sanning: när Curtis Mayfields och Marvin Gayes magi filtrerades genom de forna koloniernas erfarenheter i Jamaica, Brasilien och Puerto Rico så hände det grejer.
Gzuz f. LX – Kollektiv Den mesta tysk rap låter ganska dåligt, fortfarande, medan till exempel den mesta fransk rap faktiskt låter ganska bra. I det perspektivet gör Gzuz och LX helt rätt och bara kör på, och lyckas på något sätt vända den tyska scenens uppenbarara nackdelar – stelheten, klichéerna, den stilistiska efterblivenheten – till sin fördel. Sverige känner en stor saknad efter white boy-artister som kanaliserar den här hälften-gatugäng-hälften-mc-gäng-energin i rap-form (jag är ledsen men varken Einar eller Emilush håller måttet).
Kalash Criminel f. Damso – But en or Dags att catch up med lite fransk rap. Förutom att köra över en Karim Alger-instrumental så är Kalash Criminel känd för att ha släppt monoman döds-trap i åratal fram till La Sacem de Florent Pagny. Även om pianosolot två och en halv minut in är lite väl mycket så är But en or fetare än det mesta konkurrensen håller på med. Dock kan vi så här i förbifarten notera att Heuss L’enfoiré och Ninho har släppt varsin sjuk kortfilm i form av L’ancien och Problèmes du matin. Av den sistnämnde råder jag dig även att kolla in Moto och Billets (med Italiens finest Capo Plaza, som för övrigt har han en ny skiva på gång – äntligen).
Necro – ACAB Det är inte orättvist att säga att Necros musik har gått på rutin. En lojal skara fans och tillhörande streams och merch-inkomster gör en mätt och bekväm med åren. Saknar man hungern och mångsidigheten som präglade hans demos från 90-talet och de tunga släppen mellan I Need Drugs och Street Villains Vol. 2 kan man nu glädja sig åt att årets händelser har resulterat i hans bästa låt sedan Reflection Of Children Coming Up In The Grave. Necro är inte känd för vänsteråsikter, men har man växt upp bland Brooklyns underklass så blir man självfallet glad över att USA “finally put police under pressure“. Hans stil är hälften Kool G Rap och hälften Maskinisten men videon är samtidigt proffsig och självparodisk och skänker lyssnaren både hjärtliga skratt och en knuten näve.
Vargtm2 – Norrskensflamman För min egna smak så är Vargs produktioner vanligtvis lite hit or miss, men introt med The Lapin King, som tidigare gästat en av Vargs gamla kassetter, och den följande ambient-avgrunden slår till rejält på Norrskensflamman. Även sida två på kassetten inleds med bars från den norra ödsligheten. Världar som jag älskar och som i mitt liv alltid har hört ihop, graff och rap och elektronisk musik och småstadens death metal-färgade svartsyn, krockar här på ett genuint sätt, som ett slags techno-världens Sthlm Inkasso. Sverige är litet. Varg och Onda planerade ett släpp tillsammans innan cancern tog honom, och själv bytte jag några ord med Varg på Norbergfestivalen för några år sedan eftersom vi båda rockade Inkasso-tishan, men jag lyckades såklart missa hans spelning. Med det sagt, passa nu på att köpa Sveriges näst fetaste tisha innan den tar slut.
Salem – Starfall Kombinationen dassiga trap-trummor, industribröt och emo-vocals känns helt rätt den sociala distansieringens år 2020, då vi ensamma spanar upp mot stjärnorna och söker svar i ett kallt, likgiltigt kosmos.
Mazzo – Jag vet Det här är rått. Alla äkta får ett ansiktsuttryck som om det luktar piss när de hör det här. Det är också oslipat, och vissa smågrejer på Jag vet gör att vi väntar med spänning på nästa move från Mazzo och hans team. Stor shout out till den nästa generationen i Malmö.
Aj B f. Guleed – Soldier Guleeds collabos är inte bara networking. Det finns alltid något extra där. En låt som heter Soldier kan bara bli en banger om man rör sig över alla sorters känslor, och jag vet inte om det är Guleed som lyfter honom här eller om Aj B lyfter sig själv, men hans vers här gör detta på ett perfekt sätt. Videon är helt bortkastad men själva låten Soldier är ett mästerverk.
