Gå i fängelse utan att passera avgå

Som vanligt har AFA otur när de ska göra politik. Att Iréne Svenonius ska avgå är ett mediokert krav. Hon ska direkt in i fängelset. Vi har lagar mot korruption. Om det är något fel på lagarna ska de ändras, om de inte tillämpas så bör vi bygga en politisk makt som gör det. AFA Stockholm har inte tagit oss en millimeter närmare det målet.

Istället går vänstern nu från kollektiv till individuell nivå och diskuterar avståndstagande och vem som har rätt hållning och vem som är en förrädare och vem som är äkta i några månader.

Antifascism är självförsvar, men i längden överlever vi socialister bara om vi går framåt. Militant antifascism är ett viktigt och otacksamt arbete, men politiskt är det en återvändsgränd. Historien säger oss att antifascistiska aktioner görs bäst utan avsändare och pressmeddelande och att aktivister bör hitta sin politiska identitet genom medlemskap i andra, offensiva socialistiska organisationer. Det subkulturella bör undvikas. Det är även så antifascism normaliseras. (Jag kan rekommendera ett tio år gammalt inlägg på bloggen Guldfiske som behandlar den här problematiken, särskilt i textens sista stycke.)

I övrigt är det så att frågan om våld splittrar socialister. Låt oss fokusera på det som är viktigt. Det går att samlas om vi istället sätter upp gemensamma mål (som att ge Iréne Svenonius och Filippa Reinfeldt varsin enkelbiljett från Täby till Hinseberg) och tillsammans börjar arbeta mot dem.

Snart jag flyttar ut från denna håla

Yasin – Workin
Men jag förstår dem, jag blir inte förvånad.
Det är klart att folk ska hata när jag klär mig i designer från toppen ner till tårna.
Man tror att mina fickor missbrukar anabola.
Min glock passas runt i laget som en boll i Barcelona.
Snart jag flyttar ut från denna håla, köper hus på landet för att dricka vin och måla.

Yasin skickar hem svenska rappare för att skriva om sina verser och kasta sina designerkläder. Vem annan kan dra hälften av sina rader på engelska och samtidigt knulla svenska språket tills det skriker som en gris?

Med DSGIS och Workin har Yasin målmedvetet flytta fram positionerna för rap i Sverige. Det är kanske han, Ant Wan, Guleed och Ozzy som ens är intresserade av sånt. Ivory såklart. Men det är alla blickar på Yasin nu.

Förhoppnings bidrar Workin till att ge svenska artister mer svängrum för hur de skriver bars, väljer beats, strukturerar låtar – och klär sig. Framförallt hoppas jag att Yasin fortsätter arbeta och fortsätter mot de mål som han skissar på i raderna ovan.

Recension: Denz – Medan vi lever

Svensk rap har ett problem. Eller kanske är det främst ett Stockholmsproblem. Jag blev helt ställd när jag hörde Erik Lundin berätta på P3 Soul om hur djupt och länge han hade marinerat sig själv i Dirty South-musiken – när det låter som om han har drillats av Nas och Jay-Z hela uppväxten och upptäckt skiten förra veckan. Jag både imponerades av hantverket och kände berättelserna när jag hörde Suedi första gången. Det var också sista gången. Som så många andra svenska artister lyckas han inte skriva den sortens rap-låtar som jag återvänder till.

Efter att ha uppvisat värsta potentialet väljer Denz Erik Lundin-vägen på Medan vi lever. Det är för många duktiga bars och för lite äkta känsla – och när smärtan bryter genom på Tider är istället det tighta hantverket frånvarande. Och på festlåtarna låter det lite för mycket som Mwuana. Bättre då att gå Ivory-vägen, och köra hundra procent på en unik syntes av ens amerikanska idoler och allt det som händer i ens eget liv, och helt enkelt ignorera hatarna om de inte gillar det.

Alla vet dundrar fram som en pansarvagn, men en fullträff av åtta försök är inte OK efter tidigare bangers som Måste och Ingen lall, och det är en besvikelse att svensk hiphops identitetskris mellan traditionellt hantverk och musikalisk utveckling, mellan boombap från New York och trap från södern, mellan industrins ideal och gatans smak, fortfarande splittrar det musikaliska landskapet och låtskrivandet och lämnar så många rappare mittemellan – med uteblivna framgångar för dem och uteblivna bangers för lyssnaren som resultat.

Veckans låtar #1

Luciano f. Kalash Criminel – Weiß Maskiert
Luciano har en riktig hit med Berlin Favela, men bland traditionell trap och autotunade hit-försök har jag inte hittat något annat som jag fastnat för i hans katalog. Kalash Criminel kom fram i Boobas och Kaaris skugga, men till skillnad från dem har han behållt min uppmärksamhet de senaste åren. Och till skillnad från PNL är det gasen i botten som gäller, både när det gäller aggressionsnivån och release-takten. Jag förstår varken tyska eller franska och kan alltså inte konstatera om Weiß Maskiert är en Franz Fanon-referens, men jag kan konstatera att videon verkligen lyfter låten, och att det efter förra årets Börja om, och 2017 års Dedikerad och Benzema-remix, är fint att se ett gediget internationellt samarbete – där delarna faktiskt bildar en större helhet, till skillnad från exempelvis Futures låtar med Booba och Kaaris – sparka sönder dörren till 2019.

Blacky f. Ambessa – No Face No Case
Blacky har varit högt upp på radarn ända sedan han döpte om Stockholm till Sverige Paris. Gästrapparen är inte världens bästa rappare men låten är dunder och bland hundra andra klonade förorts-trap-rappare kör Blacky sin egen stil och det ska han saluteras för.

Rincon Sapiência – Ponta de Lança
Rincon Sapiência rappar sönder sig över ett beat som har ena foten i baile funk och den andra i footwork, häller en skattkista med juveler över lyssnaren och lyckas med en låt introducera en hel värld; sin historia, sin stolthet, sin humor, sitt folk.

Rankz – First Day Out
Precis som på På min mamma, Telefonen ringer och Borta till November (Finns inne, med en bortkastad gästvers från Denz, glöms helst bort) så gör Rankz det stort på First Day Out. Ändå känns det som om han underpresterar och att de verkliga bomberna kommer att börja regna så fort han hittar lugnet och ett bättre workflow. Det faktum att han öppnade för Ozzy på dennes fördelsedags-konsert på Babel pekar i den riktningen – och utgör även ett gott tecken för ett enat Malmö 2019. Då kan resten av Sverige springa och gömma sig.