Mokke f. Biggs – Badman Real talk, svensk rap borde kopiera andra länder istället för att fiska upp samma kloner till låtar ur samma ankdamm. Med det sagt så var inte 100 Gubbar eller Dynamic Duo riktigt min kopp, men så länge jag bloggar kommer jag att lyfta fram de låtar som sticker ut. Den kanske inte mäter sig med Memphis-lajvande mästerverket Butchak Work, men det konstiga året 2020 funkar stilövningen Badman utmärkt att pumpa en gång till .
24k f. Asme – Stordåd Det var ganska stora kläder som 24k tog på sig när de avlöste Kartellen som svensk hovleverantör av 50 cent-inspirerad betongpoesi. Det sjuka är att de inte bara leverade bangers, de lyckades dessutom återuppfinna sig två gånger. Först med en ny rappare, sedan med ett nytt sound. Asme-samarbetet Stordådär inte riktigt på nivå med Yasin-samarbete Därifrån, men precis som med deras första låtar, och med Atlanta-influerade Före min tid så växer kanske Stordåd ju mer jag lyssnar.
Headie One f. Young T & Bugsey – Princess Cuts Hans skiva kanske kanske tappar fart en bit in, men Headie One är definitivt en player i den för mig främmande, skrämmande genren brittisk rap som en person bör hålla koll på.
Burna Boy f. Stormzy – Real Life En till fantastisk, gränsöverskridande duo, som också bestämt sig för att droppa en banger (så old school, och ändå helt modern) och en fantastisk video i huvet på oss.
Kekra – Manu Milli Ur folkhälsosynpunkt är det hjärtevärmande att rappare kickar masker i sina videos. För pionjären Kekra är det business as usual, och även om Manu Milli är en bit under hanshögstanivå så är det en fet video och en banger as usual.
Cherrie – Maria Inget tillrättalagt, inga fingrar emellan; Maria är norra Europas drottning när hon lägger undan pop-mallarna och gör moderniserad klubb- och sovrumsmusik med kraft.
Macky – Pa Pa Det är kul att Stockholms näst största stjärna Haval (efter Yasin) både dödar sinagästverser för Macky och står och njuter i videon här. Egentligen är det bara Guleed som kan omsätta den franska vågen till något eget, medan Mackys, Adels, Blackys och Havals egna takes eventuellt inte kommer åldras med samma värdighet. Tiden får utvisa vem som förutom Guleed är vår tids TLK i relation till det svenska 90- och 00-talets bortglömda New York-lajvare, och för tillfället så njuter vi bara av gunget och hetsen i dessa svensk-franska bangers.
Ozzy – Carolina Har du vatt här var inte dålig men Carolina är den klart bästa rap-låten baserad på en rak bastrumma som släppts från Malmö de senaste veckorna. Ozzy brukar säga att han är poet, eller konstnär. Jag förstår vad han menar, men då poetens och konstnärens visioner numera brukar förpassas till dammiga bokhyllor och halvtomma utställningslokaler så får rapparen hela kvarter och kontinenter att skälva; asfalten svettas, betongen flåsar, bilen rör sig som en panter genom natten och Ozzy öppnade nyss en pipe till Finland.
Guleed f. Ozzy – Palm Angels Ledsen Yasin, här är årets anthem. Ozzy behöver ingen stylist för att matcha lila Moncler-väst med lila Lamborghini och dessa Guleed-refränger just hits different. Malmö är på Europa-nivå och det är inte fotbollssnack.
Haval – Vice Swaypod har rätt: Haval är årets genombrott. Ingen annan gör såna här låtar. Tillsammans med Guleed, Ozzy och Cherrie är det han som tar musiken framåt i Sverige.
Lil Gotit f. Future – What It Was När ammo nu har hamnat i något av en lågproduktiv fas som soloartist så gläds vi i alla fall åt att han tittar förbi och kickar en vintage Future-refräng för en av sina brorsöner.
Guleed – Geedo Mwuana är fortfarande ohotad location god efter att han slog igenom med en trap video filmad i Portimão, Portugal, och sedan filmade videon till sin bästa låt hos släkten i Finland. Jag vet inte vad Guleed gör i Amsterdam (?) men bättre det än ytterligare en video i Malaga eller Barcelona, och Geedo kanske inte är 50 grader-nivå men det är ännu en banger från Möllans och hela Malmös stolthet AKA norra Europas bästa rappare.
Cherrie – Ingen annan än du Jag respekterar Cherries strävan att leverera pop-hitsen; så många gatu-bangers som hon har välsignat oss med. Men Ingen annan än du är lite för tillrättalagd. Cherrie hade lagt de här pop-låtarna bättre med lite mer musikalisk äventyrlighet och lite mer edge.
Magzim – Hele Verden På Mig För fem-sex år sedan tog Sivas, Gilli och MellemFingaMuzik över facklan från MFS och började släppa – efter PNL som slog igenom samtidigt – de absolut fetaste rap-låtarna i hela Europa. Varje år har de dragit ner en liten smula på kvalitet och kvantitet, och när de släpper nu är det femtio-femtio att det handlar om en smörig reggaeton/afrobeats-historia. Främst är det Benny Jamz som har hållit facklan brinnande, och Branco har ökat tempot det senaste året. Men vi väntar otålig på den nästa generationen. Förväntningarna på den festlåt som han promotar nu är inte jättehöga men Magzims låtar från förra året ropar på uppmärksamhet. Fortæl Ma är bäst men Hele Verden På Mig är också rå, och har en video. För övrigt har jag sett Magzim pumpa Yasin på social media och i videon till Bygger Business kickar han en Ibrahimovic-tröja. Så fort den här ‘ronan lägger sig kan man alltså vara försiktigt positiv angående framtida svensk-danska samarbeten.
Meekz – Like Me Vid sidan av Skepta och J Hus är det få brittiska rappare som jag har fastnat för. Snygga kläder, lite fånig video, men musikaliskt är det som om allt faller på plats här. Like Me verkar dock vara överlägset bäst i Meekz katalog.
Ufo361 – Nur Zur Info På social media blir Ufo361 lätt för mycket av nyrikt lyxliv, liksom överdoserat, avtrubbat. Hur många klockor kan man egentligen köpa? När hans svindyra smycken försvann för några månader och han beklagade sig på Instagram tänkte jag mest, gött för tjuvarna, lärorikt för rapparen. Men även om att avståndet till kitsch och andra estetiska snedsteg ständigt ligger nära för en tysk rappare så har musiken aldrig blivit lidande av denna materiella övermättnad. Ufo361 är inte kitsch. Han har ändå gjort Für die Gang med Gzuz, bredvid ett gäng egna hits, och senaste albumet Rich Rich är ett sammanhållet och imponerande body of work.
Luciano f. Kalash Criminel – Weiß Maskiert Luciano har en riktig hit med Berlin Favela, men bland traditionell trap och autotunade hit-försök har jag inte hittat något annat som jag fastnat för i hans katalog. Kalash Criminel kom fram i Boobas och Kaaris skugga, men till skillnad från dem har han behållt min uppmärksamhet de senaste åren. Och till skillnad från PNL är det gasen i botten som gäller, både när det gäller aggressionsnivån och release-takten. Jag förstår varken tyska eller franska och kan alltså inte konstatera om Weiß Maskiert är en Franz Fanon-referens, men jag kan konstatera att videon verkligen lyfter låten, och att det efter förra årets Börja om, och 2017 års Dedikerad och Benzema-remix, är fint att se ett gediget internationellt samarbete – där delarna faktiskt bildar en större helhet, till skillnad från exempelvis Futures låtar med Booba och Kaaris – sparka sönder dörren till 2019.
Blacky f. Ambessa – No Face No Case Blacky har varit högt upp på radarn ända sedan han döpte om Stockholm till Sverige Paris. Gästrapparen är inte världens bästa rappare men låten är dunder och bland hundra andra klonade förorts-trap-rappare kör Blacky sin egen stil och det ska han saluteras för.
Rincon Sapiência – Ponta de Lança Rincon Sapiência rappar sönder sig över ett beat som har ena foten i baile funk och den andra i footwork, häller en skattkista med juveler över lyssnaren och lyckas med en låt introducera en hel värld; sin historia, sin stolthet, sin humor, sitt folk.
Rankz – First Day Out Precis som på På min mamma, Telefonen ringer och Borta till November (Finns inne, med en bortkastad gästvers från Denz, glöms helst bort) så gör Rankz det stort på First Day Out. Ändå känns det som om han underpresterar och att de verkliga bomberna kommer att börja regna så fort han hittar lugnet och ett bättre workflow. Det faktum att han öppnade för Ozzy på dennes fördelsedags-konsert på Babel pekar i den riktningen – och utgör även ett gott tecken för ett enat Malmö 2019. Då kan resten av Sverige springa och gömma sig.
